Ja, det är namnet på den hund som fick ta vid där den föregående lämnat oss. Det tog ett år innan vi kände att det saknades något väsentligt hemma, nämligen en hund.
Jag började leta och hittade Chevrolinas kennel i Mellösa utanför Flen och som hade valpar på gång. Två kullar samtidigt! Mitten av april var det dags för båda tikarna och eftersom jag, av någon idag helt outgrundlig anledning hade bestämt mig för att det skulle vara en tigrerad tik så var det Steplines Verona som var tänkbar mor till min valp. Detta eftersom den andra tiken var gul och parad med en gul hane. Pappan till den tilltänkta valpen var Twinbox Gaston. En vid den tiden ung hane, 1½ år om jag minns rätt. Båda hade de meriter som jag tyckte behövdes och Anders och jag kom bra överens så det kändes som att jag inte behövde leta efter fler uppfödare.
Den 15:e april år 2000 föddes då valparna, 5 hanar och 4 tikar, alla tigrerade om inte minnet sviker mig. När valparna var tre veckor så åkte vi och tittade på dem där de klättrade omkring i valplådan, dock utan att ta något beslut om vilken av dem som så småningom skulle flytta hem till oss. Vid fem veckors ålder gjordes ett nytt besök, även denna gång utan att ta något beslut. Jag var sugen på den största tiken men valde att avvakta. De övriga tikarna kunde nästan ha varit enäggstrillingar.
När valparna var 8v. så var det då dags att hämta hem lilla Stella som blev arbetsnamnet. Det blev Anders som till slut valde åt mig. Sällskapshund och promenadkompis. Jag var långtidssjukskriven och hade alltså förmånen att kunna vara hemma länge med henne.
Ja, tänk vilket minne man har! Jag var inte alls sjukskriven då utan jobbade heltid! Jag hade däremot redan då mina snälla grannar som hade lovat att hjälpa till. Jag tog semester i fem veckor och skolade in henne hos grannarna för att hon skulle känna sig hemma där.
Det fungerade jättebra, vilket jag redan visste att det skulle göra. Det var när Stella var 1½ år som jag blev sjukskriven, mådde jättedåligt och inte orkade någonting. Kroppen sa ifrån. Då var jag hemma i tre år. Detta var en liten parentes eftersom jag tycker att rätt ska vara rätt.
Stella pinkar in revir. Stellas första ben.
Vi gick valpkurs på höstkanten och jag kände att jag kanske ville prova att göra något mera än att bara ha hund som sällskap. Sagt och gjort. Vi började träna. Det var inte lätt att få hjälp och inga kontakter hade jag heller vid det laget så jag skaffade böcker, läste och gick ut och provade. Det gick väl både si och så men vi (jag) gav oss inte och i juni 2001 startade vi i vår första appellklass i spår. Blygsamt med poäng och inte godkända i lydnaden men dock i spåret. Vi startade också i en lydnadsklass utan att glänsa, men skam den som ger sig. En appellklass till blev det sent på hösten och då hade vi skaffat oss så mycket kunskap så vi blev godkända.
2002 blev vi efter ett antal tävlingar uppflyttade till lägre klass spår. Vi lyckades också få ett 1:a pris i lkl l. Det nöjde vi oss med för att slippa platsliggningarna i 1:an som ofta är lite stökiga.
Den sommaren kastrerades också Stella. Detta bl.a. som en följd av att hon haft stora problem med sin mage och fått diagnosen Kronisk gastrit. Magkatarr alltså. Jag hade tyckt mig se att löpperioderna påverkade magen negativt så det var en chansning jag gjorde. Det visade sig att hon hade en cysta på en äggstock och det förklarade ju, om inte annat, varför hon varit så enormt skendräktig. Vid de tillfällena var hon inte talbar. Ville ingenting annat än ligga i sin säng tillsammans med sina "valpar" som kunde vara vad som helst. Bland annat hade hon lyckats få tag på ett gammalt fickur!
