Senaste nytt 2010

8/8

Ett olycksfall i arbetet måste det vara att jag skriver redan nu.

Sedan senast så har vi hunnit med en liten tripp och hälsat på mina systrar med respektive. Någon campingsemester blev det inte i år. Vi hade lagt semestern lite för sent för det. Lagom tills vi skulle till att ge oss iväg så blev vädret väldigt lynnigt. Regn och sol om vartannat, men mest regn, vilket gjorde att vi lämnade tältet hemma och så här efteråt så kan man ju klart konstatera att det var nog ett klokt beslut. Hur kul är det att sitta i ett tält när det regnar?

Hade vi haft facit att titta i så hade vi säkerligen lagt semestern ett par veckor tidigare. Men nu hade vi inte det och när det gäller väder så är det väl så i alla lägen oavsett vad vädergubbarna spår. Detta oavsett det är SMHI eller abborrfenor de använder sig av.

Innan vi åkte så hann vi ut och spåra lite, med betoning på lite. Ett spår med återgångar och ett pinnspår som avslutades med ett litet motivationsspår som Kaxa fixade bra. Stella fick bara pinnspår + motivationsspår och det var hon nöjd med.

 Ett par uppletande har vi testat också. Tyvärr behagade det inte blåsa överhuvudtaget så det blev lite för svårt för att jag ska vara riktigt nöjd. Lite lydnad har vi också hunnit med, med blandat resultat.

Igår tog vi en långpromenad i skogen och jag konstaterade då att jag trots allt nog var "tvungen" att plocka lite blåbär så idag var vu ute och plockade lite. Jag planerar en tur imorgon också för att få ihop så att det räcker över vintern. Det är gott i frukostfilen. Lite kanske det blir till en Blåbärspaj också. Vem vet? Men först måste jag försöka att bli av med överskottet efter sommarledigheten. Liiiite för mycket godsaker av både det ena och det andra slaget har det blivit.

Den här veckan ska jag försöka ta tag i lydnaden och dessutom också försöka få till ett eller annat fältspår. Kanske jag lyckas!

27/7

Long time, no see!

Så här har jag en känsla av att det kommer att fortsätta ett tag. Jag har bara inte lust att sitta här och knåpa särskilt ofta. Men nog om detta.

Sedan senast så har Kaxa varit hos hundfysioterapeuten, varför ska ord krånglas till så, som sade att han kände ett glapp i v. knä! Jag kan ju direkt säga att det kändes som en rejält fet smäll rakt i mellangärdet. Jag gick mer eller mindre ner för räkning. Såg hela den tänkta tävlingskarriären gå åt pipsvängen. Kaxa som sällskapshund! Eller det gjorde jag INTE! Om hon inte skulle kunna tränas som tidigare så kändes det inte som om det skulle kunna bli ett bra liv för henne. SVART var allt jag såg.

När det hade gått ett par dagar så ljusnade det igen. Jag fick lite distans till allt och eftersom det är så att Kaxa varken är halt eller visar någon som helst smärta så avvaktar jag med att bryta ihop tills jag får svar efter veterinärbesöket om tre veckor. Tills dess tränar vi vidare, men undviker snabba starter, stopp och tvära vändningar. Fast just detta  har Kaxa inte tagit till sig så den biten är lite svårt att fullfölja.

Vi åker och tränar i Treadmill, dvs. ett löpband i vatten som hon får gå på två ggr. i veckan+ vibrationsplatta som gör att musklerna slappnar av och blodcirkulationen ökar. Det gör hon för att förhoppningsvis motverka att den ev. skadan förvärras med pålagringar i leden osv.

Vi har också varit på Boxerläger på Tånga Hed. Kul som det brukar vara. Och JOBBIGT! upp tidigt och sent i säng de flesta kvällarna och under dagen träning, träning och träning.

Instruktören vi hade i år hade jag i första hand valt för att hon har samma inställning till träning som jag, dvs. belöningsträning. Allt som är positivt belönas. Det som inte är det får konsekvenser i form av utebliven belöning. Det fungerar under förutsättning att hunden får fler lyckanden än misslyckanden. Helst ska procenten lyckanden vara 80 för att framstegen ska komma så snabbt som möjligt. Dessutom är det inte hunden som gör fel, det är föraren som är otydlig, dvs. är en dålig pedagog så det borde ju vara föraren som blir utan belöning. Det är väl bara så att ingen har kunnat klura ut hur man ska hantera den delen.

Efter värmeböljan vi har haft så har ju sommaren blivit mera lik alla andra somrar med lite regn och lite sol. Om nu vädret förhoppningsvis behagar stabilisera sig så att det inte blir alltför ostadigt= sol och värme till största delen och inget regn, så har vi planer på att packa in tältet i bilen och ta en tur någonstans. Men det står skrivet i stjärnorna ännu så länge.

 

24/6

Jag vet! Det är mera än längesedan jag uppdaterade här. Det har hunnit hända en del, men ändå inte så mycket.

Vi är ute och spårar med både jämna och ojämna mellanrum. För det mesta går det bra, men det händer att jag inte riktigt vet vad som är fel. Vi har varit på kennelläger som var inspirerande och roligt. Kul att träffa så många hundar från samma kennel samtidigt och kul att träffa deras hussar och mattar.

Meteorologerna hade lovat ostadigt väder och också regn. Det kom regn, men så lite så det var knappt märkbart. För övrigt hade vi perfekt träningsväder.

Skolan har slutat och alltså har sommarlovet börjat. Jag har nu varit ledig i en vecka och har hunnit med en del av allt som inte hunnits med tidigare. Trädgården är det som varit mest eftersatt men jag börjar komma ifatt.

Jag har fått ner luktärterna i form av plantor. Jag har fått ner sallatsfrön, majsplantor och gurkplantor så nu går jag här otåligt och väntar på både majs, gurkor och sallat.

Blomplantorna har till stor del kommit ner i sina krukor de också. Fortfarande finns det lite att påta med så sysslolös kommer jag inte att vara på länge.

Eftersom jag har lovat mig själv att försöka ta vara på varje dag och försöka låta bli att planera alltför långt fram i tiden så nämner jag bara i förbifarten att nu är det bara fyra veckor kvar till Boxerlägret. Eller kanske är det bara tre. Jag räknar med att jag ska hinna packa i alla fall innan det är dags att åka.

I september är det planerat att jag ska upp och vandra i fjällen med Kaxas kullsyster och hennes matte. Förhoppningsvis så är hennes andra hund också frisk och kan följa med. Stella får stanna hemma eftersom jag tror att det blir för jobbigt för henne. Hon närmar sig ju då 10½-årsdagen. Visst är hon pigg och hänger med på våra skogspromenader, men jag ser att det ibland blir lite för mycket för henne.

I morgon ska jag förbereda det sista för midsommarfirandet som vi kommer att fira i hemmets lugna vrå till största delen. Ut i skogen för att spåra är det tänkt, men inte på midsommarafton. Det blir väl någon nubbe eller två till sillen och då är det knappast lämpligt att sätta sig i bilen efteråt. Före hinner jag inte.

Dags att lägga sig innan solen hinner gå upp helt och hållet. Sak försöka återkomma med lite mera text på Kaxas sida och kanske lite om trädgården också. När jag orkar och får tid så ska jag försöka fixa till lite bilder också.

4/5

Operationen är överstökad och får det bara gå ett par dagar så ska jag väl orka ta nya tag. Min medicin får jag äta igen och nu mår jag mycket bättre. Om informationen hade varit bättre så hade jag kunnat äta medicinen som vanligt och inte behövt ha så ont. Nästa gång det ev. blir aktuellt med att sätta ut medicin så ska jag inte tro på allt som skrivs utan ställa frågan mera direkt till någon som faktiskt vet vad den pratar om.

Jag känner mig trött och seg och planerar att lägga mig tidigt, men det brukar inte så ofta bli som jag har tänkt just när det gäller att ta mig till sängen.

Vi har ju varit ute och spårat en del och det går framåt. Stella får ju också spåra och hon är väldigt lycklig när spårselen plockas fram åt henne. De gamla takterna sitter i och hon brukar lösa spåren med den äran även om det är svåra spår. Det är tydligen som att cykla för oss.

Vädret blir mer och mer likt vår, men det är segt. Det är kanske bra men det är väl risk för en sen sommar. Hoppas att det blir badväder och att jag kommer iväg till havet eftersom jag gillar att bada i det. Småsjöar är jag inte så sugen på att bada i.

Om en och en halv månad ska Kaxa och jag på kennelläger och det ser jag fram emot. I mitten av juli är det Boxerläger och det brukar vara givande på många sätt. Det är ju ett tag kvar tills dess och jag har ju bestämt mig för att inte se så mycket framåt utan att ta vara på den dag som är så det ska jag koncentrera mig på nu.

18/4

Sitter och funderar på veckan som har gått. En del hundträning har det blivit. För min egen del så blev det någon sorts käftsmäll när jag inför en operation blev tvungen att sluta med en medicin och fick en annan som jag mer eller mindre gick i däck av och blev tvungen att ringa efter hjälp för att få hem mig, bilen och Kaxa. Nu går jag på bara Alvedon och det känns inte bra. Det visar sig om jag fixar det.

 Nog om detta. Våren fortskrider och vi har varit i skogen dit vi mer eller mindre fick både pulsa och vada. Vägen till vår ofta besökta spår- och promenadskog bestod av först ca 15 -20 cm snö som varken bar eller brast. Därefter 30 cm vatten och så snö igen. Jag hade förutsett det så jag hade gummistövlar på mig. Det var inte stora marginaler jag hade upp till kanten och jag fick ta det lugnt och ha tungan rätt i munnen för att inte få stövlarna fulla med vatten. Hundarna hade bitvis vatten en bit upp på sidorna och var rejält blöta. De höll värmen genom att röra på sig. Själv var jag rätt kall om tårna med bara gummistövlar. Vi fick i alla fall en fin promenad genom skogen som är nästan snöfri, men rätt blöt.

På jobbet ska vi gå "runt jorden på 80 dagar" och har stegräknare på oss nästan hela bunten. Det gäller att samla steg för att ligga på topp så det blir lite extra promenader nu. Det är ju rätt årstid för det och jag gillar att gå så det är oftast inte alltför betungande. Vi har varit ute och spårat på förmiddagen, ja det blev em. också innan vi var hemma igen. Det märks att hundarna är lite ringrostiga, men det ska vi polera av framöver.

Framåt kvällen när Kaxa sovit klart så är planen att hänga på nya klövjeväskorna och ta en promenad. De ser lite annorlunda ut jämfört med de gamla. Går lite längre fram så Kaxa tyckte det var lite konstigt när jag provade dem på henne. Nu i början så får hon ha dem utan vikt tills hon blir bekväm med dem, men sedan ska hon fä bära mera undan för undan inför fjällvandringen frampå höstkanten.

 

11/4

VÅREN ÄR HÄR! Nu vågar jag skriva det! Idag har det varit en RIKTIG vårdag. Solen har strålat från en klarblå himmel och temperaturen var mitt på dagen uppe i +16 grader. Visserligen blåste det lite, men det tycker jag är bara bra eftersom det torkar upp då och det kan behövas. Igår körde jag in bilen i biltvätten. Idag ser den NÄSTAN ut som innan den var där. OK, jag ser att det är skillnad. Lagret av smuts är inte lika tjockt, men på håll är det inte stor skillnad men det är smällar man får ta den här årstiden.

Vi har ju hunnit en bit in i april redan och det går med stormsteg mot maj. Nu gäller det att hänga med om inte våren ska försvinna som en avlöning och man inte har en aning om vart den tog vägen.

Men innan vi är inne i maj så ska vi FIRA STELLA! Den 15 april fyller hon 10ÅR! Hon bär sina år med värdighet och har trots allt hon har gått igenom klarat sig bra. Hon hänger utan problem med på våra promenader på runt 5 km. På morgonen går vi vår morgonrunda på ca 3 km. När det är dags att gå ut så står hon först i kön och när Kaxa hittar på något dumt så har hon ännu kraft och pondus att säga till.

Hon har ju varit med om mycket i sitt liv. Såpass mycket så jag tror säkert att jag glömmer något när jag nu ska försöka räkna upp det.

11 v ung fick hon urinvägsinfektion som inte ville läka ut. Då blev det ultraljud för att kolla att urinvägarna var OK, vilket de var. När hon var knappt årsgammal upptäcktes att njurvärdena var för höga och så blev det utredning med bl.a. scintografi, som visade att den en njuren i stort sett var helt outvecklad. Njurbiopsi som inte visade någonting. Någonstans i samma veva så fick hon problem med magen med kräkningar varje dag som i sin tur gjorde att hon inte ville äta vilket gjorde att hon tappade massor av vikt.

Efter mycket laborerande  med mediciner och dietfoder under lång tid så mådde hon skapligt men var väldigt känslig för vad hon åt. Även träningsgodiset fick väljas med omsorg.

Vid 3 års ålder bröt hon benet och hela sommaren gick åt till läkning och på sensommaren blev det operation nr två för att ta bort det metallskrot som skruvades dit för att benet skulle läka.

Därefter har det varit både det ena och det andra men Stella har tålmodigt tagit sig igenom.

När hon var 8½ så opererades hennes vä. öga bort efter ett hornhinnesår som inte ville läka. I samma veva kom Kaxa in i huset vilket Stella inte ville acceptera. Det blev en mkt. jobbig period och samtidigt så blev Stella dålig i sin rygg igen. Eftersom hon inte tål de smärtstillande och antiinflammatoriska preparat som finns så infann sig tankarna på hur detta skulle lösas. Vi hade turen att Marlene som är uppfödare till Kaxa har erfarenhet som kom oss till godo. Efter att Stella fick börja medicinera med Cortison så fick vi en glad hund i huset. Det tog inte särskilt lång tid innan Stella accepterade att Kaxa fanns i huset och så småningom blev de riktiga kompisar. Idag är det så att Kaxa har gett Stella liv till åren och kanske också år till livet.

Är turen med oss så har vi Stella kvar ett par år till och på torsdag ska vi fira hennes 10 - årsdag.

 

7/4

Undrar hur mycket en hund står ut med egentligen. Stella, som för övrigt fyller 10 år om en vecka, har fått sin mun sanerad. Jag funderade på hur jag skulle göra, men insåg att även om hon inte skulle bli så väldigt mycket äldre så skulle hon inte behöva gå med sina epulider längre. Munnen fixades för fyra år sedan men eftersom hon är Boxer så behövde det göras igen. Hon hade riktigt fula utväxter i tandköttet så jag beställde tid och idag skulle det göras. Jag lämnade henne kl. 9.00 efter att vi gått en promenad så hon skulle få göra ifrån sig ordentligt.

Hämtningstid  ca14.00 - 14. 30. När jag hämtade henne så berättades det för mig att man hittat en tand, P4 i vä. överkäke, som hade spruckit i två delar! Det känns ju inte så kul att få veta att hon hade gått med en trasig tand. Hon har ju visserligen inte visat någonting som tytt på att hon har haft ont. Det enda jag så här efteråt kan säga att jag har sett är att hon dreglat lite i vänster mungipa. Detta har jag trott att det har berott på att en nerv kan ha blivit skadad när hennes öga togs bort för 1½ år sedan. Jag lär inte få veta säkert, men om hon slutar dregla nu så kan jag ju dra slutsatsen att det har berott på tanden. Stackars Stella. Tänk om hundar kunde tala om hur de mår och om de har ont.

Jag är i alla fall glad att jag tog beslutet att fixa munnen på henne. Just nu ligger hon och sover. Hon är väl inte riktigt vaken ännu efter operationen. Hoppas att hon kommer att vara ännu piggare och gladare efter att munnen är fixad. I så fall så blir det som att ha två unghundar i huset eftersom jag upplever att Stella redan har varit väldigt pigg och glad. Alltid med på att följa med ut och full rulle för att ha den ålder hon har. Hon hänger med Kaxa riktigt bra även om Kaxa tar lite omvägar medan Stella tar en kortare väg. Leker gör hon mer än gärna. Med lite tur så är hon med oss ett par år till.

 

28/3

Så sakteliga tar sig våren även till våra breddgrader. För närvarande är det mera hopplöst än någonsin att försöka ta sig ut i skogen. Det spelar ingen roll var man går så trampar man igenom snön och den är fortfarande djup. Där det är packat sedan tidigare så är det 20 - 25 cm och är det lössnö så är det 10 cm till. Då är det jobbigt att ta sig fram till och med om man har fyra ben. Har man bara två så är det ännu jobbigare. Det tog mig 25 minuter att gå 800 m när vi var ute idag. Inte kul!

Inte allt går min väg för närvarande. Inte mycket kanske jag skulle skriva. Min träning med Kaxa har gått lite i stå. Det spelar ingen roll hur jag beter mig så känns det inte som om vi kommer framåt. I torsdags så skulle jag ha åkt iväg och fått hjälp med träningen men tyvärr så blev det inställt pga. tränarens maginfluensa. Jag hoppas ju att kunna få hjälp snart, men när det blir så här så kan det ju ta lite tid innan det finns ledig tid.

Jag har ju haft lite tankar på att kanske kunna komma ut på någon tävling före sommaren för att få lite pejl på hur det håller på tävling men jag tvivlar starkt på att det kommer att bli så. Lydnadsträningen blir lite halvdan när underlaget är blött och smetigt. Det finns ju asfalt men det känns inte heller superbra. Den är visserligen torr, men hård och stum. Något spår har ju inte heller gått att lägga. Det finns ju de som spårar på grusplaner, men då ska man ha en sådan som inte är tusen spår på. Har man en erfaren hund så är det ju lite skillnad.

Med en sjujäkla tur, men då ska det verkligen vara det, så kanske det kan gå att få till något som liknar ett spår i skogen om ett par veckor. Ja, ja, det blir som det blir hur jag än beklagar mig. Förhoppningsvis så hinner vi med att tävla framöver.

Om det är någon som läser detta och som dessutom är intresserad av blommor så har jag lagt ut bilder på min Hoya under "Lite av varje, bilder". Där kan ni gå in och titta på min Hoya som jag vänta i fyra år på att den ska blomma. Det är bara 3 blommor, men de är desto större. Det är lite svårt att få en uppfattning om storleken, men med lite tur så kommer det flera blommor framöver och som då sitter lite bättre till för att fotograferas.

Jag har vårpyntat på trappan också och bara det kändes som ett lyft. Nu är det bara att hålla tummarna för att det inte blir så kallt så att det fryser bort. Jag får väl ha lite koll på termometern så ska det nog gå bra.

21/3

Så kom det ett rejält bakslag på vårens attack på vintern. Efter en vecka med aning av vår och en del soliga dagar med tö då man verkligen kunde se snödrivorna krympa och kulmen igår med riktig vårvärme så kom vintern tillbaka. När jag äntligen slog upp mina gröna idag så var det vitt i luften. Snön mer eller mindre vräkte ner och nu i kväll så har det säkerligen kommit ner bortåt 20 cm. Inte kul!

Hundarna och jag tog ändå en liten promenad p vår skogsbilväg som vi har travat fram och tillbaka p i brist på bättre. Jag hade ju helst stannat inomhus idag men har man hund så har man. På med kläderna och in i bilen. Kunde konstatera att det var oplogat överallt och det gällde att hålla tungan rätt i munnen för att hålla sig på vägen.

Väl ute i skogen så såg jag ju tydligt att hundarna och jag inte har samma åsikt om vad som är bra och dåligt väder. De for iväg som om de hade haft hin håle själv i bakhasorna. Jisses vad de sprang och busade.

Jag kunde konstatera att det var längesedan Stella var så i gasen. Massor av gånger gjorde hon lekinviter mot mig och skulle bita och slita i min handske vilket jag inte tyckte var någon bra ide. Båda hundarna plöjde med huvudet före i snön så att den bara yrde runt huvudet på dem. Det är ju kul att någon uppskattar eländet.

Igår var jag ute och tränade lydnad på i stort sett torr asfalt och med solen lysande på oss. Så omväxlande kan det vara och brukar väl också vara det, men i år känns det segare än någonsin.

Hursomhelst så finns det ju andra glädjeämnen och ett av dem är ju min Hoya som har satt knopp efter fyra år. Nu har jag äntligen fått in lite bilder på knopparna. Ännu så länge håller den mig på sträckbänken, men den som väntar på något gott osv. När den väl blommar så lovar jag att komma med bilder på den.

14/3

Hej och hå vad tiden går! Jag har många gånger funderat över vart den tar vägen. Rent filosofiskt alltså. Försvinner den bara eller kommer den tillbaka någon gång. Jag menar, blommor kommer upp på våren, blommar, vissnar och så är de borta. Tills nästa vår, då kommer de upp igen och står där och blommar. Kan det vara så med tiden också? Och vem får den i så fall? I varje fall inte jag, det är jag säker på. Nåja, jag är inte så bra alla gånger på att ta vara på tiden när jag har den så det kanske inte gör så stor skillnad.

Nu går jag och väntar! Inte bara på våren utan på att min Hoya macgiilivrayi (försök uttala det den som kan) 'Pandanus Creek' ska blomma. Jag köpte den som stickling på Trädgårdsmässan i Älvsjö för fyra år sedan och sedan har jag väntat. Och väntat! Och väntat! Det lär ska vara något i hästväg när den blommar. Stämmer uppgifterna jag har så ska varje blomma bli 7 cm, Det är visserligen bara tre stycken knoppar kvar av de fem det var från början, men jag är nöjd bara EN slår ut. Dessutom är den riktigt mörkröd. Tror jag i alla fall. Jag återkommer med bild när den slår ut.

Våren är ju så sakteliga på väg men det kommer nog att ta tid innan snön är borta. Åtminstone i skogen. På gatorna ligger det fortfarande massor kvar trots att de håller på att frakta bort den så fort de hinner men det tar sig inte så fort. Vattenpölarna växer under dagarna och fryser på på nätterna så broddarna sitter inte i vägen på morgonpromenaden. Det blir halt som tusan.

Jag har äntligen kommit iväg och tagit prover på Stella för att kolla lever och njurar inför den operation jag bestämt mig för att utsätta henne för. Jag vill egentligen inte, men eftersom hon har så mycket epulider så har jag till slut bestämt mig för att göra det trots de risker det innebär. Blir hon lika gammal som sin mamma så har hon en del år kvar och epuliderna kommer inte att bli varken färre eller mindre och det är ju en hälsorisk i sig. Det blir lite som att välja mellan pest och kolera. För den som inte vet vad det handlar om så är det utväxter i tandköttet som växer ner utanför tänderna. Där samlas det massor av matrester och man kommer inte åt att borsta rent så det luktar inte särskilt gott heller. Dessutom blöder de emellanåt och jag inbillar mig att det måste göra ont. Tandstenen frodas också alldeles ifred.

Jag har ännu inte provat att gräva efter Snödroppar, men jag tror banne mig att jag ska försöka i helgen. Det är ju åtminstone LITE mindre snö nu och dessutom något varmare så det är riktigt behagligt att vara ute.

Jag har äntligen beskurit mina Pelargoner. Alla mådde inte så bra och en del åkte raka vägen i sophinken medan några fick en andra chans. Jag planterade massor av sticklingar. En del ska jag ha själv, några kan man alltid ge bort eller kanske byta mot något man inte har så är det någon som har något att byta med så kan vi kanske idka lite byteshandel. Resten säljer vi på Ösbydagen sista lördagen i maj. Några kronor blir det till vår klasskassa som ska gå till en resa.

 

22/2

När ska vintern släppa sitt grepp om oss? Kallt var det igår men åtminstone inte värre än runt -10 grader.

I morse vid 8-tiden visade termometern -22! Under natten hade det varit nere på -27.5! Jag var/är ledig på fm. och hade tänkt mig en skogsvända men det blev en kissrunda på en kvart. Efter att ha plockat upp det en av hundarna lagt ifrån sig så var mina fingrar stelfrusna och kinderna nöp det i ordentligt.

Solen skiner NÄSTAN, vilket betyder att det inte är totalt igenmulet men det spelar på något vis ingen roll just nu. Jag KLARAR inte mer! Allt känns bara så motigt och det känns bara jobbigt att ens försöka sätta igång någonting. Jag har funderat på att försöka gräva lite i snön för att se om Snödropparna trotsar kylan men det går ju inte att komma fram till dem för all snö. Visserligen skulle jag ju kunna ta en skyffel och skyffla undan lite men det tar emot så jag lägger projektet åt sidan så länge.

Jag ska fundera på att plocka fram klickern istället och prova om det går att träna med Kaxa inomhus utan att Stella blandar sig i. Vi har lite att jobba på så det skulle inte skada.

19/2

Tiden går fort! Så fort emellanåt, ganska ofta, så det man vill göra hinns, eller orkas,  inte riktigt med alltid. Dagens, veckans och månadens dagar räcker inte riktigt till men allteftersom det ljusnar ute så blir det lite lättare.

Om det inte vore för det stora samtalsämnet just nu: SNÖN! Den finns överallt och i mängder som vi inte riktigt kan hantera. Vi ska ju förflytta oss ständigt och förflyttningen ska ske med bil. Att försöka ta sig fram med tåg verkar inte vara det enklaste för närvarande. Åtminstone inte om man har en tid att passa. Snön hindrar tågen från att hålla tiderna och människor kommer inte alltid till jobbet när det var tänkt att de skulle vara där.

Var det bättre förr när människor levde och arbetade på i stort sett samma plats? Ofta hade man jobbet utanför dörren och hade man inte det så kunde man ta sig fram till fots dit man skulle. Hjulen rullade inte så förbenat fort utan man hann med det som måste hinnas med. Släkten fanns på nära håll så den kunde man lätt ha kontakten med. Idag är familj och släktingar spridda över stora delar av landet och i många fall utanför landets gränser vilket gör att kontakten kan vara svår att hinna med.

Jaha, och varför funderar jag på detta? Det kan ju bero på att det är många, väldigt många, som tycker att på vintern SKA det vara snö och kallt och det har väl inte heller jag någonting emot bara det inte vore så MYCKET SNÖ och så VANSINNIGT KALLT. Visserligen har ju kylan gett med sig lite men det är fortfarande för kallt för att träna hund vilket är det som jag vill göra.

Den myckna snön gör också att det är svårt att motionera hundarna som jag vill. Mina ben är helt enkelt minst en halv meter för korta för att jag ska kunna ta mig fram i skogen. Jag är iofs. inte säker på att jag skulle klara det då heller. Skidor vore ju en möjlighet om det vore så att jag klarade att åka skidor. I yngre år och med friskare leder så åkte jag gärna skidor, men numera så tror jag att jag besparar samhället ganska stora kostnader genom att låta bli. Då återstår koppelpromenader på trottoarer där det finns några. De flesta trottoarer är helt fulla med snö så då får man gå på gatan och det är ju inte så bra har man hört.

När det gäller att  gå på gatan för närvarande så är de också i många fall upptagna av snövallar som inte får plats på trottoarerna och risken att få en knuff av en bil är uppenbar.

Så gnälligt detta låter! tack och lov så får jag gnälla precis hur mycket jag vill på min egen sida så jag tar tillfället i akt att göra det.

Drömvädret för mig när det är vinter är sisådär ett par dm snö, SOL och 2 - 5 minusgrader. Är sedan inte skogarna nerlusade med skidspår utan att det finns lite plats för dem som inte har skidor på fötterna så är jag ganska nöjd. Visst kan man gå vid sidan av stigar och skogsvägar men ett bekymmer är att man inte riktigt vet vad som döljer sig under snön. Det kan vara både stenar och gropar och båda delarna är lika besvärliga att trampa på när man inte vet att de finns där.

Det kan inte hjälpas att jag längtar efter barmark även om det blir lerigt och skitigt. Man ser åtminstone var man sätter fötterna.

Jag är hemma från jobbet ett par dagar. Hjulen började snurra så fort så jag trillade av och orkade inte ta mig upp igen. Planen är dock att jag ska hoppa på igen på måndag och då hoppas jag att någon har fixat bromsarna så att det går att hejda farten lite.

Jag ska försöka ta mig ut i skogen en sväng trots all snö. Lite luft och motion måste både hundarna och jag ha trots allt. Sedan ska jag ta mig en allvarlig funderare på hur jag ska lösa det så att jag kan träna lite inomhus. Med bara en hund är det inte så stora bekymmer. Med två är det värre eftersom gamla Stella blir så avundsjuk och står/sitter/ligger och piper så både Kaxa och jag tappar koncentrationen men på något sätt måste det fixas så att jag kommer igång med träningen åtminstone lite.

27/1

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Jag hade ju börjat komma igång så smått med träningen. Vädret började bli någorlunda hanterbart. Visserligen fortfarande minusgrader men det höll sig åtminstone på uthärdliga temperaturer. MEN SÅ KOMMER DETTA! Det känns som att få en fet smäll. Snö, blåst och nu på dagen -6 - -8 grader. Det låter ju inte så mycket, men om man lägger till vinden så blir det KALLT!

Det är bara att krypa in i idet igen och sova vidare.

Iofs. så går vi väl ut men någon träning blir det nog inte de närmaste dagarna. Det GÅR bara inte att träna när det är så kallt så att man fryser om fingrar och tår. Det blir INTE BRA! och då tycker jag att det är bättre att låta bli. Förr eller senare så måste ju ändå vädret bli såpass så att det går att träna.

Av någon anledning så är Stella piggare än på länge. Full rulle ute i snön och hänger med Kaxa över förväntan. Det är ett år sedan nu som jag trodde att hon hade gjort sitt och med lite Kortison så har hon "blivit ung på nytt". Det känns nästan ofattbart.

För övrigt knallar det på så sakteliga. Det är inte så mycket man kan ägna sig åt annat än läsa, sitta vid datorn, sticka raggsockor, laga mat och se på TV i den mån det finns något att titta på. Ja, jobba då förstås och det tar ju sin lilla tid.

Som sagt, jag vet inte vad jag ska skriva om så jag tar och går ner i köket och fixar en kopp kaffe och börjar med en ny raggsocka.

 

 

 

10/1

Jaha, så har jag också fattat att det är nytt år. Den mesta uppmärksamheten vänds ju för närvarande mest åt den kyla som råder nu. Jag tycker visst om vintern om den kommer i måttliga mängder, men detta! De senaste dagarna har termometern mestadels visat mellan -15 och -20 grader! Det är bara för kallt!

För att gå ut utan att behöva frys så får man dra på sig rätt många lager vilket får till följd att man efter en stund börjar svettas och så småningom börjar det kännas aningen fuktigt och kallt på kroppen. Det känns inte alls bra. Promenaderna blir inte mera än ca en dryg timma. Hundarna verkar tycka att det är helt OK att gå ut i kylan. Visserligen får de varsitt Back onTrack-täcke på sig när vi ger oss iväg. När jag sedan ska släppa dem lösa så är det täcke av och jag får lite till att bära på. Kaxa skulle säkert föredra att slippa täcke överhuvudtaget men eftersom jag vill att hon också ska vara varm när hon börja springa och leka i snön så låtsas jag inte märka hennes protester.

Jag har ju faktiskt jobbat i två dagar efter lovet. En av dagarna var Kaxa i hundgården. När jag kom på morgonen så var vattnet, som stod kvar sedan vi lämnade det före jul, fruset till is. Jag tinade upp det och hällde sedan i nytt vatten. När jag kom på lunchen så hade det börjat frysa! Det kändes inte riktigt bra att det är så kallt i hundhuset. Som tur är så har Kaxa fått isolering på golvet på den del där hennes "koja" står. Hon har en säng som är kringbyggd för att det inte ska dra på henne och alldeles bredvid finns elementet som ska värma hundhuset. Alla hundar har varsitt element i sitt "bås". I den kyla som råder nu så orkar det väl inte värma tillräckligt mycket för att golvet ska bli varmt. Hursomhelst så ligger det isolering under Kaxas lilla "koja" och dessutom har hon dubbla fällar att ligga på så jag tror att hon klarar sig. Skulle det bli värre så får jag lämna henne hemma och hoppas att det fungerar. Hon blir ju i alla fall utsläppt mitt på dagen och kan göra sina behov, men någon promenad blir det ju inte.

Kylan ska väl ge sig så småningom hoppas jag. Som det är nu så blir det ingen träning öht. Jag har tänkt försöka hitta någonstans att träna men har inte gjort något åt det ännu. Ska försöka ta tag i det i veckan som kommer och hoppas att det går att lösa.  Det börjar kännas som om jag vill börja träna igen. Det är ju ett sätt att leva när man väl har börjat. Det är i första hand lydnaden jag behöver ta tag i. Spåret tror jag kommer att fungera bara vi kommer ut i skogen och kan börja spåra igen. Lite ängsspår ska till också och uppepå det lite träning på terrängbyten. Har sedan Kaxa "vuxit till sig" och kan koncentrera sig lite bättre så ska det nog gå att få till en start och förhoppningsvis en uppflyttning till lägre klass spår. Detta under förutsättning att vi får till lydnaden vilket nog kräver lite jobb.

Det känns inte som om jag har så mycket att skriva om förutom vädret så det får bli allt för denna gång.

 

Senaste nytt 2009

27/12

Nu var det mycket längesedan jag skrev något här. Dagarna är korta och orken har varit liten. Lusten också för den delen.

Julen är nu överstökad och det blir till att tugga i sig allt man trodde skulle ätas under de tre juldagarna. Som tur är, kan man väl lugnt säga, så blev det lite kvar. Både vågen och brallorna säger sitt ändå. Det är bara att bita ihop och ta tag i det, men först ska knäck, kola, choklad, skinka, julkorv, dopp i grytan, m.m. ätas upp. Att man ALDRIG lär sig!

Ja, just det! Nyår kommer emellan och då ska man ju också ha lite att äta. Och dricka! Ja, det låter kanske värre än vad det är. LITE bubbel lär väl införskaffas även om det bara blir vi två + sonen över nyår. OK, hundarna också men de får hålla tillgodo med sitt torrfoder och bubbel för dem blir det bara inte tal om. Lite från bordet blir det nog trots allt, även om det bara blir valda delar som man själv inte orkar med/vill ha.

När det gäller hundträning så har den legat helt nere de senaste 14 dagarna. Kylan har gjort att det bara inte ens har gått att tänka tanken. Det går ju heller inte att planera i förväg. Ena dagen håller det sig på 1 eller 2 minusgrader, då det skulle kunna tänkas gå att träna en liten stund. Nästa dag är det mellan 10 - 15 minusgrader och vem klarar att träna då? Inte jag i varje fall. Inte en tunnpälsad Boxer heller även om Kaxa inte är så väldans frusen av sig. Nej, jag ska ta mig i kragen och försöka höra mig för om att få låna ett ridhus någon gång emellanåt när det är ledigt. Har jag tur så kanske.

Dessa dagar med kyla och en hel del snö har vi ägnat åt tung fys-träning. Snöpulsning nämligen! Hundarna får jobba rätt rejält. Till och med gamla Stella hänger på och gör det bra. Hon tar det visserligen i en lite lugnare takt än vad den galna Kaxa gör. Stella travar på i ett lugnt, ekonomiskt tempo medan Kaxa far fram som ett yrväder. Om jag går/pulsar 3-4 km, så går/travar Stella 4-5 km medan Kaxa säkert hinner 7-8 km. Dessutom i en fart så snön stundtals sprutar om henne. Trött blir hon inte heller, men det är den fysiska konditionen som ska göra att hon orkar träna läääänge när vädret blir sådant att man kan göra det.

Saker har också hänt som gör att jag har haft anledning att tänka på livets förgänglighet både när det gäller människor och djur. Det gäller att inte bara planera vad man ska göra sedan utan också försöka ta vara på den tid som är nu. Vi vet ingenting om vad som kommer imorgon då det kan vara försent. Trots det så ser jag framåt och hoppas på att nå de mål jag har satt upp. När det blir vet man ju aldrig. Huvudsaken är att man jobbar för det så kanske man når ända fram, men det får framtiden utvisa.

Dagarna har ju så smått börjat bli längre och om någon månad så börjar det ju märkas så smått. Oftast har det ju varit så att när ljuset återkommer så kommer lust och ork också tillbaka undan för undan. Förhoppningsvis ska vi då få till lydnaden inför appellen och gärna också för lkl l. Det vore rätt kul att så smått komma igång att tävla igen. Det är längesedan jag var ute på appellplanen med Stella nu så risken är ju uppenbar att ringrostigheten kommer att påverka men enda sättet att bli av med den är ju att ge sig ut och skava bort den. Ja, det känns att det pirrar till lite i kroppen när jag tänker på det. Sedan är det väl så att jag har lite större krav på mig själv idag än vad jag hade när jag gav mig ut med Stella första gången. Förhoppningsvis ska resultatet bli aningens bättre när jag går ut på plan med Kaxa första gången än vad det blev när Stella och jag första gången äntrade planen. Men, som sagt, det visar sig. Med den galenpanna som Kaxa är så kan vad som helst hända.

Nej, nu ska jag ta mig härifrån en stund och göra något annat. Bl.a. ska jag sticka ett par raggsockor till min son så att han slipper att frysa om fötterna. Visserligen har jag inte letat rätt på stickor och beskrivning ännu, men tanken räknas väl också!

 

29/11

Det har inte varit mycket aktivitet på den här sidan de senaste veckorna. Det beror inte på att det inte händer någonting utan tvärtom, tiden räcker inte till. När det finns tid så är det orken som saknas.

Jag har så dåligt minne, eller om det bara är att vissa skar inte är viktiga, så det kommer inte att bli mycket skrivet här. Som exempel så funderade jag på om jag duschade igår innan jag satte igång med att ta hand om den halva hjort som jag fick tillfälle att köpa. Till slut kom jag på att så var fallet. Jag har en liten känsla av att det är stressymtom. Det har varit mycket på jobbet i höst. Vad går jag inte in på här. Dessutom så har jag känt mig stressad av att veta att vi ska ha hantverkare här de kommande två veckorna. Jag vill ju sätta upp gardiner, ljusstakar och stjärnor i fönstren men det har inte känts inspirerande att göra det. I sovrummet har jag fått upp en stjärna och nu har jag bestämt mig för att jag ska fixa lite adventsfint trots allt. Jag får väl plocka ner och tvätta gardinerna om det behövs. Det kan liksom inte hjälpas.

Man kan ju tycka att det bara ska vara att fixa där hantverkarna inte ska hålla till men där står alla prylar som är undanplockade ur vardagsrum och förråd dit hantverkarna ska ha tillträde. INTE KUL kan jag meddela.

Att hantverkarna ska husera här innebär ju också att Stella inta kan vara hemma när hantverkarna är här. OK, kan och kan, men jag tror inte att det är bra för en hund att behöva utsättas för det så min förra granne som har varit dagmatte åt Stella innan hon flyttade, grannen alltså, erbjöd sig att ta hand om henne trots att hon inte är kry. Tur att det finns snälla människor. Jag hade visserligen möjlighet att åka till min dotter med Stella men det hade inneburit 1½ mil extra varje morgon och kväll. Inte mycket iofs. men på morgonen räcker det till när man är morgontrött.

Annars lunkar det på i vintermörkret. Morgonpromenad, jobb, ut med hundarna i skogen de flesta eftermiddagar. Lite lydnadsträning och spår oftast ett par ggr i veckan. Stella går som på räls. Hur säker som helst och tycker att det är jättekul. Henne tränar jag ingen lydnad med. OK, jag dammar av henne någon gång ibland så att hon får känna att hon får vara med. Annars är lydnadsträning inte Stellas favoritsysselsättning men trots det så tycker hon att det är kul att vara med ibland.

 

13/11

Jag funderar på hur man ska få människor att lyssna på och göra som man säger. Om man, som jag, har en hund och i detta fall en unghund av rasen Boxer som är, enligt mig, översocial vilket innebär att hon vill hälsa på alla människor och dessutom göra det väldigt våldsamt så kan det bli väldigt jobbigt.

I dessa lägen försöker jag få människor att förstå att hon FÅR INTE hälsa när hon beter sig så här, vilket innebär att hon hoppar ända upp i ansiktet på människor. För mig är det INTE OK. Ungefär där börjar bekymren. De människor som väldigt gärna vill hälsa tycker inte att det gör någonting att hon hoppar. De människor som INTE vill hälsa uppskattar det inte alls.

När jag då säger att hon FÅR INTE hälsa när hon gör så här så bryr människor sig inte om vad jag säger. Ska man behöva säga till folk att "GE FAN I HUNDEN" för att de ska begripa? Jag kommer aldrig att lyckas få denna hund att sluta hoppa om det ska fortsätta så här. Varje gång jag tycker att jag är på rätt väg så är det färdigt igen. Jag håller snudd på att bli galen emellanåt. Man hamnar i moment 22 hur man än beter sig. Det går ju inte att lära henne att sluta hoppa genom att bara gå med henne i skogen. Det skulle i så fall vara för att hon aldrig fick se människor och därigenom blev rädd för dem men då har man ju fått ett nytt problem istället. Munkorg kanske?

För övrigt har jag varit på en liten träff med arbetskamrater som jag inte sett på drygt 20 år. Det var väldigt trevligt samtidigt som man inser vilket dåligt minne man har.

 

30/10

Det kom en hälsning i min Gästbok som gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Det var Matte till Verona, Stellas mamma som nu är nästan 13 år som skickade en hälsning till Stella. Det vore roligt att få veta hur hon mår.

Dagen som gått startade med en skogspromenad med hundarna. Jag håller tummarna varje gång vi är ute för att Kaxa inte ska skada vare sig själv eller Stella. Kaxa är ett riktigt yrväder och jag funderar ofta på om jag verkligen ska gå med båda samtidigt. När man sedan ser Stella leta efter Kaxa när hon har försvunnit ut i periferin så tycker jag mig ändå förstå att Stella har mycket glädje av Kaxa, liksom Kaxa har glädje av Stella.

När vi hade kommit hem efter promenad och träning med Kaxa så hann jag lagom få i mig lite mat och byta kläder innan det var dags att styra bilen mot Västerås och Lasarettet för att visa upp mina åderbråck som jag har haft i en massa år. Det var ingen tvekan om att det blir operation. Sex månaders väntetid om jag inte vill åka någon annanstans, men jag känner att om jag har gått så länge med dem så kan jag gå ett halvår till.

På tisdag är det dags att infinna sig på Kirurgen. Vad som kommer att hända där har jag i dagsläget egentligen ingen aning om. Det visar sig.

Det känns som om julen står för dörren även om vi inte skriver november riktigt ännu. Om allt går som planerat så har vi hantverkare i huset om två veckor. Något som jag inte alls ser fram emot. Det är rör som sk bytas och vi blir tvungna att packa ihop det mesta. Det blir väl sovrum och kök vi får ha ifred. Resten blir det väl ett satans spring i. Undrar var man ska ta vägen efter jobbet. Sitta hemma går ju inte. Ut med hundarna förstås. Som det verkar så kommer både tak och golv att rivas i vardagsrummet. Det är bara att hoppas att det blir bra när det blir färdigt.

När det är klart är det 1:a advent och man får börja pynta lite. Jag hade ju tänkt att jag skulle ligga ett steg före i år men nu verkar det bli som vanligt. Jag är färdig när det är dags att plocka bort allt.

 

19/10

I vanlig ordnig så ramlar tiden iväg utan att lusten att sätta igång och skriva infinner sig. Tanken finns där men det räcker ju inte särskilt långt.

Vi har inte gjort särskilt mycket sedan sist. Spårat lite och promenerat i skogen däremellan. Stella tränar på vattenlöpband en gång i veckan och mår riktigt bra. Hon har ju hunnit bli 9½ år och det är betydligt mera än vad jag vågade hoppas på för ett par år sedan. Då var jag på väg att ge upp Stella eftersom hon inte alls mådde bra. Ryggen krånglade och artrosen i tårna gjorde ont och hon haltade. Det är vad jag och veterinärerna tror i varje fall. Sedan kom ju bekymren med ögat och i samband med det kom ju Kaxa hem och cirkusen var ett faktum. Stella hade i det läget lätt kunnat bita nacken av Kaxa. Det har man svårt att tro idag när man ser dem leka.

Jag har inte kommit till skott och satt in några bilder på väldigt länge. Dels har jag inte tyckt att jag har haft några bilder av sådan kvalitet så att jag har velat sätta in dem och de jag har, har jag inte haft lust att redigera för att kunna sätta in. Jag ska försöka samla ihop mig och sätta in lite blandad kompott så småningom.

Imorgon ska Stella till ögonspecialisten och kolla så att hennes enda öga är OK.

27/9

Att sammanfatta två veckor på några rader är inte lätt, men jag ska försöka. Det blir mest hund det får handla om. Stella har gått på vattenlöpband i veckan som gått och hon tycker det är kul. Hon knallar på bara hon får något att hålla i munnen. Sådan har hon alltid varit och jag förstår egentligen inte varför. Hon är långt ifrån någon apportör och bär i stort sett aldrig på någonting när vi är ute i skogen och går. Hon får också ligga/sitta på vibrationsplatta både före och efter vattenlöpbandet. Som det verkar så mår hon väldigt bra av det för hon är alltid väldigt pigg efteråt. För att vara så gammal som hon är och ha gått igenom så mycket som hon har gjort så är hon förvånansvärt pigg och vital. Hon hänger med Kaxa bra i skogen även om Kaxa säkert springer bra mycket längre än vad Stella gör när vi är ute.

Stella bangar i vilket fall som helst inte för att ta en brottningsmatch med Kaxa när tillfälle bjuds och det gör det ofta.

Stella har inte fått så väldigt många spår de sista två veckorna men ett par uppletande har hon gjort och hon har gjort det bra. Kanske inte tävlingsmässigt men det är ingenting jag kräver heller på något sätt. Huvudsaken är att hon har roligt och det har hon.

Igår gick vi runt Helgonmossen igen. Det har blivit ganska ofta den senaste tiden eftersom det är vackert att gå den rundan och risken att träffa på någon är minimal och det tycker jag är väldigt skönt. Jag tycker om tystnaden i skogen. Det är så mycket ljud runt mig i veckorna och då är det skönt att få vila öronen emellanåt.

Det är också en lagom runda att gå. Sträckan är gissningsvis 6 -7 km på stigad mark, men långtifrån asfalterad. Det är både stock och sten på stigen och dessutom både upp och ner. Det brukar ta 1 3/4 tim att gå och då är jag lite lagom trött. Hundarna däremot skulle nog lätt gå en runda till.

Idag fick hon ett spår som varken var särskilt långt eller särskilt svårt men om det ska se svårt ut när Stella går ett spår så får man klura till det ordentligt. Jag har sett hundar som tävlar gå motsvarande spår som Stella gjorde idag och haft riktiga bekymmer med att klara ut det. Huvudsaken är att Stella har roligt när hon går sina spår och det brukar hon ha. Alltid motiverad att spåra och gör det dessutom bra.

 

9/9

I söndags fick Stella också ett spår som var ett icke förarspår. Hur långt det var vet jag inte men 400 - 500 m skulle jag gissa på. Stella spårade på bra i vanlig ordning, men efter ungefär halva spåret så sa spårläggaren att: här har jag inte gått. Det måste vara svampplockare som varit här. Stella var envis och ville åt ett helt annat håll än spåret gick så jag kallade tillbaka henne till slut och satte henne på rätt spår. Hon spårar ju bara för sitt nöjes skull så jag bryr mig inte om att fundera på vad jag ska göra åt det. Hon är ju annars så erfaren så hon borde klara en sådan störning men det får vara som det är.

Igår var hon och gick/ sprang på vattenlöpband igen och när jag står där och tittar på henne så ser jag att hon går snett med bakdelen. Efter att ha sänkt vattennivån och farten så går hon i stort sett rakt. Vi ska jobba med det så får vi se om hon blir rak så småningom. En sådan sak är ju ingenting man ser om man inte har möjlighet att stå och studera sin hund på detta viset. Man undrar ju lite hur många hundar som rör sig snett utan att någon ser det. Vad det beror på är inte lätt att veta. Antingen kommer vi på det, eller också får vi leva i okunskap.