2003 blev inte vad vi tänkt. Istället lyckades Stella bryta benet och det blev mest REHAB. Vi var ändå på Boxerläger och förkovrade oss. Vi hann med ett 1:a pris i lkl 2 innan vi tog vintervila.
2004 startade vi tävlingssäsongen i april med att missa ett 1:a pris i 2:an med 0,5 p. Snopet! Sedan drog vi till med 2 1:a pris och fick LP ll. Vi startade också i lägre klass spår och blev godkända trots att vi avstod platsliggning. (Stella är skottberörd). Ytterligare ett par tävlingar var vi med i under hösten. Det året blev vi MÖLO-mästare i lydnad.
2005 var tanken att vi skulle debutera i lkl lll, men ingenting stämde så det lade vi på hyllan och ägnade oss åt träning. I november så åkte vi till Åsa Löfberg för att få hjälp med träningen. Då gick det fort fram ett tag, men rätt vad det var så började det fungera sämre. Det var bara att bita ihop och träna vidare och ibland gick det bättre, ibland sämre.
2006 Framåt vårkanten rev både Åsa och jag oss i huvudet och förstod ingenting. Något var fel men vi kom inte på vad det var. I april konstaterade jag på en träning med agilityhinder att Stella måste ha ont. Det syntes så tydligt att hon ville men inte kunde.
Det blev veterinärbesök och det konstaterades att Stella hade Spondylos och misstänkt L7-S1! Stackars hund! REHAB med simning, Treadmill och promenader. En del spårträning i lätt terräng, inga häftiga rörelser och ingen kamplek eller liknande. I november blev Stella friskförklarad, eller rättare sagt, hon hade inte ont längre. Då satte vi igång träningen igen och satsar på att komma till start i lkl lll framåt våren-sommaren.
2007 Vi tränar vidare och det är fjärrdirigeringen som vi kommer att få lägga ner en hel del jobb på. Rutan fungerar för det mesta bra och resten av momenten gäller det att finputsa på och hitta rätt balans i för att det ska bli riktigt bra.
Nytt!
Den 15:e juni gjorde vi debut i lydnadstrean. Det gick inte som jag hade hoppats. Fria följet var väl ungefär lika dåligt som det brukar. Inkallningen var skaplig ända till hon ställde sig två meter framför mig och såg ut som om hon inte visste vad hon skulle göra härnäst. Hennes ingångar som egentligen är så bra att vi borde få extrapoäng för dem!
Apporteringarna var sämre än väntat. Rutan blev rena fiaskot. Stella gick in bra men fortsatte mot högerkanten då jag kommenderade stå. Dä vände hon sig mot mitten och backade ut med bakdelen samtidigt som hon satte sig. Resultatet blev att hon låg med bakdelen utanför rutan och 0:an var ett faktum.
Vittringsapporteringen som hon brukar vara klockren på blev också en liten besvikelse. Hon gick ut och tog rätt pinne. visserligen var hon inte lika rapp som hon brukar, men det var OK. När hon sedan skulle bära in den till mig blev hon stående och bara stirrade ut i det blå! Jag hade vid det laget mer eller mindre gett upp så mitt kommando lät "men kom hit med den då"! Jämför det med apport som man i sämsta fall ska använda. Av någon anledning så fick vi ändå 8 på momentet. Fjärrdirigeringen fick vi 0 på för att hon inte gjorde fyra växlingar, men där tror jag domaren räknade fel. Men eftersom det inte i det läget hade någon betydelse så brydde jag mig inte ens om att fråga om det.
Jag har varit hos veterinären för att kolla om det ev. är något som är fel på Stella eftersom jag har upplevt att hon inte har varit sig lik senaste tiden. Vet.en tyckte att Stella var röd och slemmig i halsen och ville sätta henne på antibiotika. Jag bad om ett blodprov eftersom jag inte vill ge antibiotika för säkerhets skull. Får troligen svar i morgon. visar det infektion så blir det antibiotika, annars avvaktar jag och kollar upp henne om en vecka igen.