4/9

Jag vet inte varför jag inte har någon riktig lust att uppdatera min hemsida. Jag satt igår och tittade på bilder jag har tagit i sommar och hittade inte en enda bild som fann nåd. Jag tyckte inte att det var någonting att presentera för någon utomstående. Jag är väl inte riktigt så flitig med kameran som jag egentligen skulle vilja vara. Jag känner mig inte riktigt bekväm med en kamera om halsen när jag är ute med hundarna i skogen. Det blir ju en del svamp som "måste" plockas och med en kamera som dinglar omkring så blir det väldigt obekvämt. Regnar det dessutom så vill jag inte ha den med mig av den orsaken. Jag ska försöka med att ge mig ut bara för att fotografera så kan det kanske bli någon bild som jag tycker är OK.

Träningen av Kaxa går vidare och Stella har börjat gå på vattenlöpband för att hon ska må bra. Hon har varit riktigt pigg sedan årsskiftet. Hon var lite halt ett par, tre dagar för nästan två veckor sedan. Jag tror att hon antingen hade trampat på något, eller klivit snett när vi var i skogen. Efter att hon fått ta det lugnt ett par dagar så var hon bättre och nu ser man ingenting.

Vädret är lite upp och lite ner. En stund skiner solen, i nästa stund vräker regnat ner och ytterligare en stund senare lyser solen igen. Varmt har det varit hela tiden. Mellan 15 -20 grader är inte så illa tycker jag.

Bad har det inte blivit mycket av i år. Om jag minns rätt så har jag badat tre gånger i sommar och det är inte mycket. Havet har jag sett och badat fötterna i och det var KALLT!

Hösten är ju här nu och det värsta med den är att mörkret kommer samtidigt. Det hade varit mycket lättare att stå ut om det bara vore ljust. Med tanke på allt man kan göra nuförtiden så borde man ju kunna vrida lite på jorden så att vi får behålla ljuset under vinterhalvåret också. Fast det kanske skulle ställa till det på andra håll. Kanske är det ändå bäst som det är.

 

26/8

Eftersom Stella, stackaren, inte har fått någon sida med sitt namn så får jag skriva om henne här. I söndags när vi var ute i skogen så lyckades Stella trampa fel på något vis och gjorde illa sin vänstertass som redan tidigare inte är helt OK även om det är längesedan hon hade ont i den. Hon haltade när vi kom till parkeringen men inte värre än att hon utan större besvär tog sig fram.

Ute i skogen lade jag ett spår till henne också och på det underlaget hade hon inga problem att gå. Hon gick som en klocka mitt i spårkärnan. Synd att hon är skottberörd. Jag tror att vi hade kunnat komma längre än till gk lägre spår även om lydnaden inte var den bästa. Den hade säkert kunnat bli bättre. Men det är som det är nu och hon har det nog rätt bra som pensionär. Våra morgonpromenader har fått bli väldigt korta men nu är hon i stort sett ohalt så imorgon ska vi gå något längre så får vi se hur det går.

I skogen ikväll hade hon inga problem att gå så nu är det bara att hålla tummarna för att det är över för den här gången. I nästa vecka ska hon börja gå i vattentrask igen. Det brukar ha bra effekt på henne.

 

22/8

Sedan kennellägret gick av stapeln för 14 dagar sedan så har jag hunnit vara ute på vift igen. Veckoslutet 14-16/8 var det dags för Boxer-SM som nog är den största händelsen varje år för de aktiva i Boxervärlden.

Det var många anmälda ekipage till både lydnad och bruks och då är IPO inräknat. Ett flertal mkt bra resultat gjordes medan några inte riktigt nådde målet men vad jag kunde se så var det inga sura miner för det.

När det gäller brukset på Boxer-SM så är det väl den enda tävlingen under året som man kan vara rätt så säker på att komma med under förutsättning att man fixar en spårläggare (tror jag). Det har varit så under några år men jag är inte helt säker hur det var i år. I vilket fall så blev ytterligare en Boxer SBCH under SM-et. Vilken känsla det måste vara att få tredje CERT:et just där. Grattis Harry och Figo! Jag är full av beundran. Det måste ju vara en extra nervpress just på ett SM för Boxer.

På lördagen så var det också valputställning och eftersom Boxerklubben har valpklasser ända upp till 12 mån så var Kaxa anmäld till valputställningen. Vädrets makter hotade hela tiden med regn men det höll sig tills det var dags för valpklass tikar 9-12 mån. Som tur var så var det inget skyfall som kom, men det kändes ändå rätt onödigt.

Det var inte fler än sex valpar i klassen. Kaxa placerades som Reserv med sin kullsyster efter sig.

Dagen därpå, söndag, så hade Kaxas kullsyster sin uppfödare som handler och då såg det annorlunda ut. Jag minns inte hur många juniorer det var, men 15-16 st tror jag. Där fick Kaxa en 1:a i kvalitet och sedan ingenting mera, medan kullsyster Ida blev 4:e-placerad med Hp. Så kan det skilja sig från dag till dag.

Det var många hundar i klasserna, ca 30 öppna tikar av mkt god kvalitet. Jag kan inte direkt påstå att jag avundades domaren i hans uppdrag att hitta dagens snyggaste tik. Bästa tik blev en junior och det ska bli spännande att se hur hon utvecklas när hon blir äldre.

Veckan som har gått har det varit jobb och jag har varit TRÖTT! På jobbet har det inte varit svårt att hålla sig vaken för det har varit full fart hela tiden. Däremot när jag har kommit hem och satt mig ner så har ögonen åkt igen. När jag har suttit vid datorn har jag somnat. När jag har läst har jag somnat. På toaletten har jag somnat. Och tro det eller inte: jag somnade hos tandläkaren!

Trots det så har jag faktiskt tränat lite lydnad med Kaxa. det har väl inte varit full fokus från min sida, men Kaxa har varit riktigt på G! Det har varit riktigt kul att se att attityden har förändrats vid träning. Hon är med för det mesta men ibland så måste hon ta ett extravarv när nyinköpta snörbollen serverades som belöning. Ändå så har hon varit riktigt duktig på att komma in till mig med den för att få leka med mig. Ett kampskinn köpte jag också på SM-et och det blev riktigt populärt. Det ska bli intressant att se om hon vill leka med någon annan än mig med det. Hon har ju inte varit så pigg på det under en period. Jag, och flera med mig, misstänker att löpet är en stor bidragande orsak till detta. Ännu så länge så är hon ju kvar i skendräktigheten men har blivit bättre. Jag ska försöka hitta någon som står pall att leka med en Boxer. Det kan bli lite tuffa tag om de är ordentligt i gasen. Själv fixar jag det inte riktigt pga. att mina axlar inte riktigt fixar det.

Stella har fått vara hemma eftersom jag tror att hon har haft det bättre hemma med husse än på resande fot med Kaxa och mig. Hon är riktigt piggelin, men jag börjar märka att hon inte riktigt klarar alltför mycket motion utan att hon blir trött. Trots att hon borde ha blivit förståndigare med åren så är det full rulle när vi är i skogen.

 

11/8

Det mesta jag skriver här brukar ju handla om Kaxa, men idag får Stella vara huvudperson! Denna hund har en egenskap, eller vad det nu är, som ingen annan av mina hundar har haft. (Jag hoppas att Kaxa har den även om hon inte har visat den ännu). Hon har en förmåga att lotsa mig ur skogen när jag har gått vilse. Till att börja med vågade jag inte lita på henne, men det visade sig att hon alltid har rätt! Jag brukade ha kompassen med mig för att kolla henne eftersom jag litade mera på den än henne.

Så småningom slutade jag att ha den med mig om jag inte tänkte lägga spår för då behövde jag den. Ofta! Jag har ännu inte behövt sova under bar himmel. Det har hänt att jag har varit rädd för att behöva göra det. Tyvärr är det ju så att det oftast är rätt dålig, för att inte säga obefintlig, täckning när det gäller mobiler i skogen. Det är ändå därför jag har skaffat min i 1:a hand. Som sagt, tur att jag har Stella.

Idag hände det igen! Vi, Stella, Kaxa och jag gick ut i skogen för att få lite motion och kanske lite kantareller. Vi knatade på in i skogen och jag tyckte att jag hade bra koll på var vi var. Jag kollade var solen var någonstans och så gick vi. Hundarna före och jag efter. Kantarellerna lyste med sin frånvaro.

När jag insåg att min koll på var vi var någonstans inte var vad den borde ha varit så blev jag lite småstressad. Jag bad Stella att gå till bilen. Jag vet ju egentligen inte om hon förstod vart jag ville att hon skulle gå, men gick gjorde hon och Kaxa snodde efter både hit och dit. Till slut kändes det som om det blev i rörigaste laget och inte kändes det som om vi närmade oss billen heller så jag tog Kaxa i koppel för att Stella skulle få orientera i fred.

Hon började knalla på och jag tyckte att det kändes som om vi gick åt alldeles fel håll. Det gick lite hit och lite dit (kändes det som) men efter mindre än fem minuter gick Stella ut på vägen. Visserligen stod det ingen bil där, men Stella hade full koll på åt vilket håll vi skulle och eftersom jag har kört rätt mycket bil på vägarna i den skog vi befann os så tog det inte mera än tio meter förrän jag insåg att vi faktiskt var på väg till bilen. Visserligen från ett lite annat håll än vi hade gått ifrån den, men Stella hade valt kortaste vägen ut ur skogen och sedan vägen tillbaka till bilen.

Jag hoppas att Stella hinner (lyckas) lära upp Kaxa innan hon hinner bli så gammal att hon inte längre orkar lotsa mig ut ur skogen. Det är ju svårt att veta om Kaxa har samma förmåga. Vad gör jag annars när Stella inte finns med längre? GPS? Det låter lite mera komplicerat än att följa Stella. Tack Gumman för att du har lotsat mig ur skogen ett flertal gånger. Jag hoppas att du gör det igen när jag inte lyckas hålla rätt på väderstrecken.

 

10/8

Hemkommen från kennellägret i går kväll och TRÖTT!

Jag ska försöka göra en sammanfattning av en period som känns som om det måste ha gått flera månader men om jag tittar i almanackan så handlar det om ungefär en månad. (Och det är inte slut ännu).

Den 12:e till den 19:e/7 var Kaxa och jag på Boxerläger på Tånga Hed. En vecka i spårskogen + LITE lydnad för mig och Kaxa. Det var jobbigt men JÄTTEKUL! Kaxa fixade att sova borta över all förväntan. Hon är ju för det första inte jättevan att vara ensam några längre stunder. Hon är ju i hundgård på jobbet på förmiddagarna när jag jobbar, men där finns ju kompisar på sidorna och mycket att titta på. På Tånga Hed fick hon vara ensam ett antal timmar på kvällen medan matte var ute och roade sig. Visst hade hon kunnat sitta i bilen på kvällen, men jag tyckte att hon behövde kunna sträcka på benen efter dagens jobb. Det var visserligen inga långa spår Kaxa fick gå, men hon satt ju i bilen ganska långa stunder under dagen.

Kaxa var, i mina ögon, mkt duktig. Vi började veckan med att hon fick gå ett spår som liknade det hon i vanliga fall brukar gå och det var inga bekymmer. Hennes andra spår lades på hedmark, alltså i princip torr, packad jord men väldigt lite växtlighet. Inte något långt spår, kanske 125m, men det var underlaget som var svårigheten. Det fixade hon också utan några egentliga bekymmer. Nu är jag inte säker på ordningen på spåren, det har ju gått lite tid sedan dess, men jag tror att vi dundrade på med ett spår med två stycken spårtappt. Det klarade hon också galant. Självklart inte utan att anstränga sig. Hon fick jobba rätt så rejält för att klara ut det. Det roliga var att se att hon jobbade utan att ge sig och utan att hon behövde någon peppning. MKT beröm och kattmat i burk var belöningen vilket uppskattas väldigt.

Jag har skrivit upp vad Kaxa fick gå för typa av spår men orkar inte leta just nu. Det viktiga är ju egentligen att konstatera att hon inte ger sig även om det blir svårt. Hon fick ytterligare ett spår med två spårtappt + någon mer svårighet på ett spår ett par dagar senare. Det var ett jobbigare underlag och ännu varmare än vid de tidigare spåren. Hon jobbade med en kolossal intensitet och klarade ut första tapptet och spårade vidare upp i ganska risig terräng och närmade sig det andra och klarar ut det också efter MKT jobb. Efter det så var det en passage över en stenmur fram till slutet. Där var Kaxa mkt trött, men hon jobbade på ändå. Det såg ut som om hon hade slutet i näsan men inte kunde lokalisera det. I det läget skulle hon över stenmuren och spåra ca 10m fram till slutet. För att hjälpa henne så tog jag av spårlinan så att hon slapp den och hon fick frispåra.

I det läget kände jag att: måtte hon bara få tag på slutet snart innan hon kollapsar! När hon så ÄNTLIGEN fick tag på sin pinne så var lyckan total för både mig och resten av gruppen som gick med. Den känslan jag hade då ska jag försöka ta fram i kommande spår för att hon verkligen ska känna hur duktig hon är. Lillsnuttan.

De resterande spåren gjorde vi lite lättare för henne för att hon skulle få behålla den känslan hon förhoppningsvis hade fått. Ett "korvspår" på gräsmatta lade jag till henne också. Jag har ju aldrig varit speciellt imponerad av den typen av spår, men kanske att jag ändrade mig lite. Det var faktiskt riktigt intressant att följa Kaxa i det spåret. Det var gissningsvis ca 20m långt (kort) med korv med en fots mellanrum i början och sedan två fötter emellan.

Hon hade spårsele på sig och så koppel i den. I början var det precis som jag minns det. KORVLETANDE! Första benet på spåret var sådär 12 - 15m långt. Därefter en 90 graders vinkel och sedan lite tätare med korv i 2-3m och sedan kom upplevelsen av att Kaxa faktiskt SPÅRADE, istället för att LETA korv, de två sista metrarna. Det var en annan känsla än jag upplevt tidigare. Jag ska försöka komma ihåg att lägga gräsmattespår fler gånger.

Kvällarna tillbringades vid grillen tillsammans med andra deltagare på lägret. En del Cider rann ner i strupen. Det är något jag i stort sett aldrig dricker utom på Boxerlägren. Det blir lite speciellt på något sätt.

På torsdagen var det dags för Boscarsgalan! Den är också speciell. Tack Johanna och Peter för att ni startade den (om det nu skulle vara så att ni läser detta).

Hem från lägret på lördagen. Jättetrött! Packa upp dagen därpå. Tvätta, packa om och förbereda för Campingsemester med tält. Lite funderingar på hur det skulle gå att tälta med TVÅ hundar. En hund hade vi ju redan provat med. Vi gav oss iväg på torsdagen.

Det gick jättebra att campa med två hundar! Vi var i Skåne och campade Vid Helge Å en knapp mil söder om Åhus. Därifrån gjorde vi små utflykter. Glimmingehus fick ett besök. Skånes enda vattenfall också. Namnet på platsen där det låg hade jag tänkt skriva upp. Det gjorde jag inte och nu är det borta, men jag får försöka leta fram det igen. Vi var också nere vid Yngsjö havsbad där det finns ett hundbad. Tyvärr så var vattnet så kallt så det var inte att tänka på att bada. Tyvärr kan jag bara säga. Jag känner mig lurad på saltvattenbad i år. Det saknar jag!

På vägen till Skåne gjorde vi uppehåll hos mina systrar i Mullsjö och Jönköping. Det blir inte så ofta vi träffas. Tyvärr det också.

Sent på fredagskvällen veckan efter var vi hemma igen. Det såg ut som krig på hallgolvet när vi hade tömt bilen. På lördagen var vi och lämnade tillbaka takboxen vi hade lånat och så packade vi upp undan för undan. Tvätta och plocka undan för att plocka fram och packa igen för att ge mig av till kennellägret på torsdagsförmiddagen. Jag är nu hemkommen därifrån efter att ha provat lite sökövningar med Kaxa. Hon fick också prova lite bettövningar. Tyvärr så har hon varit lite låg ett tag. Hon löpte i juni och är skendräktig nu. Inte så våldsamt ännu, men hon är inte riktigt sig lik. Bettövningarna blev lite avslagna men vi kommer igen nästa år och hoppas på att hon är i bättre form då.

Hen låga profil har gjort att hon inte har betett sig riktigt som tidigare. Hon är lite - eller mkt - avvaktande mot människor i arrangerade situationer. Hoppas att det går över till MH:et som ska göras första helgen i oktober.

Hur som helst så var kennellägret jättetrevligt. En massa människor från två olika kennlar som slagit sig ihop om lägret. De samarbetar en hel del så det finns ju anledning. Ca 45 ekipage var vi på plats på Stigmansgården i Västergötland.

När jag kom hem igår kväll så kände jag att jag var RIKTIGT trött! 1½ dag kvar innan det är dags att börja jobba. Jag vet inte om jag tycker att det ska bli roligt. Det känns som om jag inte riktigt har tid, men det blir nog kul bara man kommer igång. På fredag ska jag vara ledig för att åka på hundevenemang igen.

Jag har inte packat upp väska ännu men måste göra det eftersom jag ska packa den igen för att åka till Tånga Hed på Boxer-SM på fredag em., lö och söndag. Där ska Kaxa ställas ut i valpklass på lördag och i juniorklass på söndag. Sedan är det bara att sätta sig i bilen för att vara tillbaka på jobbet på må. morgon.

 

2/8

Fasen vet vad som har hänt med min hemsida. Efter att ha uppdaterat den med vad tusan det nu var som Microsoft skickade ut så uppför sig sidan mycket märkligt. Åtminstone när jag öppnar den. Istället för att startsidan visas så är det senaste nytt som poppar upp. J***a skit! Hade jag vetat det så hade Microsoft fått behålla sina finesser. Grrrrrrr....

Jag har fortfarande inte riktigt ork att sätta mig och uppdatera sidan med vad som hänt på Boxerlägret och på vår campingsemester. Nu ska jag ladda om för kennelläger så det vill nog till att det blir en regnig dag om det ska bli gjort. Jag har inte ens lagt in bilderna jag har tagit så att jag har kunnat titta på dem i datorn.

Imorgon ska jag till frissan på fm. och fotvården på em. och sedan är det inte mycket kvar av dagen.

Och snart är det dags att börja jobba! Och när jag väl har börjat jobba så är det dags för semester för att åka till Boxer-SM! Det är bara att konstatera att dygnen är för korta, eller också får jag börja stoppa i mig uppåttjack så att jag inte behöver sova. Fast det känns inte som ett alternativ. Jag har gett mig den på att jag ska komma igång ordentligt med Kaxas träning nu. Speciellt när det gäller lydnaden som har blivit lite eftersatt känns det som.

Tanken är ju inte att tävla något förrän tidigast försommaren nästa år, men då ska förhoppningsvis momenten sitta på plats. Helst ska ju momenten i lägre klass också sitta på plats. Momenten för lydnadsklasserna ska också fixas hade jag tänkt. Att sedan tanke och handling inte alltid är ett och att jag dessutom måste ta hänsyn till att Kaxa måste vara på humör också faktiskt måste tas med i beräkningen. Det vill till att få ihop det på slutet.

Det sägs ju i vissa kretsar att det inte är målet som räknas utan vägen dit! F*n trot, men kanske är det så. Jag ska försöka samla ihop mig framöver och återkomma med något matnyttigt.

 

22/7

Hemma igen från Boxerlägret och trött som en liten Gnu. Om de nu är så trötta. Det märks på Kaxa att det har varit jobbigt. Hon har jobbat jättebra och jag har lärt mig att våga utmana. Det roliga är att Kaxa har ställt upp hela tiden trots att hon har varit jättetrött på kvällen.

Jag har egentligen ingen riktig lust att skriva något just nu. Det kan kanske bero på att jag också är trött. Vi håller på att förbereda en kortare semestertripp till "någonstans i Sverige" med tält. Det ska bli intressant att se hur det går att tälta med TVÅ hundar. En har aldrig varit några problem, men det ska säkert gå att lösa.

Jag ska försöka återkomma när jag är hemma igen och skriva lite mera om lägret och kanske t.o.m. få in några bilder.

 

 

8/7

Första halvan av veckan har gått och jag har väl inte gjort så mycket. Min tanke var ju redan tidigare att jag skulle hamna i det läget att jag skulle klara att göra just det. Ingenting alltså. Skogspromenad i måndags. Plockade Krusbär och rensade dem. Åkte till klubben och tränade. Åkte hem och bakade två kakor att ta med till Boxerlägret.

Tisdag: ut i skogen och plockade lite Kantareller. En liter blev det. Många var det eftersom de var rätt små men de smakade väldigt bra, stuvade på en omelett. på kvällen var jag på klubben och tränade utan störning.

Idag gick jag en runda i "hemmaskogen". Jisses vad det byggs överallt. Det är ett tag sedan jag gick där. Då fanns det två nya hus. Idag fanns det tre. Jag kan inte hjälpa att jag tycker synd om dem som har flyttat ut på "landet" för att slippa ha grannarna "i knäet" och sedan byggs det runtomkring så det står härliga till. Jag har lite svårt att förstå att man måste bygga så tätt så att husen nästan står så att man kan se in i grannens sovrum när man tittar ut genom fönstret. Vad ska man då ut "på landet" för?

5/6

Idag var vi ute i skogen på f.m. Det var lite svalare än vad det har varit de senaste två veckorna men långt ifrån kallt. Däremot var det fuktigt i luften och gott om stickande flygfän. Även icke stickande sådana surrade runt huvudet på både mig och hundarna.

Kantarellerna börjar komma, men är fortfarande små. Det tar nog några dagar innan de har växt till sig. Lite mer av det våta uppifrån behövs nog också. Man skulle ju kunna tro att det är rejält blött i skogarna men under de varma dagar som har varit så har det torkat upp rätt så rejält. De flesta vattenpölarna är inte vattenpölar längre utan mera dypölar. Jag uppskattar inte alls hundarnas försök att svalka sig i dem.

Tidigare i veckan så har jag försökt få Kaxa att förstå tjusningen och nyttan av att simma men det har inte lyckats. Hon förstår inte alls vitsen med att gå så långt ut så att man inte känner botten. Hon lär sig säkert hon också så småningom.

För övrigt har vi tagit det rätt lugnt i värmen. Promenaderna har blivit lite kortare än vanligt. Hundarna har blivit rätt trötta och varma ändå. De, liksom jag, har uppskattat att få ligga i skuggan av äppelträdet och bara ta det lugnt.

 

29/6

Så har det gått en vecka igen. Och VILKEN vecka! Nu har vi minsann fått varmt så det räcker och hör jag någon KLAGA så hänger smockan löst. Hela året hör man: usch vad det regnar (eller snöar), usch vad det är kallt, fy sjutton vad det blåser eller usch vad det är grått och ruggigt. Jag säger bara NJUT! Själv har jag jobbat på att göra så lite som möjligt. Lätt är det inte men jag blir lite bättre på det för varje dag som går. Jag sitter under äppelträdet och läser eller slumrar eller bara är tills jag kommer på att: jag måste göra....

I måndags var jag iväg och tränade med Kaxa. Jag tvekade i det längsta pga. löpet men bestämde mig för att åka. Det blev riktigt bra. Jag fick svar på de frågor jag hade vilka iofs. inte var så många, men nog så viktiga. Det vill till att inte glömma av sig vilket är lätt gjort.

Vi har varit i skogen de flesta dagar i veckan. Det finns gott om vattenhål som hundarna kan både dricka ur och svalka sig i så jag behöver bara släpa vatten till mig själv. Men jisses vad lortiga de blir trots att vattnet ser rent ut så blir det geggigt när hundarna rör runt i pölarna. Hundarnas vita tecken är mera rödlerafärgade än vita.

I torsdags, tror jag att det var, så åkte jag iväg till kalkbrottet för att försöka få Kaxa att åtminstone låta framtassarna lämna botten, men icke. Ändå hade jag satt på henne flytväst och lina. Hon förstod nog inte hur säker hon var. Stella däremot hoppade i och simmade när jag slängde grejor ut i vattnet.

Någon träning att tala om har det inte blivit förutom i tisdags kväll när jag åkte till klubben och tränade lite kontakt med blandat resultat. Det var så inih*****e med flugor och mygg så det gick bara inte för Kaxa att koncentrera sig.

Igår grillade vi fläskfilé med olika fyllning och marinad. Till det sallad, potatissallad och nybakt bröd. Tack för att det finns bröd som man bara kan sätta in i ugnen och grädda några minuter. Vädret var perfekt. Vi satt ute tills klockan var över elva.

Ikväll var jag ute och lade spår när klockan var 20.30. Det var helt underbart skönt. Hade det inte varit för myggen så hade det varit helt perfekt.

Både Kaxa och Stella fick varsitt spår som de fixade galant. Till Stella lade jag ett spår på ca 200m med två spårtappt två vinklar och två apporter plus slut. Det hade hon inga problem med. Bråttom att få gå på spåret hade hon också. Det kom två ryttare, varav jag kände den ena så vi pratade några ord medan Stella höll på att dra mina armar en halvmeter längre.

Hon tycker att det är så kul och på äldre dagar har hon blivit hur säker som helst på att spåra. Det är inte ofta hon missar något, varken vinklar eller apporter.

 

 

21/6

Så var midsommaren över och det var ju tur att man inte hade några höga förväntningar på vädret eftersom det var rätt svalt och fuktigt. Midsommardagen var ju rätt skaplig och jag fick planterat nästan alla blommor.

På midsommaraftonen så åt vi mkt traditionellt matjessill, färskpotatis, gräddfil och gräslök. Lilla nubben till. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i nubbe i vanliga fall, men julbordet, påskbordet och midsommarsillen kräver denna ädla? dryck. Helst då Aalborgs Jubileumsakvavit. Jordgubbar jagade jag efter och fick också tag på. Inte svenska utan belgiska och det var inget fel på dem heller mera än att de hade åkt långt. Knappast miljövänligt, men vad gör man? Är det midsommar så är det och då SKA man ha jordgubbar och grädde. Så det så!

Midsommaraftons kväll så ska? man ju traditionsenligt grilla men med tanke på vädret så fick det vara. Det blev mera sill och en Jansson. Det var inte fel det heller. Lite TV och sedan var jag trött. Att sitta och titta på soluppgången känns det som om jag har vuxit ifrån.

 

18/6

Måndagen var jag och hämtade kontrastvätska på röntgen, var ut med pengar på jobbet och hämtade sallat. Efter det så blev det en promenad i parken. Medan jag gick där så kom jag på att det var väldigt längesedan vi gick någon annanstans än vår morgonrunda, promenad ute på jobbet och i skogen. Dags för skärpning tror jag. Åtminstone Kaxa behöver ju lite variation när det gäller miljöer. På kvällen åkte jag till kubben lite tidigare än den allmänna träningen och preparerade hela lydnadsplanen med löptiksdoft. Hyggligt va? Ska kanske tillägga att på vår klubb är det tillåtet att ha löptik på planen när det är allmänlydnad. För egen del så avstår jag från att vara på plan men löptik när det är andra hundar där.

Träningen gick riktigt skapligt, men det märks lite att Kaxa har hjärncellerna lite splittrade så jag tränade inte så länge. När det kom andra ekipage så fick Kaxa gå in i bilen och jag tog ut Stella istället. Det är snudd på ett år sedan jag tränade lydnad värt namnet med henne. Jag körde hopp-sitt-hopp (på 30 cm med tanke på hennes leder) och det satt som en smäck förutom att hon var lite ivrig och provade med ett par tjuvstarter. Riktigt kul att se Stella taggad. Sedan körde jag lite fritt följ som var sådär (som alltid) stegförflyttningar och vändningar och det sitter också. Inkallning med ställande och läggande är i stort sett 10-mässigt fortfarande. Får man tävla med en enögd hund som äter Cortison?

Tisdag var det dags för röntgen. Jag hade planerat dagen så att jag skulle hinna ut med hundarna innan det var dags för förberedelser för röntgen men innan jag ens hade hunnit i kläderna så ringde de från röntgen och ville ha ett prov de inte hade fått. Det var bara att ge sig iväg till lab. och där var det lång kö. Insåg att schemat skulle spricka totalt. Gick före i kön för att öht. hinna hem och börja dricka kontrastmedel, som för övrig smakade värre för varje glas jag drack. Skulle totalt ha i mig en liter. Hoppas att det var både första och sista gången. Bläää!

Totalt så gick hela fm. åt till röntgen och jag hade planerat att få ner mina blommor i krukor så hundarna fick faktiskt stå åt sidan idag. Ringde också tandläkaren igen. Tror jag ska fråga om jag får ställa dit en säng.

Jag fick faktiskt planterat de flesta blommorna och ska nu försöka komplettera så att jag kan plantera de sista så det är klart till midsommar. Sedan är det bara att vänta på att Tomater, Gurka, Squash och Physalis ska växa och sedan är det bara att tugga i sig. Jag får försöka ha koll på Kaxa så att hon inte plockar av gurkorna. Hon är en Gurkfreak av värsta sorten. Tar man fram en gurka så står hon genast nedanför med snålvattnet rinnande.

Onsdag var vi i skogen på fm. Jag lade ut ett litet spår åt Kaxa som låg 1½ tim innan vi gick på det. Medan det låg till sig så tog vi en promenad. Trots att det har regnat något kopiöst så var det förvånansvärt torrt i skogen. En del vattenpölar fanns givetvis men det hade gått att gå torrskodd med bara joggingskor (med Gore-Tex).

Jag tog lite bilder som jag inte har tittat på så jag har ingen aning om ifall det är något att ha. Det visar sig.

Kaxas spår gick sådär. Hon är inte helkoncenterad just nu. Det syntes förresten på promenaden där hon kissade var femte meter. Ja, nästan i varje fall.

Hon är i alla fall väldigt ivrig att komma iväg på spåret så intresset är det inget fel på. Hon spårade första biten, sedan släppte hon spåret och då gick jag faktiskt in och hjälpte henne på spåret igen. Vi var nämligen väääldigt off. När hon fick tag på spåret så spårade hon på och hittade första apporten där jag hade grävt ner pinnen och låtit snusdosan med godis ligga synlig. Precis som jag trodde så brydde hon sig inte om snusdosan utan grävde fram pinnen. Jag får nog prova med BARA snusdosa. Tanken är ju att hon ska plocka ALLT hon hittar.

Sedan låg det en handske, också med snöre i för att kampa med (och snusdosa) och på slutet pinne (med snöre) och snusdosa. Lite virrigt var det, men intresset är det som sagt var inget fel på, däremot var som sagt koncentrationen inte på topp.

Kaxa lämnade pinnen i det höga gräset så jag tog ut Stella för att hon skulle leta rätt på den och det gjorde hon utan bekymmer. Jag kastade ut pinnen två gånger till eftersom jag hade tagit med mig tre snusdosor med godis. Jag hade tänkt lägga ett spår åt henne också men var för lat, men det blev ju bra såhär också. Stella gillar att leta grejor.

Nu ska jag ge mig iväg på blominköpsrunda.

 

Idag var vi i skogen, en annan än igår, och där fanns det vatten kan jag lova. Det hade inte gått att ta sig fram torrskodd där om man inte är en jäkel på att hoppa långt, och det är inte jag.

Vi gick en runda på en timma, sedan borstade jag hundarna och det var attan vad Stella släppte päls. Boxer lär ju inte ha någon underull så jag funderar fortfarande på vad det ulliga var som jag borstade bort från Stella. Kaxa fällde en del men inte som Stella. Jag filade klorna också. Det blir inte av så ofta som det borde. De blir så fina när det blir gjort.

Efter pedikyren så tränade jag lite lydnad med Kaxa. Jag tröttnade rätt fort eftersom Kaxa lever i sin egen lilla värld för närvarande. Idag höglöper hon och är så kul så. När vi gick i skogen så fick hon plötsligt för sig att det var något farligt en bit framför oss och satte igång att skälla så Stella och jag tittade på varandra och skakade på huvudena. Ja, åtminstone såg det ut som om Stella gjorde det. Hon såg absolut helt oförstående ut och det med all rätt. Jag såg heller ingenting att skälla på. Tydligen gjorde inte Kaxa det heller eftersom hon rätt snart slutade att skälla.

Efter blominköpsrundan igår så hade jag med mig lite smått och gott, bl.a. en Clematis 'Love Child' som är gul med violetta små prickar och tydligen ska den dofta också, men det visar sig. Ett par blå Bacopa, några Kaskadpelargoner och en rejäl kruka med Lavendel. Jag ville ha något blått som doftade och det var vad jag hittade och det är inte helt fel.

Det visar sig om jag får ner det i krukor imorgon eller om det ska regna hela dagen. Gör det det så får det vänta tills det håller upp.

Jag har anmält Kaxa till Boxer - SM men bara utställning. Jag ska ställa henne i valpklass 9 - 12 mån på lördagen och sedan i junior på söndagen.

 

14/6

em:

Fy för den lede vilket väder vi har fått. Kan det aldrig vara LAGOM? Inte ens hundarna vill gå ut. De stannar med huvudet utanför altandörren och tittar. Sedan vänder de och går in igen och det är inte ofta det händer. Till slut blir de ju tvungna att gå ut och när Kaxa väl kom ut så tog det en stund innan hon hade kissat klart.

När vi hade varit ute i går eftermiddag så var hundarna riktigt blöta. Jag var optimistisk nog att tro att det skulle räcka med en vanlig handduk för att få dem någorlunda torra. Så var inte fallet. De var fortfarande blöta när handdukarna också var genomblöta. Jag hade tagit med dopingtäckena så de åkte på. Det håller ju dem varma även om de är fuktiga.

Min jacka var så blöt så jag hade egentligen behövt en plastkasse att lägga den i för att inte bilen skulle bli alltför blöt. Nu gick det bra ändå efter att jag rullat ihop den och lagt den ovanpå lite andra grejor som tål väta. När man sedan kommer hem så ska ju allt hängas någonstans och tyvärr så har vi inte de utrymmen jag skulle vilja ha vid sådana tillfällen. Men måste det gå så gör det ju det på något vis, och nu är jackan torr men jag har definitivt ingen lust att gå ut. Jag hoppas på att det ska hålla upp senare idag så att vi kan ge oss ut en liten sväng.

Ännu har jag inte kunnat plantera blommorna i mina utekrukor. Har det varit väder så har jag inte haft tid och har jag haft tid så har det inte varit väder. Jag hoppas på att det ska kunna gå i veckan som kommer. Jag jobbade sista dagen i fredags och har tagit kompledigt måndag - tisdag. Onsdagen har vi redan tidigare fått kompledigt allihop.

Ännu har jag inte kunnat plantera blommorna i mina utekrukor. Har det varit väder så har jag inte haft tid och har jag haft tid så har det inte varit väder. Jag hoppas på att det ska kunna gå i veckan som kommer. Jag jobbade sista dagen i fredags och har tagit kompledigt måndag - tisdag. Onsdagen har vi redan tidigare fått kompledigt allihop.

 

 

kväll:

Det blev en promenad i skogen trots regnet. Hundarna var lite rastlösa och konstigt nog så var det Stella som var mest rastlös av att inte få komma ut ordentligt. Det visar, tycker jag, att Kaxa har en underbar förmåga att anpassa sig efter situationen. Stella är lite mera fyrkantig. Lite som sin matte kanske, för jag kände också att det kröp i kroppen av att inte ha varit ute och rört på mig på hela dagen.

Jag satte på hundarna dopingtäckena för att de skulle vara varma när jag släppte ut dem i skogen. Det störde inte hundarna ett dugg att det var blött ute. Vattnet rann utefter stigarna och vattenpölarna var rejält stora och också djupa på sina ställen. Tur att gummistövlarna åkte på idag. Det var inte läge för kängor även om det är vattentäta sådana. Hundarna var rejält blöta när vi kom tillbaka till bilen efter en timma. ¨å snart de stod stilla och väntade på att bli avtorkade så såg de lite frusna ut. de rentav darrade lite. Det var då inte mera än sex grader varmt? ute. Är man då blöt nästan in på bara skinnet så blir man lite kulen. Tur att dopingtäckena var med. När vi kom hem så var de varma och goa igen. Dopingtäcken = Back on Track -täcken för den som inte vet. Nu ska jag försöka landa i bingen och kanske hinna läsa klart min bok innan jag somnar.

 

8/6

Återigen har det gått alltför lång tid utan uppdatering.

I vanlig ordning har jag svårt att minnas allt som händer. Eller för all del, allt som inte har hänt fast det borde ha  gjort det.

Sedan sist har vi varit på utställning där det gick sådär. Det var, om jag minns rätt, 16 tikar i åldern 6 - 9 mån och det är ju en ganska stor grupp. Vi var med bland 6 som fick vara kvar i första gallringen, men sedan åkte vi ut utan placering. Kritiken var bra, men domaren tyckte att nosen var i kortaste laget. Det är SKK som har ålagt domarna att hålla koll på noslängden på Boxer och det tycker jag är bra. Däremot så tycker jag ju inte att de ska skicka ut min hund utan pris ;-).

Det har inte blivit tid för något spår men vi ska ta igen det. Lydnad har vi däremot tränat och det går sakta men säkert framåt. Nu gäller det bara att inte bli övermodig och slarvig med belöningarna. Det är ju lätt gjort att börja belöna beteenden som man inte vill ha och så får man börja om från början helt i onödan.

Jag har haft en känsla av att Kaxa skulle börja löpa men det har inte blivit något av det. Ett par blodfläckar då och då och sedan ingenting mera. Hanhundarna är inte intresserade av henne så det har sannolikt inte varit något löp värt namnet.

Vi har haft tävlingar på klubben under helgen som varit. Appell med spår, sök och rapport. Ett av ekipagen i vår spårgrupp startade i spår och fick uppflyttning med marginal. Det var, vad jag vet, husses och då också hundens första officiella tävling. Det tycker jag är strongt gjort.

Kaxa var med mig och assisterade som tävlingssekreterare. Det var väldigt nyttigt för henne att ligga bakom galler och se människor passera förbi. Efter ett tag så låg hon helt avkopplad och sov. På fredag har vi lydnadstävlingar då jag också ska vara tävlingssekreterare, så då blir det träning igen. Det ska bli intressant att se om hon kopplar av direkt eller om hon ska ha full koll i början.

Jag har ett läkarbesök att se fram emot. Min mage som aldrig egentligen har krånglat har bråkat med mig ett tag så nu hoppas jag på att få en förklaring till vad det beror på.

Ett tandläkarbesök blir jag också tvungen att göra, det tredje, efter att Kaxa knockade mig för tre veckor sedan. Hon studsade rätt upp och tryckte till näsan på mig så jag trodde nästan att hon knäckte näsbenet på mig. Näsbenet klarade sig men min krona som jag har framtill i överkäken lyckades hon trycka till så att jag fick gå och få den fastlimmad igen. Några dagar senare så släppte en gammal fyllning i underkäken. Efter att den fixats så var det dags för nästa tand och jag misstänker att ytterligare en tand är skadad. Så kan det gå när man har en vild och glad Boxer.

Jag har faktiskt fått ner både lök, morotsfrön, sallatsfrön, majsplantor och solrosfrön i jorden så nu är det bara att vänta på att det ska växa. Tomaterna hänger i sina amplar och körsbärstomaterna har börjat sätta frukt. De ska så småningom få lite större kruka så sk det nog bli en eller annan tomat. Gurka har jag sått och de har kommit upp men lite varmare behöver det bli innan det är någon mening med att plantera ut dem. Det har varit frost fast järnnätterna borde ha passerat. Jag hängde ut krasse i amplar och nu håller jag tummarna för att den inte ska frysa eftersom jag är för lat för att bära dem ut och in.

Nu är det bara sex arbetsdagar kvar tills sommarlovet börjar. Sen visar det sig om det blir någon sommar innan det är dags att börja jobba igen.

Jag har köpt en ny kamera som jag håller på att lära mig att använda. När tiden och orken räcker till så ska jag försöka få in lite bilder.

 

24/5

Inte uppdaterat på lång tid. IGEN! Det beror inte på att det inte händer någonting utan snarare tvärtom. Det har varit mycket överallt. Tandläkarbesök, kan jag bl.a. tacka Kaxa för, läkarbesök, mycket på jobbet, en trädgård som ska ha sitt( men som inte får det) med grävning, krattning, gödsling och sådd. Jag ska ta en paus från datorn så småningom och gå ut och så lite morötter och peta ner sättlöken. Några sallatsfrön ska också ner. Skulle ha köpt mera, men missade stängningstiden med en hårsmån.

Idag har vi varit ute och spårat. Stella fick ett begagnat spår idag också. Jag tycker att det är rätt intressant att se hur hon löser det. Först hade jag gått ut spåret. Sedan går husse och hud spåret med mig i släptåg för att se hur den hunden spårar samtidigt som jag preparerar spåret för min egen hund. Det betyder ju att det finns kolossalt många spår att sortera. Jag går ju inte heller i samma spår som jag gjorde första gången jag gick spåret. Inte heller går jag i samma spår som husse och hund. Det syns hur hon letar på vissa ställen för att få tag på rätt spår. Jag tycker att det är otroligt fascinerande att se.

Vi har också haft hantverkare som äntligen har fixat köksgolvet så att det går att städa. Jag kan garantera att man tröttnar rätt snart på att ha betonggolv i köket. Eftersom det inte går att städa ordentligt så kanske åtminstone någon kan föreställa sig hur fräscht det blir till slut. Bläää.

Stellas juverinflammation är, vad jag kan se, läkt. Ögat ser bra ut och nu håller jag tummarna för att det ska räcka för hennes del. För närvarande är hon pigg och glad. Tar initiativ till lek med "lillasyster" och hänger med  utan problem när vi är i skogen. Hon springer ju inte lika långt eller lika fort som Kaxa, men det är väl, som jag ser det, fullständigt normalt. Själv springer jag inte som en tonåring heller. Å andra sidan så är det inte så ofta de springer heller vad det beträffar.

I veckan som kommer så ska Stella få lite tid på vibrationsplattan och lite massage. Om bara värmen kommer ordentligt så ska hon väl kunna få en eller annan simtur så småningom. nu börjar åtminstone jag längta efter lite värme och rejält med regn. Det är så torrt överallt så det skulle verkligen behövas.

Kommande helg ska Kaxa visa upp sig i Lerum och jag passar på att ta en lillsemester samtidigt. Stella och husse får stanna hemma och passa huset. Jag våldgästar min syster. Det ska bli lite intressant att se hur Kaxa klarar att bo i lägenhet när hon är van att kunna gå rakt ut på gräsmattan. Lite andra ljud blir det ju också som hon inte är van vid. Ett tandläkarbesök ska hinnas med också.

 

3/5

I onsdags var Stella på återbesök för att kolla ögat och juverinflammationen. Ögat var bra precis som jag trodde, eller var rätt säker på. Lite har jag hunnit lära mig medan detta elände har pågått. Juverinflammationen var bättre, men inte bra, precis som jag också trodde. Jag kollade juvret idag och det känns i stort sett OK, men jag är lite tveksam. Ska kolla ordentligt imorgon så att jag har koll när veterinären ringer på onsdag.

Idag var Stella med ute och spårade och idag fick hon ett alldeles eget spår. Det började i skogskanten och jag hade inte hunnit mera än ca 25 m när jag upptäckte att jag hade glömt snusdosorna med godis i. Vad gör man? Jag gick tillbaka i mitt eget spår, hämtade dosorna och gick ut i samma spår igen. Genom lite snår, en vänstervinkel över ett dike och ut på gärdet. Tvärsöver gärdet med en apport mitt på. En vinkel till vänster, en böj till höger, över ett dike och en vänstervinkel direkt efter. Slutapport efter 10 m.

Spåret fick ligga ca 1½ tim innan vi gav oss på det. Jag var nyfiken på hur Stella skulle reagera på spårbörjan som var ett spårupptag till vänster. Hon gjorde ett klockrent upptag. Fanns inte minsta tvekan. Sedan gick hon som en klocka och plockade apporter och godisdosor. Ner över diket och ut på gärdet. Där slog det tvärstopp! Hon fick INTE tag i spåret, men hon jobbade och jobbade utan att ge upp. Med LITE hjälp av mig så fick hon så småningom tag på spåret och fick tag på sin apport rätt snart. Sedan hade hon det lite jobbigt innan hon kom igång igen men sedan gick hon som tåget och hittade sin slutpinne.

Det är alltid lika kul att släppa Stella på ett spår och se hur kul hon tycker att det är. Jag blir då också påmind om att det faktiskt tar ett tag att utbilda en hund till en duktig spårhund. Det finns de som säger att en hund lär sig spåra på tio spår. Javisst. Men en hund kan spåra utan att man lär den. Grejen är ju att få den säker och det går inte så fort. Åtminstone är det min erfarenhet, men å andra sidan så har jag ju inte så mycket av den varan

26/4

Igår, lördag, så tittade solen fram med besked. Det var riktigt varmt och skönt. Så varmt faktiskt så jag blev tvungen att byta till lite svalare byxor och linne istället för jeans och T-shirt. Jag småfixade lite i trädgården, sådde lite majs och blomfrön. Kaxa pryar som trädgårdsmästare. Hon måste ha jobbat som grävmaskinist eller något liknande i ett tidigare liv. Undrar om hon fick sparken från det jobbet?

Framåt kvällskvisten när det svalnat av lite så tog jag Kaxa och åkte iväg och tränade. Mera om det på hennes sida.

Värmen tar på både folk och fä. Själv var jag så trött på kvällen så jag satt och tittade i 20 min på ett program på TV, som jag inte alls skulle titta på, bara för att jag var så trött så att jag inte orkade stänga av och gå därifrån.

Idag har vi varit ute med spårgänget och spårat. Underlaget idag var TORR mossa och barr. Stella fick ett spår på 200-250 m och hon spårade så man skulle kunna trott att jag hade lagt ut räls åt henne. Som spårhund skulle hon nog kunna mäta sig med de bättre om det inte vore för tempot. Jag bryr mig å andra sidan inte om i vilket tempo det går eftersom hon får spåra enbart för att hon tycker att det är så roligt.

Om Kaxas spårande får ni läsa på hennes sida.

 

24/4

Nu har det varit dåligt med skrivandet ett tag. Är det våren tro, som gör att man, läs jag, prioriterar andra saker än att sitta vid datorn. Prioriteringen har inte resulterat i så mycket synligt. Frekvensen på hundträning har ökat en del men jag är ju lite lat också så jag sätter mig gärna ute på altanen eller går och strosar i trädgården. Hur mycket man nu kan strosa på 100 kvm. Jag passar på att plocka lite ogräs här och en vissen växtdel där. Konstaterar att den lilla, lilla gräsmattan även i år har mått dåligt av att det har gått omkring hundar på den under vintern och den blöta tiden under våren. Denna vinter har det ju dessutom varit dubbelt så många som tidigare.

Tanken har ju varit att fotografera lite mera i trädgården men icke. Dags för skärpning!

Bilen skulle definitivt behöva en vårstädning. Den är så dammig och grusig så det känns inte kul att sätta sig i den. På utsidan fick det bli automattvätt före påsk. Den skulle absolut behöva gås över för hand för att bli någorlunda ren. Eventuellt så blir det av att byta bil under våren/försommaren om vi bara kan bestämma oss för vad vi ska byta till. En Skoda blir det i varje fall inte. Det beror inte på att vi inte har varit nöjda med den utan på att de har ändrat modell så att bagageutrymmet är så lite så att jag inte får in hundburen. Köp en ny då kan man ju tycka men jag kan inte ha en mindre bur så det får bli ett annat märke. Ford Focus har jag tittat på men vi får se vad det blir. Jag vill ju inte heller köra omkring med en bil som är större än mina behov och samtidigt drar en massa bränsle i onödan. Jag tänker i det läget både på miljö och kassa.

 

8/4 

Idag fick bli lite av en vilodag. En relativt kort skogsrunda i ganska makligt tempo så vi var väl ute ungefär lika länge som vanligt. Blåsipporna är riktigt på gång och fåglarna kvittrade så jag trodde nästan att jag befann mig i ett fågelhus. Jag kan inte påminna mig om att jag har hört en så intensiv fågelsång tidigare. Skogen där jag gick idag är troligen perfekt för fågellivet. Fuktigt, även på sommaren, blandskog med mycket lövträd och väldigt mycket buskage. Jag ska nog passa på att ta fler promenader där nu under våren när fåglarna kvittrar och sjunger som mest intensivt. Jag önskar bara att jag hade den där kameran som jag planerar att skaffa mig så småningom.

Som jag tidigare har konstaterat så är det mycket vatten både i skogen och på andra platser. Vägen upp mot Helgonmossen är översvämmad som den brukar vara på våren. Vatten upp till anklarna och jag var osäker på om mina kängor skulle klara det. Det gjorde de tack och lov. Det hade troligen blivit lite kyligt att gå och vara blöt om fötterna. Detta var i förrgår. Jag provade återigen att ta mig fram, där hela skogen var borta, med samma dåliga resultat. Den här gången visste jag i alla fall hur jag skulle gå för att komma tillbaka till utgångspunkten.

Eftersom jag är envis som en röd gris så bestämde jag mig för att dagen därpå, igår alltså, gå bakvägen och försöka hitta den väg som vi har gått så många gånger. Sagt och gjort. Vi vandrade iväg på samma översvämmade väg, denna dag med gummistövlar på fötterna. Vi var ute lite tidigare och natten hade varit kall så det var ca en halv centimeter is på vattnet.

Lilla Kaxa tyckte att det var väldigt konstigt att traska runt bland en massa isbitar (som jag fixade till) så hon provade att gå på isen vilket fungerade en liten bit. Hon gick nämligen ut på mossen och tog sig fram mellan och på grästuvorna. Rått vad det var så höll inte isen och hon blev väldigt konfunderad och vågade inte riktigt ge sig ut på den. Jag blev till slut tvungen att vända för att hon skulle ta sig tillbaka ungefär samma väg som hon tagit sig ut. Sedan traskade hon efter mig bland isbitarna. Hon har mycket att lära sig.

Vi tog oss vidare till "bakvägen" och gick genom skogen som var helt orörd. Jag kunde konstatera att man har rätt dålig koll på väderstreck när man går. Jag kunde också konstatera att det mesta av skogen var helt orörd. Den riktning jag trodde att jag skulle gå visade sig vara totalt åt fel håll så nu ska vi nog kunna ta oss runt i den riktning vi är vana vid.

Det är ju allmänt känt, eller hur, att Boxer är i total avsaknad av självbevarelsedrift och det fick jag bekräftat häromdagen. Det är ju hugget rätt mycket skog i vinter och det ligger höga timmertravar lite överallt.

Vi kom och gick och båda hundarna var framför mig tills den ena, Kaxa förstås, plötsligt inte syntes till. Jag brukar ha rätt bra koll, men ibland går det bara för fort, och jag tittade mig omkring utan att se någon hund. Då hör jag någonting vid sidan av mig en bit upp och jag tittar upp. Vad får jag se? Jo, Kaxa uppe på en timmertrave ungefär 3½ - 4m upp. Där står hon och tittar på mig och jag blev ett ögonblick livrädd att hon skulle få för sig att hoppa rakt ut. När det gäller henne så skulle det mycket väl kunna hända. Tack och lov så tog hon samma väg ner som hon hade tagit upp. Galna hund! Hon skulle nog klara att bli räddningshund. Hon promenerade ner som om det var en daglig sysselsättning hon ägnade sig åt.

 

4/4  Nu börjar jag känna mig som en människa igen. Jag är bara LITE trött och grinig. Jag fick ett tråkigt telefonsamtal i går då jag fick veta att vår f.d. granne avlidit. Visserligen till åren kommen och har varit krasslig en längre tid men det känns väldigt tråkigt. Jag har nog inte riktigt tagit till mig det ännu. Det är nästan 20 år som han och hans fru har hjälpt mig att ta hand om mina hundar när jag har jobbat. En ovärderlig hjälp. Men livet måste ju gå vidare trots att det händer tråkiga saker.

Nu har i alla fall våren kommit. På bara några dagar så har snön smält undan i stora delar av skogarna där vi brukar gå. Det känns verkligen skönt att kunna gå utan att behöva pulsa i snö nästan upp till knäna. Lite begränsad blir man ju också när man inte kan ta sig fram med bilen till de platser man brukar utgå ifrån. Nu blir jag så sugen på att gå runt Helgonmossen igen. Där är så vackert och man träffar nästan aldrig på en människa. Det är skönt att kunna gå utan att behöva ha hundarna kopplade.

Fast det har jag ju i stort sett aldrig ändå. Stella har jag 99,99% koll på när det gäller att jaga och Kaxa har inte visat några sådana tendenser ännu. Det är bara att hoppas att hon tar intryck av Stella när det gäller just den biten. Det finns annat jag gärna ser att hon blundar för.

Nackdelen med att gå runt Helgonmossen just nu är att isen fortfarande ligger och jag litar aldrig på att isarna håller vid den här årstiden. Det har ju, vad jag kan förstå, varit tjocka isar i år så det är troligtvis ingen risk ännu att hundarna skulle gå igenom isen.

Idag var vi ute i en timma och gick på ett ställe som jag försökte ta mig på för bara några dagar sedan men fick vända på grund av snödjupet. Idag var det inga problem alls att ta sig fram. Det känns otroligt skönt. Jag ska försöka hinna med att spåra åtminstone en gång denna vecka. Tyvärr har jag så mycket som jag MÅSTE hinna med under veckan som kommer så det finns risk att det blir lite smått om tid för det jag VILL göra. Förhoppningsvis så hinner jag båda delarna.

 

30/3  Usch, idag känner jag mig som något katten har släpat in. Huvudvärk, skrovlig i halsen och TRÖTT. En förkylning i kroppen som inte vill bryta ut vilket gör att jag inte tycker att jag bör stanna hemma från jobbet samtidigt som jag känner att jag inte riktigt orkar vara där. Vad gör man?

Två hundar som tydligen känner på sig att jag inte är riktigt på humör och pockar på mera uppmärksamhet. Känns det igen kanske? I vilket fall så var vi ute i skogen en sväng. Denna gång i en annan skog och det fanns lika mycket snö där som på alla de andra platserna vi brukar gå på. Det börjar i alla fall gå att hitta små fläckar med barmark men de är små kan jag lova.

Kaxa är ju lika galen som alltid och kör skiten ur Stella så gott hon kan. Jag vet ju att Stella KAN säga ifrån om hon vill men hon finner sig i behandlingen utan att protestera. Hon är alldeles blöt om öron och hals efter våra promenader. Trött är hon också. Kaxa däremot kör i 180 hela tiden.

Efter promenaden på nästan en timma i snön så hade jag planerat träning. Stå, sitt och ligg på altanen till klubbstugan och sedan bakdelskontroll, baklänges marsch och hopp över hinder var tanken. När vi kom från skogen så såg jag att det var någon som gick i riktning mot den plan som är användbar just nu. Jag hade hoppats på att ingen mera än jag skulle komma lika tidigt som jag men, men så var det inte.

Vi satte i vart fall igång att träna på altanen och det märks nu att Kaxa har börjat förstå kommandona ganska bra. Hon klarar ligg från sitt och sitt från ligg och det ser hyfsat bra ut också. Efter en stund så började en hund skälla och då kunde inte Kaxa koncentrera sig längre. Hon är ju inte så särskilt van vid att träna med andra hundar runt sig ännu. Det blir nästa steg. Det blev lite passivitetsträning och sedan fick det vara bra. Eftersom jag själv inte var på topp så var det rätt meningslöst att försöka. Det hade troligtvis blivit bara tok av alltihop.

Vi åkte hem och åt istället och just nu verkar båda hundarna sova. Sover de inte så är det något fanstyg på gång, men eftersom det är helt tyst så tror jag på det förstnämnda. Det känns som om jag ska gå och duscha och sedan krypa ner i sängen med en bok. Om jag orkar läsa får väl visa sig.

 

29/3  Ja så var det dags igen för veterinärbesök. För ca 1½ mån. sedan så upptäckte jag ju ett hornhinnesår i Stellas kvarvarande öga och åkte till Strömsholm och fick det undersökt och åtgärdat av Nils Wallin Håkansson. Det läkte fint och jag skulle fortsätta med Silk Eye tills förpackningen var slut för att skydda ögat. Igår , lördag, öppnade jag den näst sista pipetten för att droppa i Stellas öga. DÅ upptäcker jag att det är ETT NYTT SÅR. Jag tittade flera gånger eftersom jag hoppades på att det var ett skräp av något slag. Jag sköljde med koksaltlösning men ingenting hjälpte. SÅRET VAR KVAR!  Jag ville bara inte tro det.

Jag tog en promenad i skogen med hundarna och skulle prova att ta mig fram på en stig vi har gått några gånger när det har varit barmark. Det var runt 3 dm snö på sina ställen och till slut fick vi vända. Att spåra om en vecka är det bara att glömma. Under tiden jag gick så snurrade det i huvudet på mig. Vad ska jag göra? Ska jag hålla på att behandla denna hund hur mycket som helst eller ska jag ge upp? Hon är ju egentligen långt ifrån frisk men mår med hjälp av mediciner och REHAB ändå rätt bra. Åtminstone verkar det så. Hon följer gärna med ut, leker med Kaxa, äter och är med i stort sett som vanligt. Lite tröttare än för något år sedan men hon är ju heller inte någon riktig ungdom längre.

Jag kom ju, rätt självklart fram till att det enda jag hade att göra i nuläget var att sätta mig i bilen och åka till Strömsholm. Att låta henne gå med ett hornhinnesår är ju knappast försvarbart och avlivning känns inte rätt just nu i varje fall.

Tre timmar ungefär satt vi och väntade. Massor av hundar med hussar och mattar satt och väntade på att få komma in medan veterinärerna mer eller mindre jobbade häcken av sig. Trots att man får vänta så är man, eller åtminstone jag, tacksam över att de tar den tid på sig som de behöver för att ta hand om både djur och människor.

Så Stella fick sitt öga åtgärdat av jourhavande veterinär. Jag tror och hoppas att hon gjorde ett bra jobb, men visst märker man skillnad på en specialist och på en "vanlig" veterinär. Om 15 dagar ska vi på återbesök och jag tänker självklart göra vad jag kan för att få tid hos Nils.

För övrigt så har veckan varit så fullspäckad så det har inte blivit mycket tid för träning men jag får försöka ta tag i det under kommande vecka som förhoppningsvis blir något lugnare.

 

23/3  I lördags var planen att jag skulle ta en promenad i skogen som inte skulle vara alltför jobbig varken för mig eller hundarna. Starten blev som planerat, men kanske lite jobbigare än jag tänkte mig. Snön bara vägrar att försvinna och det är fortfarande två decimeter snö på de flesta ställen i skogen. På vissa ställen är det tre.

Hursomhelst så pulsade vi oss fram och kom ut på en stig som var något lättare att ta sig fram på och följde den utom där det var för mycket vatten under snön. Där tog vi en liten omväg. Sedan hade vi bara den lättaste biten kvar. Det var vad jag trodde! Den lättaste biten fanns inte längre! Den bestod av ett stort hygge!

Jag funderade en stund och bestämde mig för att följa "vägen" som skogsmaskinerna kört. Det visade sig inte vara något bra drag eftersom det inte tog lång stund förrän jag insåg att jag var ganska desorienterad. Gamla Stella ville åt ett håll men jag tyckte att det verkade helt fel så jag tog fram kompassen och gick efter den för att åtminstone inte börja gå runt, runt i riset. Vi kom så småningom fram till en väg där jag visste var vi var och det var heller ingen omväg. Men jag borde ju ändå ha begripit att jag skulle ha litat på Stella. Hade jag gjort det så hade hon tagit oss den väg jag hade tänkt från början vilket jag insåg när vi kom ut på vägen. Hon har alltid varit helsäker på riktning i skogen och de gånger jag har låtit henne bestämma så har hon tagit mig tillbaka till bilen lika säkert som amen i kyrkan. Att jag aldrig lär mig.

På hemvägen åkte jag en sväng för att kola om det skulle kunna gå att lägga ett par spår som idag, måndag. Jag har en plats där snön brukar försvinna någorlunda tidigt och jag tyckte att det såg rätt bra ut så jag bestämde mig för att det skulle bli spår idag.

Vi gav oss iväg idag och jag laddade med apportpinnar, leksaker och klädnypor. Jag tog prylarna och satte igång att leta efter ett bra ställe att ta mig ut i skogen. DET var inte så enkelt visade det sig. Snön var knädjup ute vid vägen, men eftersom jag hade bestämt mig för spår så SKULLE det bli spår. Jag lyckades ta mig ut och lade två små spår åt Kaxa och ett lite längre åt Stella.

Därefter tog vi en promenad. Jag har sett att Kaxa har börjat härma Stella med att försöka rulla sig. Det är ju Stellas specialitet när vi är ute. Hon älskar att rulla sig i både snö och gräs. Kaxa har försökt men inte lyckats förrän idag. Och när hon väl kom på hur man gör, ja då rullade hon sig överallt. Jag kunde inte annat än skratta åt henne. Snacka om att lära av andra. Jag tog några bilder som jag ska försöka lägga in framöver. Just nu orkar jag inte eftersom klockan är så mycket så att det är dags att krypa i säng så det får bli GODNATT.

 

12/3  Det var falskt alarm när det gäller vårens ankomst. Tisdag och onsdag innevarande vecka har det snöat och blåst som "mitt i vintern" vilket jag inte tycker att det borde vara när vi är mera än en vecka in i mars. Inte heller idag har det känts som någon vår. Dagarna blir ju längre och det är ju tur att åtminstone ljuset följer almanackan.

När jag skrev förra inlägget så skrev jag att ingenting hade hänt sedan sist! Det måste has varit förträngningsmekanismen som trädde i kraft då. För två veckor sedan upptäckte vi en vattenskada i köket. Hela mattan i köket började bubbla sig och så hittade vi ett droppande/läckande avloppsledning från slasken. Som om det inte var nog så upptäckte vi att akvariet, som vi har stående i förrådet med våra guldfiskar i, hade börjat läcka. Som grädde på moset så spräckte jag en tand som måste prepareras på olika sätt om jag ska ha den kvar. Det är inte gratis kan jag bara meddela. Jag hoppas att det är slut nu och att turen ska stå vid min sida ett tag framöver.

I går var det en snickare här och plockade bort golvet i skåpet under slasken. Där luktade det skunk. I morgon kommer han och gör snyggt till helgen, nämligen river ur mattan i köket, men det lär ju vara modernt med betong så det blir väl kanske bra.

 

7/3  Ibland, läs ofta, är man lite glömsk. Efter att ha uppdaterat förra gången upptäckte jag att jag hade glömt att ändra datum under Senast uppdaterat. Ingen katastrof, men irriterande när jag nu hade ansträngt mig.

Egentligen har det väl inte hänt någonting sedan sist. När jag har jobbat heldag, som jag gör på torsdagar så blir det inte mycket gjort när jag kommer hem. Vi har en valbar kurs på torsdagar med ämnet Hund, så då passade jag på att träna Kaxa lit på det som är vårt största problem just nu. Mera om det på hennes sida. Jag ska försöka lägga in ett par bilder som vi tog förra helgen.

Jag har också insett att det börjar bli dags att ta hand om Pelargonerna om det ska bli något av dem till sommaren. Jag får ta en sväng förbi trädgårdsmästaren när jag åker ut till skogen. Efteråt brukar jag vara så svettig så att jag mest känner för att åka hem och duscha. Jag ska också försöka väcka trädgårdssidan så sakteliga.

Hemkommen från skogen så var prio 1 att få mat i magen, duscha och sedan ut med Kaxa på stan för att träna att inte bry sig om människor vi möter eller som går förbi. Det är nämligen det största problemet jag har med henne just nu. Det går sisådär, men jag får nöta på och se till att människor inte hälsar på henne förrän hon är lugn. Jag misstänker att denna träning kommer att ta MYCKET tid. Några Pelargoner är omplanterade och några är kastade pga. att de inte var i sådant skick att det var något att spara. Tur att det finns nya att köpa.

Jag återkommer en annan dag när jag är lite mindre trött.

 

4/3  Nyss hemkommen från Strömsholm och vet. Nils Wallin Håkansson. Stellas hornhinnesår är LÄKT! Det känns verkligen skönt och TACK Nils. Hon ska behandlas med Zilkeye tills förpackningen är slut för att smörja ögat ett tag till. Det finns ärr kvar på hornhinnan som kommer att finnas där 4 - 6 mån, ev. försvinner de aldrig. Det spelar förhoppningsvis ingen roll heller eftersom Stella verkar se alldeles utmärkt.

För övrigt så verkar våren ha anlänt. Det regnade i morse och på radion har jag hört rapporter om Tranor som har anlänt. Visserligen ett mkt litet antal, men de är på väg! Talgoxen har ju pumpat cykeln sedan jul men det brukar den ju göra. Om det finns några snödroppar under snön vet jag inte , men om det fortsätter att töa som det har gjort idag så visar det sig snart.

Risken är att skogsvägarna blir väldigt hala en period och eftersom jag av snålhet tog beslutet att köra på mina numera nästan dubbfria däck i vinter också så får jag kanske hålla mig ifrån de vägarna om det inte skulle vara så att någon offrar lite sand på dem.

 

22/2  För en vecka sedan var jag inte särskilt optimistisk när det gälle Stella och hennes öga. Idag ser jag ganska ljust på framtiden. Det ser ut som om såret på hornhinnan har börjat läka! Det är ju lite svårt att se med blotta ögat men jag såg ju såret med blotta ögat så då får jag väl lov att tro att jag ser förbättringen också.

I går satte det igång att snöa igen och idag på förmiddagen hade det kommit ner bortåt 1 dm snö igen. Visst, jag har hellre snö än slask och kladd men det kan väl vara måtta på det. Det räcker bra som det är nu. Skidåkarna har sina spår överallt där man normalt brukar gå och där det inte är skidspår är det råterräng och går inte att ta sig fram. Det finns några få ställen där man fortfarande kan ta sin skogspromenad med hund utan att det är alltför stor risk att stöta på en massa människor. Inte för att jag har någonting emot människor i största allmänhet, men när jag är ute med hundarna är det rätt skönt att slippa dem.

Att träna nu är rätt svårt eftersom underlaget inte är så jättebra. Snubbla runt i en massa snö känns inte så bra när man ska försöka göra något vettigt med en valp. Visserligen är hon rätt stor nu, men att träna t.ex. ligg i kalla snön med en Boxer som är hel kal på magen känns inte bra. OK, det finns andra saker att träna och det är ju en dag imorgon också. Kaniske samlar jag ihop mig och tränar lite inomhus senare ikväll.

När vi var ute tidigare idag så tränade jag nos och uthållighet på båda två. Bara att kasta några torra godisar i djupsnön så fick de nosa rätt på dem. Det kräver att de sätter på nosen för att känna var ungefär de ligger. Sedan måste uthålligheten till för att lyckas få tag på dem i djupsnön.

 

16/2 Detta är ingen bra dag. Jag hoppas att den blir bättre. Jag upptäckte igår ett sår på hornhinnan på Stellas kvarvarande öga. Går det lika illa med detta ögat som med det som opererades bort i höstas så har Stella troligen inte så många dagar kvar. Jag vill ju vara optimist, men orkar inte.

Jag har i alla fall turen att ha fått en tid idag hos Nils som är ögonspecialist på Strömsholm. Jag håller tummarna för att det går vägen.

Em. Jag är nu hemkommen från veterinären och det känns mycket bättre nu än i förmiddags. Nils var mkt optimistisk och det känns som om han vet vad han håller på med. Vi ska på återbesök ca var 14:e dag tills det är läkt så försäkringsbolaget blir väl glada över att få betala ut lite pengar. Specialister är inte billiga, men jag vet nu vad man betalar för.

Jag önskar ju nu att jag hade åkt till honom med det första ögat också, men det var väl ingen som trodde att det skulle gå så illa med det som det gjorde. Det är ju i vilket fall som helst ingen ide att gråta över spilld mjölk så nu ser jag framåt istället.

Händer det något med ett öga igen så vet jag vart jag ska ta vägen: Till en ögonspecialist!

 

 

8/2 Ingen utställning för Kaxa idag. Vädret satte stopp för det. Det snöade hela lö.em. och hela kvällen. Det snöade fortfarande när jag gick och lade mig kl.23.30. När klockan ringde 4.50. så snöade det fortfarande. Redan på kvällen hade jag mina misstankar om att det skulle bli kärvt att ta  sig fram på vägarna tidigt en söndag morgon. Jag gick i alla fall upp och gav hundarna mat. Visserligen var det bara Stella som åt. Kaxa är så morgontrött så hon vill inte gärna äta tidigt på morgonen. (På vardagarna får jag ofta ta med maten så hon får den i hundhuset).

Jag åt frukost och packade det sista, sopade av bilen och stuvade in Kaxa, packning och mig själv och körde ut bilen. På gatan utanför var det som vanligt oplogat, men jag tog mig i alla fall fram. Ute på stora vägen var det plogat men rejält moddigt så jag beslöt att köra ut på nästa stora väg för att se hur det såg ut där. Något bättre, men knappast bra. Beslutade mig för att köra en bit till för att känna hur det kändes, och det var inte bra. När jag kom upp i 70 km/h så kände jag att jag hade behövt bra mycket större bil för att detta skulle kännas någorlunda OK så jag tog beslutet att åka hem och lägga mig i sängen igen. En valputställning kan man förvisso inte ställa sin valp i särskilt många gånger men det är inte värt att riskera liv och lem för så det fick vara denna dag.

Vi gör ett nytt försök i mars och hoppas på bättre väglag då.

Det fick bli en promenad i snön istället. Husse tog med sig Stella ut så idag fick Kaxa och jag en promenad för oss själva. Om inte annat så behöver Kaxa det. Är Stella med så har hon inte tid att titta och nosa runt utan det blir mest springa. Vi tog det lugnt i snön och jag stannade till och försökte fotografera Kaxa vilket inte är det lättaste. Visserligen är min kamera inte den bästa, men det första problemet är att hinna få henne på displayen innan hon är någon annanstans. Ska jag sedan hinna trycka på avtryckaren innan hon har försvunnit så ska jag ha en hel del tur. Några bilder blev det men kvalitén kunde jag ju ha önskat mig lite högre. Men det är som det är.

För övrigt har jag mest slappat idag och det känns faktiskt rätt skönt. Det är inte alltid jag har tid med det.

 

4/2 Stella är nere på låg dos Cortison nu och fortfarande smärtfri. Jag håller verkligen tummarna för att det fortsätter. Hon har blivit en helt annan hund. Gladare och piggare på våra promenader. Leker med Kaxa och verkar ha utbyte av det. Idag har vi varit på REHAB igen. Tyvärr så har den hemmabyggda Treadmillen lagt av och den nya verkar dröja. Vi hoppas ju att den ska komma snart eftersom jag tror att det är en bättre träning än att bara ligga på vibrationsbänken även om det också är bra.

Igår var jag ledig från jobbet och vad det var skönt att vara ensam hemma och kunna ägna mig åt mig själv och hundarna. Vi hann med både skogspromenad. träning med Kaxa och en stund på soffan.

Jag har fasat in Stella på ett nytt foder med lite mindre energi för att hon ska kunna få lite större matportioner. Ännu så länge fungerar det bra och Stella verkar nöjd med att få äta lite mera. Tidigare så hade ju hon ätit upp sin mat innan Kaxa hade ätit hälften och det kan ju inte vara så kul för en matglad hund att få stå och titta på medan den där inkräktaren får äta mycket mera.

Jag har också noterat att Kaxa, precis som mina tidigare hundar oftast är minst hungrig på morgonen och nästintill vrålhungrig på kvällen. Ted tenderar till att jag får ta med frukosten och slänga åt henne den direkt på golvet. Det har hänt ett par gånger och eftersom hon är ensam i sin box så måste det vara hon som äter upp maten.

 

25/1  Ja jisses, jag tyckte det var i förrgår jag uppdaterade men det kan jag ju klart konstatera att så var inte fallet. Som jag skrev så går Stella på Cortison och är nu ohalt. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta så. Jag kan ju se att hon inte springer som en unghund längre, men nog tar hon en sväng med Kaxa när tillfälle bjuds. Det går faktiskt väldigt bra att motionera Stella och Kaxa tillsammans för närvarande. Kaxa ska ju inte ha så väldigt mycket motion med tanke på hennes låga ålder och Stella kan behöva ta det lite lugnt med tanke på sina leder. Det blir mest skogspromenader. För Stellas del är det bra med mjukt underlag och lite ojämn terräng för att skona leder och behålla smidighet och muskelstyrka. För Kaxas del är det samma sak fast mera för att träna upp balans, smidighet och muskelstyrka. Att det är skonsamt för lederna är ju bara ett plus.

Stella fortsätter med sin träning på vattenlöpband. Jag hoppas att det ska ge ännu mera nu när hon är smärtfri och kan röra sig ännu bättre än tidigare.

Träningen med Kaxa fortsätter, men inte i den takt jag skulle vilja. Då är det träningen inför lydnaden på appellplanen jag tänker på. För övrigt så jobbar vi på att gå utan att dra i koppel, och då tränas ju kontakt automatiskt. Inkallning måste jag lägga mera fokus på efter att hon "räckte långnäsa" åt mig i torsdags.

Vi hade gått en sväng i skogen, där hon för övrigt följer mig "som en skugga". Dvs. att hon har full koll på var jag är och håller sig på ett bra avstånd från mig. Byter jag håll så är hon genast med.

Åter till "långnäsan": Efter skogspromenaden så tränade vi lite "lydnad". Eftersom hon inte var riktigt fokuserad och jag inte hade tid att göra något åt det eftersom jag skulle till jobbet efter vår utflykt så gick jag tillbaka till bilen för att åka hem. Då drog Kaxa iväg in i skogsdungen vid sidan av parkeringen. Där hade jag för övrigt vid ett par-tre tidigare tillfällen lagt små korta spår till henne. Möjligen så hoppades hon på att det skulle finnas ett då också.

Hon hade tappat öronen när jag ropade på henne så jag slog igen bakluckan och gick och satte mig i bilen för att se vad hon skulle göra när hon upptäckte att jag inte fanns där. När hon väl lade märke till det så kom hon till bilen och jag öppnade bildörren och berömde henne och gav henne lite godis. Därefter gick jag ur bilen för att sätta in  henne. DÅ DRAR HON IGEN! Man kan lugnt påstå att jag blev sur och ropade några väl valda ord men en röst som INTE var snäll. Då får jag se henne reagera med att stanna upp, vända sig om och komma tillbaka! Tydligen så gick det hem att så där gör man inte.

Jag satte in henne i bilen och så fick hon lite godis när hon väl var inne. Det ska bli intressant att se hur hon beter sig nästa gång vi är i samma situation. Att kalla in henne när vi är i skogen eller går en promenad över gärdena på jobbet är ännu så länge inga bekymmer. Där kommer hon som ett skott

För övrigt är det ett riktigt skitväder. Det har snöat och den snön är snart bara slask. Blir det som det brukar bli så fryser det på och sedan går det inte att ta sig fram någonstans för det är inte plogat någonstans och i skogen blir det väl ren is.

För övrigt så rullar det på med jobb och vardagssysslor. Alltså inget spännande alls. Förutom då med Kaxa förstås. Hon är en riktigt härlig hund och det ska bli spännande att se vad det kan bli av henne. Sedan blir ju dagarna längre och längre och det är ju inte fel.

 

15/1 Här blir det lite mindre skrivet nu när Kaxa har fått en egen länk. Stella har varit hos veterinären och går nu på Cortison. Detta är ett sista försök att få henne att slippa att ha ont och i och med det må bättre. Jag funderar ändå lite på om inte Cartrophenet har gjort en del nytta. Jag tycker att Stella är lite gladare nu än vad hon har varit den senaste tiden. Hon är mera lekfull och tar initiativ till lek på ett annat sätt än vad hon har gjort under en längre period. Även när vi var på REHAB så så visade hon sådana tendenser. Det är bara att hoppas att det håller i sig och förhoppningsvis blir bättre.

Hennes relation till Kaxa har ju blivit bättre och vad som är orsaken till det är ju svårt att veta. Ännu har ju ingen med säkerhet kunnat säga vad som kom först. Hönan eller ägget.

Själv fick jag något konstigt ryck och bakade bröd igår. Det har ju kommit en ny sorts jäst eller det är ju en blandning av lite olika saker. Jag kände mig tvungen att prova. Resultatet var fullt godkänt, men ändå inte riktigt vad jag hade väntat mig så jag tror inte att jag kommer att göra om det. Jämfört med ett paket jäst så var det rätt mycket dyrare.

På jobbet så är vi på planeringsstadiet när det gäller att sätta igång och så inför våren. Vi ska fixa så vi får varmt tillräckligt för att kunna så om ett par, tre veckor för att förhoppningsvis kunna ha riktigt finta plantor när vi ska ha öppet hus i slutet av maj. Med tanke på att det har varit skitväder de två senaste åren så hoppas vi på riktigt kanonväder för att kunna ha trädgårdsservering i parken utanför "vårt hus" och på det viset få in riktigt mycket pengar till skolresan som vi ska göra . Mera om det vid ett senare tillfälle.

 

3/1 Hoppsan! Vart tog tiden vägen? Man säger att tiden går fort när man har roligt. Jag har nästan hunnit glömma om jag hade det veckan före jul. Troligtvis så blev det ungefär lika stressigt och snurrigt som det brukar bli. Som jag skrev tidigare så föresätter jag mig alltid att: i år ska jag vara färdig i tid. Jag har ju varit med i så många år så jag borde ha lärt mig, men icke! Är det något som sitter i generna att det SKA pyntas kvällen före jul. Att skinkan SKA griljeras kvällen före ju? Ja man kan ju undra. Förr var det ju så, men numera så har man ju möjlighet att förbereda mat och annat på ett helt annat sätt. Ja, ja, det är bara att ta nya tag nästa år. Eller i år menar jag.

Det nya året har ju börjat det också. Jag får skylla på Kaxa att jag är så förvirrad. Jag tror att det är så att mina tankar rör sig väldigt mycket runt henne, och för all del, Stella också. Det har ju varit en del bekymmer med henne under sommaren och hösten med hennes hälta, öga och på grund av hältan. även vikten. Det får lösa sig allteftersom

Kaxa växer så man nästan ser det. Idag, en dag efter sin fyramånadersdag, väger hon 14,7 kg! Hon är uppe på viktkurvan för en blivande 35-kiloshund! Fortfarande är hon långtifrån tjock! Vad ska det bli i slutändan? Runt 25 kg hoppas jag på. Oavsett hur mycket hon växer så tränar vi vidare på kontakt, samarbete, vilket inte är naturligt från födseln för en Boxer så det måste jag nog lägga ännu mera krut på. Kontakt är hon riktigt duktig på. Inkallning fungerar också riktigt bra. Det vill bara till att ha koll på att hennes intresse inte är så koncentrerat på något annat så att det finns risk att hon inte bryr sig om att jag ropar på henne. Hon är i alla fall väldigt duktig på att hålla koll på vart jag går när vi är ute. Även om Stella är med så är det mig hon har koll på och det känns bra. Det är bara att försöka jobba på så att det håller i sig. Vänder jag eller går åt ett annat håll i skogen så är hon genast på väg efter mig.

Jag konstaterade ikväll att hennes valpsäng är så liten åt henne så jag får ta och åka till Granngården imorgon och inhandla en Bia-bädd i vuxenstorlek. Hoppas också att de har fällar i bra kvalitet. Jag har inte kollat hur det är med det så jag hoppas på det bästa.

Jag har också konstaterat att min valpledighet lider mot sitt slut. Det är bara fyra dagar kvar tills jag ska börja jobba och Kaxa ska börja tillbringa förmiddagarna i hundgård. Vi har ju visserligen varit och tränat lite och det har gått bra, men det blir ju ändå lite skillnad när det blir varje dag. Det är lite som att lämna barn på dagis. I värsta fall så får hon ligga i bilen en del av tiden i början. Med kupévärmare och täcke på. Vappisen håller på att bli stor vovve.

Hon har blivit riktigt duktig på att visa när hon vill ut och göra ifrån sig. Ännu så länge så kan hon inte hålla sig om det inte är någon som ser att hon behöver gå ut. Hon säger ju ingenting heller så det är lätt att missa när man har annat för händer. Men det känns skönt att hon redan har kommit så långt med rumsrenheten. Det är en enorm skillnad nu och när hon kom hem och det var pölar överallt. Nu är det sällan det händer någon olycka på något annat ställe än precis innanför altandörren.

För att kommentera nyårskvällen så var jag lite orolig att det skulle bli väldigt mycket smällande tidigt på dagen och sedan under hela kvällen men det blev tack och lov inte så. De smällar som var, var såpass långt borta så de brydde hon sig inte om mera än att hon var lite fundersam på vad det var och varifrån det kom. Runt tolvsnåret var det värsta kriget utanför men då sov båda hundarna så gott så de stördes inte av det.

Sedan har det varit lugnt på smällarfronten och det känns skönt. Det är riktigt obehagligt tycker jag om det smäller helt oförberett väldigt nära när det är kiss-och bajstime.

Så jag kan konstatera att för närvarande känns det rätt lugnt. Dessutom går det bättre och bättre med Stella ihop med Kaxa även om jag långt ifrån kan lita på Stella. Det kommer jag troligen aldrig att kunna göra. Hon är liksom inte riktigt den sorten. Integriteten är stor hos henne och har alltid varit.

 

 

Senaste nytt 2008

 

19/12  Julen närmar sig med stormsteg och i vanlig ordning hade jag tagit beslut om att i år.....  Vad blev det av det? Inte mycket, i vanlig ordning. Imorgon är planen att jag tar med mig hundarna ut och att min man städar, fast det vet han inte ännu.

Jag har i alla fall fått på en del juldukar och alla julklappar är klara. I alla fall nästan. Senapen är gjord och sillen ligger i sin lag. Att jag sedan ska vidareförädla en del av den kan vi ju bortse ifrån. I alla fall nästan. Handla tänkte jag att vi ska göra på söndag och då hoppas jag verkligen att jag kommer till skott och kokar skinkan på direkten.

Det finns ju saker som inte riktigt går att göra i förväg, men jag ska i alla fall förbereda så gott det går. Hundarna ska jag försöka hinna bada. Stella fäller så grymt och Kaxa släpper en hel del hå också. Jag köpte ju något milt schampo som skulle vara bra att bada valpar i och som återfettar pälsen så jag får väl prova det. Ska bli mycket intressant att se vad Kaxa har att säga om att bada. Hon brukar ha en del att säga om vissa saker. Klippa klorna till exempel. Fast förra gången sa hon ingenting. Jag hade tänkt klippa dem idag men jag fick visst inte tid. Tejpade öronen gjorde jag i alla fall. I vanlig ordning så lyckades Kaxa klia bort tejpen på ena örat inom en timma så jag får ta tag i det imorgon.

Stella har tyvärr inte blivit bättre ännu i sitt framben. Idag reagerade hon när jag torkade tassen, men jag vet ju att det finns lite problem där också. Pålagringar om jag inte minns fel. Hon ska ha två sprutor till så får vi se vad som händer. Det är bara att hålla tummarna.

Imorgon ska vi på födelsedagskalas på eftermiddagen och det hackar ju sönder dagen, men det kanske inte gör något egentligen. Man orkar i alla fall inte hålla på utan uppehåll en hel dag.

Jag har konstaterat att Kaxa har vuxit en hel del. Benen har blivit långa i förhållande till kroppen och hon börjar faktiskt också kunna hålla reda på dem. Huvudet verkar fungera emellanåt också. När hon kommer på fel sida om en stolpe så kan hon emellanåt komma på hur hon ska bete sig för att hamna på samma sida som jag är.

Idag var vi nere på stan och tränade på att inte hälsa på alla man möter. Det är SVÅRT tycker Kaxa. ALLA människor är ju så trevliga! Men efter en stund gick det förvånansvärt bra. Hon höll sig faktiskt NÄSTAN bredvid mig på min vänstra sida. Efter att ha hälsat på ett par hundbekanta så satte hon sig och kopplade av när de slutade intressera sig för henne och vi bara stod och pratade. Det tycker jag är väldigt skönt. Det blir ju bra passivitetsträning på ett naturligt sätt. Hon har börjat visa att hon vill ut när hon blir kiss- eller bajsnödig. Problemet är ju att jag inte alltid står och tittar på henne eftersom jag ibland behöver göra andra saker. Men det är ju helt klart på väg åt rätt håll.

Det var det om detta och jag har just inte mera att komma med just nu mera än att jag såg en skymt av solen och himlen igår och det var ju längesedan sist. Fast jag såg på vädret på TV ikväll att det finns chanser den närmaste tiden. Det är bara att hoppas. Vi behöver lite ljus snart. Som tur är så vänder det ju om ett par dagar och om någon månad så kan man börja märka av att det börjar bli ljusare.

 

12/12  Jag kom just på att det är lusseafton och jag har inte sett skymten av en Lucia. Det är ju visserligen inte dags förrän imorgon men några brukar ju tjuvstarta. Jag får väl hålla korpgluggarna öppna imorgon. Att jag skulle gå upp och titta på Lucia på TV kommer inte att hända som killen i klass 9A sa. Jag minns inte vad han heter men han var i alla fall väldigt häftig.

Dagarna som gått sedan senast har varit fyllda, men jag vet så här efteråt inte riktigt av vad.

Förra fredagen var jag med Stella hos Stefan Rosen, hundfysioterapeut, eller hur han nu tituleras. Duktig är han i varje fall. Han gick igenom henne och konstaterade att det är inte särskilt bra med henne. Hon har ont i ryggen och i högra armbågen. Den hade hon såpass ont så att hon skrek till när han klämde på den och då HAR hon ont. Vi diskuterade vad som kan finnas att göra och kom fram till att jag gör ett sista försök med att spruta henne med Cartrophen. Första sprutan fick hon i måndags. Hjälper inte det så är det troligtvis Stellas sista jul. Jag kan inte ta på mitt ansvar att låta henne gå och ha ont bara för att jag inte klarar att ta beslutet om avlivning. Det är tråkigt på många vis att behöva tänka på det redan.

 Först och främst så borde hon kunnat ha åtminstone ett par bra år till, men jag känner att det är inte ett bra liv för Stella att få gå som pensionär och inte ens kunna gå en långpromenad utan att få så ont att hon inte vill stödja på benet dagen därpå. Hon har ju också varit min läromästare i mycket. Vi har tillsammans kämpat oss igenom både jobbiga och  tråkiga saker men vi har också haft mycket roligt tillsammans. Det är vad jag vill tro i alla fall. Men jag får avvakta tills efter jul så får vi se hur det ser ut då. Under har ju skett förr även om jag har mycket svårt att tro på under i detta fall.

Det går långsamt framåt med att kunna ha Kaxa och Stella tillsammans. Man får ju hela tiden ha koll på att det inte finns någonting som Stella kan få för sig att vakta, men så länge det inte finns det så går det riktigt skapligt. Jag kan gå ut i skogen med dem tillsammans lösa men jag vågar inte riktigt lita på att Stella kan sätta gränser så jag måste ha ögonen på henne hala tiden. Hon bjuder av och till upp Kaxa till lek när vi är ute men blir lite för våldsam men egentligen inte dum så det finns hopp.

Att det skall vara så svårt att ta ett beslut och sedan hålla sig till det! Jag har i flera år bestämt mig för att inte baka pepparkakor till jul och ändå har jag gjort det. I år SKULLE jag INTE baka pepparkakor! Likförbaskat så rörde jag ihop en deg och ställde mig i måndags och bakade ut den. Jag har åtminstone låtit bli att baka lussekatter som ingen i alla fall äter sedan och det ser åtminstone jag som ett fall framåt.

I måndags var vi i skogen på en liten valppromenad över ris, stock och sten. Natten till tisdagen så vaknade jag två gånger av att Kaxa kräktes. När hon sedan inte åt mera än halva frukosten så blev jag lite orolig. Hon brukar ju inte ens lämna lukten kvar av sina matportioner. Efter frukost sov hon i stort sett utan uppehåll i fem timmar och då blev jag ännu oroligare. Strax innan det var matdags nästa gång så gick hon faktiskt upp och drack vatten. Det kändes som en mycket stor sten föll från mina axlar. När hon sedan tryckte i sig all maten precis som vanligt så försvann den mesta oron. När hon sedan hade sovit ett par timmar så var hon som vanligt.

På sätt och vis kanske det var tur att Kaxa inte mådde bra eftersom jag inte heller mådde bra. Ont i axlar, nacke och huvud och dessutom kände jag mig som om jag hade feber. Som tur var gick det över till onsdagen. Då tog jag med mig grannen och hundarna ut i skogen och fixade lite tallris. Jag hade tänkt plocka blåbärsris också men då hade det hunnit bli så mörkt så det gick inte att se vad man gjorde så det fick anstå till torsdagen. Samtidigt passade jag på att plocka lite mera grön mossa.

Kaxa verkar att ha börjat använda sina små grå till något annat än att hitta på bus. Jag letade rätt på en sten som var för hög för henne att klättra upp på från ena sidan och visade att jag lade lite godis ovanpå stenen. Då försökte hon naturligtvis att ta sig upp och det lyckades ju inte, precis som jag hade planerat. Då letade hon sig runt och tog sig upp från andra hållet. Också det som jag hade hoppats att hon skulle göra. På eftermiddagen var jag på REHAB med Stella och passade samtidigt på att köpa ett nytt täcke till Kaxa eftersom hon har vuxit ur det jag köpte för en dryg månad sedan. Jag hade tänkt mig ett täcke två storlekar större för att hon skulle ha att växa i men det drunknade hon i. Det blir till att ta en storlek i taget. Jag får försöka sälja de avlagda täckena allteftersom. Någon krona ska man väl kunna få för dem.

På kvällen fick jag ett ryck och satte igång att baka två sorters bröd, varav ena sorten gick direkt i komposten eftersom det inte ville jäsa. Gammal jäst var orsaken eftersom jag hade köpt för lite av den varan och bara hade torrjäst som var ett par år för gammal. Idag, fredag, gjorde jag ett nytt försök med bättre resultat. Igår bakade jag också en saffranskaka som troligen kommer att räcka åtminstone till midsommar.

Idag var vi på jobbet och hälsade på och det är ju alltid lika kul. Det är ju flera som gärna blir pussade där. Åtminstone ännu så länge. Efter att vi hade hälsat på där så åkte vi vidare till min dotter och dotterdotter. Där tog vi en promenad runt hästhagen och Kaxa tyckte att hästarna var väldigt spännande men samtidigt LITE läskiga. Hon har ju sett hästar förr men inte ute i hagen.

Det känns som om det är dags att gå och lägga sig men jag misstänker att jag har en del att göra innan jag kan göra det så det är väl bara att ta tag i det så jag kommer i säng innan det är dags att gå upp. På tal om det så får jag ställa väckarklockan så att jag kommer upp på morgnarna. Varken Stella eller Kaxa väcker mig utan det är jag som får väcka dem.

Glömde tala om att Kaxa vägde 11.1 kg i måndags. Hon består nu av fyra långa ben och en kropp som passar rätt bra till benen. Hon är hopplös att klippa klorna på och lika hopplös att få att låta bli att klia av sig tejpen från öronen som jag sätter dit för att få öronen att lägga sig som de helst ska ligga.

 

 

2/12  Usch vilket SKITVÄDER det är! Ösregn och 2-3 grader varmt! Ja, ja, varmt och varmt. Det känns kallt inomhus också i sådant här väder och ingen lust har man att göra någonting. Ja, i alla fall inte jag. Att försöka få en valp att vilja gå ut att kissa och bajsa i detta väder klarar åtminstone inte jag. Kanske skulle det gå om det vore en välpälsad sort, men en nästan naken Boxervalp älskar inte detta väder. Det är bara att hålla tummarna att vi får tillbaka lite snö, två-tre grader kallt och SOL! Då skulle jag nog kunna må lite bättre också. Det väder som nu är gör inte att min kropp mår som bäst.

Nog gnällt för den här gången. Sedan sist så har jag fått upp adventsgrejorna och faktiskt också fått upp julgardiner i köket, bytt i vardagsrummet och i sovrummet och dessutom fått upp gardiner i tvättstugan. Det känns riktigt bra.

Kaxa växer så det knakar, men det gör väl alla valpar. Igår, när hon fyllde tre månader, så vägde hon 9,7 kilo. Hon har tappat fyra tänder i underkäken och fått två nya och de andra är väl på gång. I går kväll så blev jag för första gången tvungen att säga åt henne ordentligt. Det håller inte att ha en valp som biter för att ta sig fri. Åtminstone inte för mig. Jag tycker inte om hårda tag men ibland känns det tyvärr nödvändigt. Det är kanske jag som är dålig pedagog men å andra sidan så blev hon inte ett dugg rädd för mig så helt fel kan jag väl ändå inte ha gjort. Jag hoppas bara att hon lärde sig något så slipper jag förhoppningsvis att ta i henne ett tag framöver.

Hon är fortfarande en behaglig valp, men envis som en röd gris och det är ju egentligen bra med tanke på att jag har tänkt jobba med henne. Hon tar fortfarande kontakt i de flesta lägen, kommer på inkallning och vill gärna leka MED mig, även om hon är duktig på att sysselsätta sig själv. Hon är  väldigt företagsam och har hittat ett nytt favoritställe att sova på, nämligen på köksstolarna. Vi var ju så förutseende så vi skulle skjuta in stolarna under bordet för att hon inte skulle ta sig upp på det. Då klättrade hon upp och lade sig på dem istället. En dag lyckades hon flytta ut stolen och klättra upp på den och sedan upp på bordet så det dröjer väl inte länge förrän hon har kommit på hur man gör utan att det sker bara av en händelse.

Jag har så smått börjat klicka in lite olika beteenden som sitt, stå, ligg och dutta med nosen på pekfingret. Vi får se hur snabbt det går för henne och förstå. Ibland är hon väldigt intresserad och andra gånger så är intresset mindre, men det är bara att nöta på.

Det är också bara att nöta på när det gäller att ha Stella och Kaxa ihop. Ibland verkar det fungera riktigt bra och andra gånger inte alls. Jag har sagt ifrån åt Stella ett par gånger och det har väl hjälpt för stunden men det är svårt att veta hur mycket det hjälper på lång sikt. Igår tog jag med mig båda två upp till klubben, inte för att träna utan för att ta med dem båda ut tillsammans. Jag gick en liten bit med båda två i koppel alldeles bredvid varandra och det fungerade helt problemfritt. Tyvärr så kommer det nog att ta tid innan jag vågar lita på Stella. Frågan är om jag någonsin kommer att våga lita helt på henne. Framtiden får utvisa hur det kommer att bli.

 

26/11 Tänk vad tiden går! Kaxa växer utan att jag egentligen märker det. Det är ju så när man ser en levande varelse dagligen. I måndags vägde hon 8,9 kilo. Det låter mycket, men det finns inte mycket hull på henne så jag har ökat lite till på maten. Kanske kan det få henne att känna sig lite mera mätt när hon har ätit och därmed sluta vara så intresserad av att äta upp sin egen avföring. Hon har fått Ananas i maten i ungefär en vecka, men jag vet inte om det har gjort någon skillnad. Det är väl annars bara att hoppas på att det växer bort.

Igår kväll upptäckte jag att Kaxa har tappat sin första tand. Det var den första framtanden till höger. Om jag kommer ihåg det så ska jag höra med tandläkaren vad den har för beteckning. Spelar ju ingen roll, men ändå. Tyvärr så blir jag tvungen att besöka honom, tandläkaren alltså, efter att ännu en av mina plomber har gjort sitt. Jag har inte råd med sådana saker just nu eftersom det har varit rätt mycket ett tag. Jag tog en sväng ner på stan i fredags och passade, helt oplanerat, på att gå in och prova ut nya glasögon och det finns ju saker som är billigare i inköp. Å andra sidan så hoppas jag att det skall kännas bättre att läsa sedan.

Stella har blivit mycket piggare nu. Hon är fortfarande lite halt när hon har legat en längre stund men hon verkar inte ha ont sedan. Vi har återupptagit REHAB- träningen så får vi se vad det gör, eller om det gör någon skillnad. Troligtvis så är det bara att acceptera att det inte går att få henne helt fit for fight igen. Det finns för många skador som påverkar. Så länge hon verkar må bra så får det knalla på.

Igår var vi för första gången hos Maria Hagström för att få lite tips på vad och hur vi ska träna (Kaxa och jag) för att lägga en bra grund för vidare träning. Kaxa ställde upp och var väldigt duktig. Hon hängde i väldigt länge för att vara så ung. Idag är hon trött! Det är bara att låta henne sova tills hon har vilat ut. Sedan är det sannolikt full rulle igen.

 

17/11 Dagarna går och Kaxa växer så det knakar. På 2½ vecka har hon ökat i vikt med drygt 2 kilo. Jag vet inte om det är mycket men räknar man procent så blir det i det närmaste 40% och det låter mycket. Hon är långtifrån tjock men inte heller mager. Ännu så länge verkar det som om kroppen och benen växer som de ska. Benen ser lite korta ut i förhållande till längden på kroppen men det ska väl rätta till sig hoppas jag.

Vi har varit på lite olika aktiviteter i veckan. Vi har varit i skogen och plockat mossa, varit nere i centrum i lördags em. när det hade blivit lite lugnt, vi har gått lite hemomkring och tränat att gå i koppel och det går riktigt bra för det mesta. Det är mycket att stanna och titta på efter vägen. Jag hade faktiskt glömt att en cyklist kunde vara intressant, eller en bil, eller en buske osv. I söndags var vi på hopptävlingar och tittade när mitt barnbarn hoppade. Det var också spännande. Hästar att titta på, människor att hälsa på, hundar att titta på, barn som leker. Allt är spännande för en liten valp.

Vi har fått lite snö igen så idag var Kaxa ute och hälsade på Gubben Snö. Hon tyckte att han var lite spännande till att börja med, men när hon insåg att han stod där han stod så avtog intresset. Då var det mera spännande att smaka på snön.

Stella tycker fortfarande inte att Kaxa är så jätteimponerande men LITE intressant är hon ändå. Vore det så att jag inte var part i målet så skulle jag förmodligen se att det går SAKTA framåt när det gäller för Stella att acceptera Kaxa men eftersom jag tycker att det är så trist att det inte fungerar mellan dem så känns väldigt jobbigt emellanåt. Jag tror ju egentligen att det kommer att lösa sig men ändå misströstar jag emellanåt och för mig är det ohållbart på lång sikt att ha två hundar hemma som inte kan umgås på samma sida om ett galler.

På onsdag ska vi tillbaka till veterinären och förhoppningsvis ta bort stygnen. Jag håller verkligen tummarna för att det ska vara läkt så som det är tänkt.

För min egen del så känns det som om jag har blivit lite för lat. Jag hade bestämt mig för att ta en promenad med Stella ikväll men det lyckades jag tydligen förtränga. Jag ska försöka bättra mig i morgon. Både Stella och jag skulle nog behöva en kvällspromenad.

 

11/11  Oj vad dagarna går och inte gör jag någonting känns det som. En 10-veckors valp och en nyopererad vuxen hund tar lite tid även om Stella är inne hos dagmatte en stund varje dag. Det är tur det för annars skulle det inte bli mycket till promenader för henne. Det fungerar inte att lämna Kaxa så länge så att jag i lugn och ro kan vara ute med Stella. Hade det varit en bättre årstid så hade jag ju kunnat ta bilen och åkt till skogen och låtit Kaxa ligga i bilen under tiden. I bilen sover hon så gott så hon vill ligga kvar när det är dags att lämna den.

Stella är ju enögd numera men hon klarar sig bra. Nu är det bara att hoppas att ingenting tillstöter för då känns det som om det kommer att bli riktigt jobbigt. Men det är ingen ide att ta ut tråkigheter i förväg. De kommer ändå verkar det som.

Problemet när det gäller att få Stella att acceptera Kaxa kvarstår men det känns ändå, som tur är, som om det mkt sakta är på väg åt rätt håll. Operationerna av Stellas öga har ju inte precis underlättat. Även om Stella hade accepterat Kaxa så hade jag inte vågat ha dem ihop i alla fall. Det räcker ju med en valptass i stygnen på det opererade ögat så kan ju vad som helst hända och eftersom det verkar göra det här i huset så får vi avvakta en vecka till så får vi se då hur det går.

Kaxas rumsrenhetsträning går på halvfart för närvarande. På dagarna går det rätt så bra om det inte regnar, men på kvällarna när det är mörkt också så tycker Kaxa att man lika gärna kan gå ut inne. Vädret är ju knappast särskilt bra för rumsrenhetsträning för närvarande. Man står ju inte gärna och sätter på täcket för att gå ut och kissa. Då har ju olyckan hänt innan man har fått på det.

Idag har vi varit i parken och tittat på slussar, änder, andra hundar, cyklister och ett stort kvarnhjul som var såpass läskigt så det måste funderas en stund om det skulle undersökas eller inte. Kaxa bestämde sig för att det skulle undersökas och hon kom ju på att det såg värre ut än vad det var.

Bilåkning går bra nu, fast det har det ju gjort hela tiden. Hon slår sig till ro bak i buren och tycker som sagt att det är riktigt skönt på fällarna och fleece-filten.

Vi fortsätter med kontaktövningar och hämta-övningar och det går riktigt bra. Idag bestämde jag mig för att klippa klorna igen. Inte för att det behövdes utan mera för att träna och det behövs! Idag tyckte inte Kaxa alls at jag skulle hålla i hennes tassar och klippa några klor så det tog en stund och till slut så gav hon sig. Jag passade på att tejpa öronen igen. Båda två den här gången. Efteråt så var Kaxa helt slut och har sovit största delen av eftermiddagen.

Till kvällsmaten serverade jag en rå äggula och det var gott tyckte Kaxa. Jag var lite orolig att hon skulle sluta äta när äggulan var slut men det var en obefogad oro. Aptiten är fortfarande god och det känns skönt.

 

5/11 kväll  Kort rapport från veterinärbesöket: Mina värsta farhågor besannades tyvärr. Stellas öga opereras bort imorgon eftersom hornhinnan inte hade läkt överhuvudtaget. Veterinären ansåg att det var det bästa, eller egentligen det enda, att göra. Jag har ju sett att en hund klarar sig i stort sett lika bra med ett öga som med två så jag är egentligen rätt säker på att jag lider mera än vad Stella kommer att göra. Jag har ju sett de tre veckor hon har gått med bara ett öga i funktion att det inte är några problem. Nu ska hon väl i alla fall slippa att ha ont där.

5/11 Nu börjar jag inse att lilla fröken Kaxa verkligen gör skäl för sitt namn. Det var ju vad jag egentligen hoppades på men nu gäller det att hitta avknappen också, det duger ju inte att bara ha en på-knapp.

Vi tränar kontakt och det är ju inga problem med en matglad valp. Hon tittar så gärna mig i ögonen bara hon får en liten torr matkula. Vi leker kamplekar och samarbete. Det är riktigt kul att se hur fort en valp förstår vad som lönar sig. Hämta leksaken så leker matte och så får jag godis och kel. Det är bara att hoppas att jag kan behålla den positiva attityden upp i vuxen ålder. Med tålamod, envishet och HUMOR så ska det nog gå.

Nu börjar jag lära mig när det är dags att ta ut fröken för att bajsa. Hon har ett riktigt kul beteende när det är dags. Hon hoppar och skuttar framme vid altandörren så frågan är om hon redan börjar förstå.

Idag är det dags för Stella att bli av med stygnen i ögonlocken. Jag håller tummarna för att hornhinnesåret är läkt annars är det nog risk för att hon blir av med ögat, men det lämnar vi därhän just nu. Innan vi går till veterinären, dit Kaxa också ska få följa med som social- och miljöträning, så ska vi iväg till REHAB. Det är skönt att vara hemma så att vi kan klara av det dagtid. Annars är det kvällstid eftersom hon har en butik som är öppen till kl. 18.00. Vi ska också passa på att prova täcke på Kaxa. Med lite tur så finns det ett mera passande täcke i butiken än det hon snubblar omkring i nu.

 

 

2/11 Nu har det gått ytterligare ett par dygn med Kaxa. Hon börjar göra skäl för namnet. En riktig piraya är hon. Men å andra sidan, vilken valp är inte det. Det knallar på med lek, sömn, ätande och kiss och bajs. Det är bara att torka. Hon har redan lärt sig att det är kallt ute och har man nästan ingen päls så går man hellre på toaletten inne.

På eftermiddagen satte jag på henne sitt nya stora fina täcke, koppel och halsband och gick ett varv runt huset. Det är cirka 100m. Det tog runt 10 min. Tänk att det finns så mycket att upptäcka! Allt är spännande och jag tycker bara att det är positivt att hon är nyfiken. Är man inte det så får man ju ingenting veta.

Hon är i alla fall läraktig den lilla damen. När det var dags för mat åt hundarna ikväll och jag höll på med Stellas mat så gick Kaxa och satte sig i grovköket och tittade upp på bänken där jag har hennes mat stående. Hon är matfixerad så liten hon är.

Jag vägde henne när vi hade kommit hem och fick en ungefärlig vikt på sex kilo. Det är två kilo mera än vad Stella vägde när hon kom hem vid samma ålder.

 

31/10 Nu har Kaxa varit hemma i drygt 1½ dygn. Hon har gjort sig hemmastadd och är nyfiken på ALLT. Det enda hon är lite försiktig med är den stora FULA! randiga fyrbenta som inte riktigt tycker att att det är OK med tillökning i familjen. Hon morrar lite åt Kaxa och när jag gav dem en chans att träffas på samma sida gallret så sa Stella tydligt att hon inte var ett dugg imponerad. Jag tror att anledningen till hennes beteende i första hand är osäkerhet men också lite försvar när jag finns nära. Det fungerar bättre nu när de hälsar genom gallret om jag är en bit bort så det finns hopp om att det ska lösa sig allteftersom.

Lilla damen är som de flesta valpar, på allt. Just nu upptäckte jag att hon håller på att tömma papperskorgen. Eftersom jag nog tycker att det som är i den ska vara där tills jag tömmer den så fick den flytta upp på en hurts. Nyss gjorde hon rejäla attacker på en skinntoffel som är husses. Han får skylla sig själv eftersom han erbjöd den som leksak redan igår kväll. Kaxa är väldigt lyhörd (ännu så länge) och är hur enkel som helst att bryta när hon håller på med något hon inte ska (enligt mig).

Aptiten är mkt god ännu så länge, tänderna är vassa och klorna klippta eftersom de också var väldigt vassa. Blodvite har uppstått på mina händer eftersom hon hellre leker med dem än med leksaker om jag leker med henne. För närvarande så känns det helt OK. Det blir nog tid att fixa det. Anledningen till att jag låter henne göra det är att jag vill uppmuntra den sociala biten. Jag har också fixat en fläta av tyg som vi har dragkamp med. Full mun har hon väldigt ofta när hon drar och det gillar jag skarpt. Hon har regelrätta brottningsmatcher med den "fula ankungen" och den "gröna fula älgen". Däremellan sover hon i Stellas säng som hon har lagt beslag på. Tyvärr ser vårt hus inte ut som jag skulle vilja så det får vara så tills husse har fixat en egen säng till Kaxa. På nätterna sover hon ännu så länge i den lånade transportburen och det verkar hon trivas med för hon har sovit hela nätterna, de två som har varit, utan att pipa. Hon kom utkrypande inatt och ville leka men då jag puttade in henne igen så lade hon sig tillrätta och somnade om.

Igår var vi och köpte ett täcke. Tyvärr hittade jag inget som var lagom så det hon har är lite stor och svårt att gå i. Nu är vi ju inte ute och går så det gör inte så mycket och med tanke på aptiten så växer hon troligen i täcket rätt snart. Täcket behöver hon ha när hon åker bil eftersom det inte blir så jättevarmt längst bak i bilen.

På tal om det så gick hemresan väldigt bra. Fyrtiotvå mil cirka och hon sov hela vägen i transportburen som jag hade på passagerarsätet. En gång var jag ute och rastade henne och hon gjorde både Pi och Po utan några krusiduller trots att hon samtidigt hade halsband på sig för första gången i sitt liv. Igår när vi var och shoppade täcke så passade jag på att rasta henne och hon följde med hur fint som helst när jag lockade.

Trots att det är kul med valp och att jag har väntat länge så blir man ju lite låst och min motion har det inte blivit mycket med. Jag hade tänkt att gå ut igår kväll men efter att ha konstaterat att det snöade och regnade samtidigt så satte jag mig att titta på TV istället.

Om jag får vinterdäck på bilen innan kvällen så ska jag åka med Stella för lite REHAB med vattentrask, vibrationsbehandling och massage. Det har lovats frostgrader till kvällen så jag vill inte ge mig ut med bara sommardäck trots att de är sprillandes nya. Nu ska jag i varje fall ta mig till Apoteket och inhandla lite medikamenter för att lindra smärtan i min kropp.

 

22/10 Idag har vi varit iväg på REHAB igen. Det är riktigt trevligt att gå på ett lite mindre ställe. Visst är det lite primitivt jämfört med t.ex. Strömsholm, men huvudsaken är ju att det funkar. Det kommer ständigt nya prylar till hund och jag tycker att det är så svårt att låta bli att köpa vissa saker. Jag vill ju så gärna att Stella ska må bra och slippa ha ont så nu funderar jag på att köpa en pyjamas till henne.

Back-On-Track har kommit med ett nättäcke med samma keramiska material som det är i de täcken som jag förmodar är tänkta som utetäcken. Detta nättäcke kändes väldigt smidigt så jag funderar allvarligt på att köpa ett till Stella att ha på natten för att förhoppningsvis hjälpa till att hålla musklerna varma, mjuka och smidiga men framförallt förhoppningsvis smärtfria. Jag vill ju ha Stella kvar några år till.

Nerräkningen inför valphämtningen har ju börjat på allvar nu. Två dagar kvar att jobba innan jag går på "valpledighet" fram till att skola börjar på vårterminen. Under den tiden är det mycket som ska hinnas med, men det återkommer jag till allteftersom.

På lördag åker jag ner för att titta på min valp tillsammans med sina syskon innan de börjar skingras runtom i Sverige. På onsdag i nästa vecka är det tänkt att jag ska åka tidigt och hämta valpen för att starta den 45 mil långa transporten hem.

Det känns riktigt spännande och jag ser verkligen fram emot att få upptäcka detta ny lilla liv och få lära oss en massa nya saker. Varje hund är ju ett oskrivet blad och en egen unik individ. Om ett par år så kanske vi är klara att starta vår första tävling! Vem vet? Nu är det bara att hoppas att ingenting oväntat upptäcks på veterinärbesiktningen imorgon.

 

16/10 Ja då är Stellas öga opererat så nu går hon med tredje ögonlocket som bandage. Nu är det "bara" att hålla tummarna för att det ska läka på ett bra sätt och att inga infektioner eller något annat över huvudtaget tillstöter. Veterinären försäkrade att det är sällan som hundar som behandlas på detta sätt är särskilt besvärade så vi ska förhoppningsvis kunna fortsätta att leva som vanligt. Stella ska gå med tratt ett tag men ska förhoppningsvis klara att vara utan när det är dags för valpen att komma hem. Detta för att valpen inte ska tycka att Stella är alltför obehaglig om hon skulle komma med parabol på sig.

Detta får vara allt för idag.

14/10 För en vecka sedan var jag hos veterinären för att kolla Stellas irriterade öga. Han hittade två hornhinnesår och nu är hon behandlad med olika medikamenter i en vecka.

Idag har vi varit på återbesök och tyvärr så har såren blivit större istället för mindre. Veterinären ruggade upp sårkanterna och satte henne på en annan medicin och så ska vi på återbesök på torsdag. Tyvärr så har jag nog inte så mycket hopp om att det ska läka utan jag misstänker att det blir operation. Som det lät för e n vecka sedan så är det ingen omedelbar fara för ögat, men som jag ser på det så kan det bli en lite jobbig process under läkningstiden. Jag har ju ingen erfarenhet av sådana här saker utan jag får lita på veterinären.

Det är ju lite olyckligt att det ska komma överhuvudtaget och just nu när jag ska ta hem en valp gör ju inte situationen enklare, men vad gör man?

Jag har påbörjat REHAB när det gäller hältan också. Det är bara att hoppas att jag kan fortsätta och att jag inte behöver avbryta den åtminstone. Jag har sagt det förut och det känns som om jag kan bekräfta det att: Stella måste vara född under en olycklig stjärna. Det KAN inte vara BARA otur. Tur att hon är så tålmodig annars undrar jag om det skulle ha fungerat så bra som det har gjort.

För närvarande känns det rätt hopplöst!

 

7/10 I fredags var jag och tittade på valpar och en av dem ska bli min. Med tanke på allt som hänt när jag har varit på väg att skaffa valp så vågar jag ändå inte riktigt tro på det förrän jag har valpen här hemma.

I vilket fall så såg valparna jättefina ut. Två gula tikar med vitt och en vit tik + en gul hane med i stort sett inget vitt alls. Man blir nästan andäktig när man sitter där i valprummet. Emellanåt så hade jag en vuxen tik sittande i knäet på mig. Hon tyckte säkert att vi kunde ägna henne den uppmärksamhet som vi ägnade valparna. Avundsjuk var hon nog inte egentligen. Hon verkade tycka att valparna var riktigt trevliga. Det var alltså INTE valparnas mamma som satt där utan lektanten Karamell. Foxy ägnade sig mera åt att sköta om valparna med mat osv. Lite lek blev det också. Väldigt mysigt att se hur lugnt och fint båda tikarna lekte med dem. De var ju bara 4½v när jag var där och även om det är en del fart på valpar i den åldern så tar det väl någon vecka till innan det brakar lös ordentligt.

Om tre veckor är det dags att åka ner och hämta det lilla knytet. Vad hon ska heta vet jag inte än men det löser sig.

När det gäller Stella så känns det rätt hopplöst. Förutom hältan som inte vill ge sig så har hon ett öga som är irriterat och  har så varit i runt tre veckor. Veterinären tittade på det när jag var på Strömsholm för att de skulle titta ytterligare en gång på Stellas onda ben men hittade ingenting. Idag ska vi till husveterinären för att se om h*n kan hitta något. Min husveterinär är egentligen en klinik med flera veterinärer så det visar sig vem som tar hand om Stella idag.

På vägen ner för att titta på valp så tog jag vägen inom REHAB på Strömsholm och hade turen att det var SR som tog hand om Stella. Inget ont om de andra som jobbar där, men SR har varit med i många år och kanske är en av dem i Sverige som har mest erfarenhet av sådan verksamhet.

Det är lite "lustigt" att SR undersökte Stella utan att jag sa något om henne och han konstaterar att en del av orsaken till hältan sitter i armbågen vilket jag har velat ha det till tidigare men man har inte lyssnat på mig. Eller kanske inte kunnat se det. Visserligen hade säkert SR läst journalen, men där står ingenting om någon ond armbåge.

Nu ska vi träffa en för oss ny människa när det gäller REHAB som bor bara 2½ mil från Sala så det blir ju lite närmare än att åka till Strömsholm. Knappt halva vägen. Det spar ju både tid och pengar.

Jag hade tänkt göra en ny sida för att presentera valparna på men har glömt hur man gör och med tanke på hur jag har trasslat till det tidigare så nöjer jag mig med att lägga in en bild här tills vidare. Förhoppningsvis så kan jag få lite hjälp med minnet så att jag kan fixa en sida så småningom.

 

28/9  För att börja någonstans där jag slutade senast så gav jag mig ut i skogen i tisdags för att lägga ett spår åt Stella. Det kändes inte riktigt bra att Stella helt plötsligt blivit så slarvig i spåret så jag ville kolla det. Jag lade ett spår med ett par spårtappt, lite serpentiner och ett virrvarr plus ett par vinklar. Som slut lade jag en boll och ett av hennes favvismjukisdjur, modell IKEA. Efter det så tog vi en runda i skogen för att låta spåret ligga till sig och samtidigt titta efter svamp. Jag har ett ställe inne bland några smågranar som tydligen ingen har hittat ännu och där stod det några stycken och bara väntade på att bli plockade.

Sedan gick vi vidare över en myr eller vad man nu ska kalla det. Mjukt är det att gå på och högt ris är det att lyfta fötterna över. Jag brukar inte bli särskilt tagen av att gå där men denna gång var jag helt slut. Stella flåsade rätt bra hon också. Vår konditionsträning har inte riktigt varit det den brukar. Jag skyller på Stella's hälta.

Efter att vi tagit oss runt så klev vi in i bilen för att åka tillbaka till spåret. När jag skulle ta Stella ur bilen så gjorde jag som jag brukade, jag lade bilnycklarna på kanten framför bilburen och sedan slog jag igen bakluckan. Det har hänt förr och det brukar inte vara några bekymmer med det. Denna gång var inte lik de andra gångerna jag har glömt nyckeln liggande där. Denna gång låstes bilen! Där stod jag med en i stort sett oladdad telefon, i stort sett ingen mottagning och en dryg mil hemifrån! Jag hade tur, kan man lugnt påstå, när jag ändå fick tag på Kjell-Åke innan han hade gett sig iväg på det möte jag visste att han skulle på. Att det dessutom var såpass mottagning så att han fick någorlunda klart för sig var jag befann mig var jag ytterst tacksam över. I det läget jag var hade jag definitivt ingen lust att gå dryga milen för att komma hem.

Medan vi väntade på att få reservnyckeln till bilen så gick vi det redan lagda spåret. Det började med ett klockrent bakspår och därefter en översprungen apport. Nästa apport, som var en träpinne, tog hon. Två spårtappt klarade hon galant och därefter ett virrvarr. Sedan hade jag gått uppe på en kant och vinklat nerför när kanten tog slut. Där tog Stella allt på en gång. Hon gick vid sidan av alltihop och gick på spåret 50 m längre bort. Jag hade inga snitslar att kolla på, men jag kan tänka mig att vinden låg så att hon tog vindvittring istället för att hålla sig till spårkärnan. Jag säger bara: det är tur att hon gått i pension!

Slutet hittade hon utan bekymmer och valde BOLLEN istället för favvisdjuret! Jag som trodde att jag kände min hund. Efter att vi gått runt spåret behövde vi inte vänta länge på K-Å och reservnyckeln. Tack och lov.

Resten av veckan har vi bara gått våra vanliga morgonpromenader och några kortare vändor på eftermiddagarna. I fredags var vi iväg till Strömsholm igen för att kolla Stella's hälta igen. Denna gången gjorde vet.en rejäla böjprov och då syntes det väldigt väl att hon hade ont i falangerna på hö. tass och i carpus på vä. ben. Hon böjde även bogen på högersidan utan att Stella visade någon hälta där. Tack för det! Nu ska vi till REHAB om två veckor. Det är så fullt där så man får vänta på att få komma dit. Jag tycker att det är riktigt tråkigt att hundsimmet i Västerås stängde i våras. Det var kanon att kunna åka dit. Det är ju synd att jag har en hund som inte gillar att bada i kallt vatten. Å andra sidan så ska det ju helst inte vara kallare än 16-17 grader om det är REHAB det handlar om.

Idag har vi varit ute och gått runt Helgonmossen igen. Om det är någon som läser här regelbundet så har ni förstått att jag gillar att gå där. Lugnt, fridfullt och vacker natur. Idag mötte vi dock två killar på crossmotorcyklar mitt på vandringsleden. Jag surnade till lite och talade om för dem att de var ute och körde på helt fel plats och sa åt dem att vända vilket de gjorde utan protester. Jag tyckte samtidigt lite synd om dem för jag kan ju förstå att de hade kul. Som tur var så var det ju torrt i skogen idag. I de surhål som ändå finns på vandringsleden syntes tydligt hur det skulle se ut om det skulle köras cross där ofta. Dessutom hade de passerat en gammal stenbro sedan slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet och där hade de rivit upp några utav stenarna som bron var byggd av och det var inte kul.

Nu är det bara tre dagar tills jag beger mig ner till Engelaiz kennel för att titta på de två tikvalparna som är aktuella när det gäller mitt valpköp. Det är nästan så att jag inte riktigt vågar tro att det äntligen ska bli av att få valp i huset igen.

Till slut så måste jag ju tala om ifall någon har missat det. JAG HAR FÅTT UR SOMMARBILDERNA UR KAMERAN!!!!

 

21/9  Jag har konstaterat att människor som håller på med hund eller häst eller för all del båda delarna är upptagna jämt. För att hinna träna verkar det behövas dubbelt så långa dygn. Alltid är det något på gång. Valpträffar, utställningar, you name it.

Förra söndagen kunde spårgänget inte träffas för att det var en massa på gång. Nästa söndag är det samma sak. Jag får försöka masa mig ut ensam om inte Stella blir ordinerad totalvila. Hennes hälta har nämligen inte blivit bättre så jag ska till Ortopeden på Strömsholm igen. Denna gång ska jag propsa på att få bogen röntgad. (Varför gjorde jag inte det redan förra gången)? Ja hade ju mina misstankar redan då. Det innebär att hon måste sederas igen för att kunna röntga. Suck!

Jag hoppas verkligen att man hittar en orsak till hältan och att det går att åtgärda. Det gör så ont i mig när jag ser henne halta. Samtidigt så verkar hon inte ha ont när vi är ute och går, varken på asfalt eller när hon springer lös i skogen. Att ha henne gående i koppel resten av hennes liv finns inte på min karta. Men nu ska vi inte måla fan på väggen utan ta en sak i taget.

Om två veckor åker jag ner till Göteborg och tittar på det nya lilla underverket som är tänkt at flytta in hos oss om drygt fem veckor. Gissa om det är spännande men samtidigt lite pirrigt.

Jag kommer att vara ledig i ungefär 2½ mån för att vi ska ha tid att lära känna varandra och lägga grunden för ett bra samarbete.

Åter till dagens träning. Förstå mig rätt när jag säger att det är för j-ig att man inte kan få vara ifred från svampplockare i skogen. Det dräller av dem överallt och hela tiden på fel ställen. Nämligen där man lägger spår. Det går väl an när det är någorlunda erfarna hundar men när det är färska hundar så önskar man ju sig lite mindre störning. Men det är som det är. Skogen är ju full av älgar också fast dem ser man inte. Man ser bara spåren efter dem.

De flesta hundarna spårade bra idag. Stella var ute på en extrarunda av någon anledning. Svampplockare förmodligen men det borde hon ha klarat tycker jag. Möjligheten finns ju att hon var nyfiken p var de hade gått och ville kolla det. Jag bryr ju mig inte så mycket om det eftersom vi inte ska tävla i spår men det är ju kul om hon kan koncentrera sig på det hon ska göra, nämligen spåra i detta fall. Hon är ju normalt mycket spårsäker så det är ju rätt onödigt att irra runt som hon gjorde idag.

Jag får nog försöka ge mig ut och lägga ett par spår om ett par, tre dagar så vi får ordning i leden igen.

Jag funderar på vad jag mer kan ha att berätta. Det skulle i så fall vara detta med fotograferandet. Jag vet inte varför det är så skralt på den sidan just nu. Jag har inte ens fått ur semesterbilderna ut kameran och det är ju längesedan jag tog dem. Dessutom blev det inte många sådana heller. Jag har tänkt ta lite bilder i trädgården och få in några här på sidan men det verkar ta sin lilla tid. Jag får försöka skärpa mig!

För övrigt rullar det på i stort sett som vanligt och det är väl egentligen bara att vara tacksam för.

 

8/9  Igår, söndag lyckades spårgänget äntligen samlas för första gången efter sommaren. Några saknades av olika anledningar men vi hade det trevligt i skogen trots duggregn en stor del av tiden. En ny förare med hund anslöt. Det visar sig om hon tycker att det är något för henne och hennes hund.

Jag berättade för resten av gänget en del av det jag fick med mig från Boxerlägret. Jag erbjöd mig att gå ut första spåret och prova godis i början av spåret på en av hundarna. Jag fick godis och prylar av föraren och knallar iväg. Efter halva spåret så insåg jag att jag hade fått hjärnsläpp redan från början. Godiset som jag skulle ha placerat ut i början av spåret bar jag fortfarande med mig. Snabbt tog jag i alla fall ett beslut om att stoppa en del av det i en bajspåse och lägga den i spåret. Jag gick spåret klart och fick ju erkänna min blunder när jag kom tillbaka.

Undan för undan gick vi sedan ut spåren åt alla hundarna och jag fick gruppens "fegis i skogen" ,enligt henne själv, att gå ut ett spår till Stella  och sa att hon fick göra precis vad hon ville i spåret.

Lite fika innan vi började med första hunden som var hur ivrig som helst vilket också är problemet med den hunden. Jag bad henne prova att lägga hunden i spåret efter apporterna för att hon skulle få varva ner innan hon gick vidare och det fungerade riktigt bra så det fortsätter vi med åtminstone ett tag. Hon spårade på. Emellanåt var nosen i backen och dessemellan så var den i luften så då var det till att stanna och vänta tills hon satte ner näsan. Så småningom så kom hon fram till godispåsen och den höll hon på att sluka hel och hållen, men som tur var så fick matte tag på den innan den slank ner. Efter godispåsen så var nosen nästan limmad i marken så nästa gång vi lägger spår så SKA vi se till så att spåret börja med godis. Det ska bli riktigt spännande att se vad det ger för resultat.

Den nya hunden, som för övrigt var en Irländsk Setter spårade med mkt hög näsa så där ska vi nog också prova med godis i början av spåret. En liten Labradorvalp fick också ett litet spår och spårade som en liten gudinna. Det kan bli något av den hunden tror jag. En vuxen Labrador stod på tur och drog iväg rätt så okoncentrerad för dagen. Han behöver nog lite mera klurigheter i sitt spår så att han får jobba lite mera.

Så till Stellas spår som var ett riktigt kanonspår fullt av klurigheter och där belöningarna verkligen hade hamnat rätt. Det var så turligt så att precis efter att hon hade haft det riktigt jobbigt med att lösa en klurighet i spåret så kom godisbelöningen bara några meter efteråt. Det var riktigt kul att gå bakom Stella och se henne jobba utan att ge sig trots att det blev riktigt svårt på ett par ställen. Jag kan tala om att hon sov gott när vi kom hem.

Jag vet inte om jag har skrivit det tidigare, men jag har tagit beslutet att pensionera Stella från allt tävlande. Eventuellt att vi är med på KM men det är långt dit så det får vi se då.

Det är nu klart att det blir en valp i huset sista veckan i oktober om allt går som beräknat. Valparna är ju bara 1 vecka ännu så länge så det kan ju hända oväntade och oönskade saker ännu men det är ingenting jag räknar med. Jag har börjat så smått att förbereda för att ta emot valpen genom att låna en transportbur som jag kan ha i framsätet på bilen när vi åker hem. Där kan jag ju ha koll på att hon mår bra och hon behöver inte känna sig ensam. Just nu känns det långt fram i tiden men rätt vad det är så är det dags. Jag har redan fjärilar i magen!

Idag har Stella och jag tagit det lugnt vad gäller både motion och annan träning. Morgonpromenaden som vanligt förstås och sedan var vi en sväng på klubben och hämtade ovan nämnda transportbur som jag har fått låna av en klubbmedlem jag endast har pratat med ang. buren. Lånet är fixat genom en gemensam klubbkompis. Tänk att det finns människor som utan vidare lånar ut saker till vilt främmande människor. Men det är ju tur att de finns. Om du läser detta så TACK så länge.

 

6/9  OOOPs! Bara två dagar sedan sist! Kors i taket.

Idag har Stella och jag varit på 40-årsjubielum! Det är inte ofta man får ta hunden med sig på sådana tillställningar, men idag gick det bra. Det var nämligen Salaortens Ryttarförening som firade. Jag har varit med i nämnda förening i många år, så inte numera, och lagt många arbets- och mötestimmar där. Därför är det extra kul att se att föreningen lever vidare och är vid god hälsa.

Det var många aktiviteter på gång. Det började med invigning där invigningstalarna kom in i en skånsk åkvagn eskorterade av två ekipage från Beridna Högvakten. Pampigt värre.

Därefter var det Kadrilj, Pa de Deox, (Reservation för stavningen) det betyder spegelritt, av ett Halvblodsekipage och ett ponnyekipage. Det krävs faktiskt en del av ryttarna för att få det att fungera. Detta mycket beroende på storleken på hästarna.

Under denna föreställning tyckte Stella att det blev lite jobbigt. Troligen var det trumpeterna som påverkade henne mest, men även applåderna och en del av musiken som spelades. Jag är inte helt övertygad, men nästan, att hundars hörsel påverkas väldigt olika av olika ljud och att Stella är ljudkänslig i vissa lägen är ju ingen nyhet. Men med tanke på att hon är totalt opåverkad av ett låååångt godståg som passerar oss på ca 3-4 m avstånd och egentligen låter mycket mera än en trumpet så skulle det vara intressant att veta om det är hörseln som sådan eller mentaliteten som gör att vissa hundar är skottberörda/skotträdda. Det är väl troligtvis en kombination men det skulle ändå vara intressant att få mera info om just detta. Det är ju jobbigt för hunden och dessutom för omgivningen att se en hund som mår dåligt.

Därefter var det Voltige. Om ni bara visste hur svårt det är att överhuvudtaget komma upp på hästryggen! Sedan följde Gymkhana. Konferencieren lät påskina att det var en gren där man lade hjärnan i askkoppen innan man började. Misstänker att han tyckte att det är med livet som insats man ägnar sig åt den grenen.

Utomhus pågick också aktiviteter. Hoppning, körning, tömkörning som tyvärr många, ja till och med de flesta, missade, Några fälttävlanshinder var uppställda där några ryttare visade hur det gick till att ta sig över.

Dessutom fanns Brukshundklubben där och visade agility och lydnad. Tyvärr hade de fått en något undanskymd plats så det var nog många som över huvudtaget inte såg att de fanns där.

Dessutom var Polarhundklubben där. Jag hade inte turen att få se någon aktivitet från dem och vet heller inte om de hade någon eller om de bara visade hundar och material. Det fanns också lite höns och kaniner på plats. Lite kul för barnen att få se.

Publiken var ganska stor. Det är lite svårt att uppskatta hur många personer som är på plats när det handlar om såpass stora ytor som detta är, men minst 400-500 personer skulle jag gissa på. Det kan ha varit fler.

Jag gick ju dit för att kanske träffa människor som jag inte har träffat de senaste åren och mina förhoppningar kom inte på skam. Jag träffade flera stycken och såg ännu flera som jag missade att "springa ihop" med. Tyvärr. Hursomhelst så var det en trevlig tillställning som jag tycker att arrangörerna kan vara nöjda med.

Jag hade för övrigt tänkt att ta med mig kameran men som så ofta så blev den liggande kvar hemma så tyvärr kan jag inte bjuda på en endaste liten bild.

 

4/9  Dagarna knallar på. Jobb, hundpromenader, vila och äta. Jag känner mig lite lat som inte får mera ur händerna men jag får försöka skylla på att jag har varit ovanligt trött ett tag och det är inte vanlig trötthet vilket nästan kan bevisas med att jag har gått och lagt mig redan före 22.00 vid något tillfälle och flera kvällar ett bra tag före 23.00 vilket inte är likt mig. Jag vet inte om det är vädret eller något annat. Hoppas på vädret.

Stella haltar fortfarande när hon har vilat. Ibland mera, ibland mindre. Helt klart är att det blir värre när vi har varit ute i skogen i ett par timmar. Det blir att försöka att inte gå så långt utan mera att strosa runt så att hon inte anstränger sig så mycket. Det känns inte alls kul att ha en halt hund och inte kunna göra något åt det mera än att vila. Det är ju tur att Stella inte är så ung längre men hon måste ju ändå få göra någonting.

Vi går ju förståss våra morgonpromenader och idag så träffade jag på en hundägare som pekade ner i ån och sa: Titta så får du se en fin fågel och där såg jag en häger. Den har tydligen hållit till där, eller i närheten, i ca två veckor. Jag ska försöka komma ihåg att ta med mig kameran imorgon bitti. Har jag tur så står den där imorgon också så att jag kan föreviga den.

Foxys valpar är födda men M avvaktar lite med att ge besked tills hon ser hur det artar sig i valplådan. Det finns, eller fanns i varje fall, tre tikar så nu går jag här och väntar på att få höra hur det utvecklar sig. Det är bara att hålla tummarna hårt nu eftersom det i dagsläget ser ut som om det finns alla förutsättningar för att jag ska kunna ta hem en valp i höst. Inga operationer och förutom att jag har varit, och är, trött så mår jag riktigt bra. Slutar det bara att regna så kanske jag piggnar till. Jag har ju märkt att jag påverkas rätt mycket av vädret.

På söndag är det tänkt att spårgänget ska träffas för första gången efter sommaruppehållet. Det har dragit ut på tiden eftersom alla har haft en massa aktiviteter på gång. Utställningar, rasträffar, fester, Bruks-SM, mm. mm. Finns det några människor som har så mycket runt sig som hundmänniskor? Skulle väl i så fall vara hästmänniskor. Det är för många vardagar och för få helger för att man ska hinna med allt.

På lördag firar den ryttarförening som jag tidigare var aktiv i 40 år så då tänker jag nog ta mig dit och vara med och fira. Det finns antagligen rätt stora chanser att träffa människor där som jag inte har sett på några år och det vore ju kul.

 

26/8  Här händer inte mycket på hundfronten. I varje fall inte för mig. Det är bara de vanliga promenaderna. Stella är fortfarande inte OK i sitt framben men om det inte bara är önsketänkande så är det ändå något bättre. Jag håller tummarna för att det är så och att det blir helt bra.

För min del så har hela helgen gått åt till att jobba på Bruks & IPO - SM. Eftersom jag har suttit i sekretariatet så har jag inte sett så mycket, men resultaten var vi först om att få. Jag hoppades hela tiden jag satt där att jag skulle få möjlighet att gå iväg och titta på planskyddet och det fick jag! Till en del i alla fall. De sista fem hundarna fick jag se och det är "mäktigt". Vilken kraft och pondus hundarna har!

Igår, måndag, så gick jag troligen till, och på jobbet på den fart jag hade uppe efter helgen. Jag var hos frissan direkt efter jobbet och sedan tog jag Stella och åkte iväg och lät henne simma. Hon är egentligen en märklig hund i många situationer. Till exempel så tycker hon ju egentligen inte att det är superkul att träna lydnad men när vi kommer till klubben så har hon så bråttom ut på appellplanen så att hon knappt hinner göra ifrån sig när jag rastar henne före. Likadant är det med simningen. Hon är inte någon badfantast men när jag tar ur henne ur bilen och går mot brottet där jag brukar låta henne simma så bär det iväg i en våldsam fart.

Jag kunde i alla fall konstatera att det nog börjar bli lite kallare i vattnet än vad det har varit tidigare i sommar. Efter 7-8 simvändor så såg jag att Stella började frysa lite, men utan att vara kall när jag kände på henne, men hon fick simma ett par vändor till innan vi avslutade. Då körde hon ett race på land och så fick hon upp värmen igen.

Jag kunde konstatera, vad jag i och för sig redan visste, att jag är "slitdålig" på att kasta. Emellanåt så blir det nästan rakt upp och rakt ner. Som tur är så har jag inte fått den i huvudet ännu. "DEN" är en cylinderformad 15-20 cm lång och 2-3 cm i diameter gummi, eller plastgrej med ett handtag i ena änden som jag kan hålla i när jag kastar. Hade inte det funnits så hade jag inte fått iväg den många meter.

Lite märkligt är det också att jag får Stella att simma ut gång på gång för att hämta denna "pinne" gång på gång eftersom hon inte tycker att apportering är sådär superkul heller. Jag kanske har missbedömt henne från början men det får jag troligen aldrig veta.

Nu har jag varit iväg med vårt tält som väl börjar bli en följetong precis som mina skor. Jag vet inte om jag skrivit något om tältet tidigare, men det började för två år sedan med att det läckte in vid "fönstren". Jag reklamerade och fick så småningom förra våren ett nytt yttertält som man försäkrade skulle passa till innertälten. Förra sommaren var ingen campingsommar så tältet hade alltså inte varit uppackat sedan vi fick det nya yttertältet vilket visade sig vara ett misstag. När vi skulle hänga upp innertälten så visade det sig att det var inte bara en sak som inte passade. Först så var upphängningsanordningen inte konstruerad på samma sätt som tidigare vilket vi lyckades fixa. Den glädjen varade inte länge, för det visade sig att "fästena" inte var lika många och inte heller satt mitt emot varandra. Vi löste det genom att ta en tältlina och trä den fram och tillbaka genom gummisnoddar och ringar så vi fick i alla fall upp tältet så att vi fick "tak" över huvudena.

Skorna då? Ja det började förra sommaren när jag upptäckte att mina dyra GORE-TEX- sneakers inte höll tätt varpå jag reklamerade dem och fick ett par nya. För någon månad sedan så upptäckte jag att en söm på insidan av hälkappan började spricka sönder och gick till skomakaren med dem. När jag stod där och fick ett pris på arbetet så började jag fundera på varför jag skulle betala det jobbet och gick en trappa upp till butiken där jag köpt dem varpå de fick leverantören att betala. Idag var jag inne och klagade på samma sko igen. Denna gång för att de inte håller tätt! Hade det inte varit för att skorna är så supersköna så hade jag begärt att få pengarna tillbaka. I nuläget hoppas jag på att få ett par skor som håller tätt. Jag ska hålla tummarna för att det faktiskt finns ett par som gör det. Min misstanke är att tillverkaren inte har tejpat sömmarna på rätt sätt. Det ska bli intressant att få veta orsaken till läckaget om de nu kommer på det.

För övrigt så går jag nu och väntar med spänning på om det ska bli någon valp eller inte till mig. Engelaiz Foxy Angel Är dräktig med Playboy vom Rusticana och ska valpa vilken dag som helst, så jag håller tummarna för att det ska bli några med "rätt" kön.

16/8  Det känns som om jag har mycket oskrivet här så jag ska göra ett försök att reparera det till en del i alla fall. Jag börjar i nutid och backar undan för undan eftersom jag har lättast att komma ihåg saker på det viset. Det finns säkert en diagnos på det om man är intresserad men eftersom jag tror att det är obotligt så tänker jag inte försöka ta reda på vilken det kan vara.

Om jag börjar med tisdagen så var det terminens första arbetsdag och gissa om det kändes segt. En ny rektor som ska prata och informera och själv ska man lyssna. Efter en timma så kändes det som om hela Sveriges myrstackar hade invaderat kroppen. Alltnog så blev det fika och därefter mera lyssna och sedan så var det hopp och lek! Nja, inte riktigt. Det var ju meningen att vi skulle börja planera inför terminsstarten så vi gjorde ett försök med blandat resultat. Onsdagen kom och då kändes det något lättare att koncentrera sig och vara strukturerad. På torsdagen var så schemat äntligen klart och då visade det sig, inte oväntat, att vi får svårt att täcka upp alla lektioner, både med lärare och assistenter. Rent teoretiskt så är det ju ledningens bekymmer men rent praktiskt så är det mer än tydligt att det är vårt. Hur det blir visar sig så småningom. Veckan avslutades med en studiedag om utvecklingsstörning, Det var mycket intressant.

För att backa till måndagen så var jag på Strömsholm med Stella för att förhoppningsvis få veta vad som orsakar hennes hälta. Det fick jag inte. Stellas högra armbåge och tass, inklusive handlov, röntgades men visade ingenting annat än att armbågsleden var hur fin som helst. Inga synliga förslitningar och inga pålagringar. Inte heller i tassen eller handloven syntes något konstigt. Likväl så har hon ont. Jag fick ett recept på Zubrin som är antiinflammatoriskt och smärtstillande. Jag vet faktiskt inte efter tre dagar om det gör någon nytta men det jag vet är att hon kräktes upp hela frukosten när vi kom från skogen. Jag får ta mig en funderare på om jag ska fortsätta att medicinera. Det blir väl så att jag provar någon dag till för att se om hon fortsätter att kräkas. Gör hon det så får jag fundera ett varv till.

Återgår till dagens datum med att rapportera om dagen spår. Jag lade ett litet kort spår på ca 200m på mossmark till stora delar. Tanken var att träna spårtappt så jag gjorde två sådana som Stella klarade utan att överanstränga sig. Därefter låg två apportpinnar som hon plockade utan problem. Därefter kom en serpentin mellan några träd där hon slarvade lite och missade en vante som låg mitt i en trubbig vinkel som kom precis efter serpentinen. Sedan ett rent spår fram till spårslutet som bestod av ett mjukisdjur i form av en ko. Eller det skulle ha gjort. När vi kom till spårslutet (vilket inte Stella visste förstås) så hade kon avvikit! Stella spårade vidare efter något som jag trodde var ett djur som hade burit iväg kon. Det kunde hon ju inte få fortsätta med så jag kallade tillbaka henne samtidigt som jag spanade efter kon. Den fick jag se uppe på en sten precis bredvid vägen. Det är ju rent otroligt att någon skulle ha gått just där kon låg och plockat upp den. Men å andra sidan så är det ju så mycket människor i skogen just nu som letar efter bär och svamp så man nästan snubblar över dem. Överallt där det finns plats att ställa ifrån sig en bil så står det en bil. Parkeringsplatserna inne i stan måste vara tomma.

Den senaste tiden har det ju regnat så man tycker att det borde vara seglingsbart i bäckarna som finns i skogen, men inte då. De flesta diken är nästan torra. Svampen har inte hunnit komma upp ännu eller också är det så att alla dessa människor som knallar runt i skogen plockar dem allteftersom de kommer så det är därför ingen får mer än 5-10 stycken med sig hem.

Jag hade tänkt skriva lite om Boxerlägret så jag ska försöka minnas vad vi gjorde i stora drag. Min grupp, som skulle spåra på nivå högre spår bestod av sju deltagare. Det är ju egentligen inte så att hunden behöver vara på den nivå man jobbar utan det är föraren. Det har väl mest att göra med att man ska förstå "snacket". Hursomhelst så var det hundar med i vår  grupp som var alltemellan 6 mån och 8 år och det fungerade jättebra eftersom man lägger spår efter vad hunden klarar. Det var verkligen intressant att se hur fort en 6 mån hund går framåt likaväl som att se en hund på 8 år lära sig nya saker. Det är bara att konstatera att med en duktig instruktör, Tina, så händer det mycket på en vecka.

Vi har gått en massa konstiga spår på en massa olika underlag. Tina fick oss att använda oss av den mark som fanns och med de förutsättningar den bjöd istället för att hålla på att leta efter "något bättre". Det var väldigt nyttigt att konkret få lära sig tänka på det viset.

Vi spårade i blåbärsris, på mossa, bland Ljung, på kalhyggen, på stenmurar, i gräs och på i stort sett kal jord och allt fungerade!

Vi tränade spårtappt, serpentiner, förledningsspår, korsande spår, spår lagt med lös hund springande med spårläggaren, flyende slutapport, nergrävda apporter, apporter i gropar, apporter uppe på stenar och så vidare. Jag är helt säker på att alla i vår grupp åkte hem i förvissning om att det enda som sätter hinder i vägen är ens egen fantasi.

 

7/8  Hemkommen sedan ett par dagar och har vilat upp mig lite efter semesterresan. Den blev inte så lång som jag hade hoppats eftersom sommaren helt plötsligt kom av sig. Vårt första stopp blev i Norrtälje hos släktingar där vi låg över en natt. Sedan drog vi vidare till Kalmar som blivit lite av en favoritstad. Liv och rörelse men det kändes som att vi har sett det mesta där nu. Vi har i alla fall hittat en jättetrevlig liten camping som är riktigt mysig att ligga på. Tyvärr är inte badet på östkusten vad det har varit så det blev bara ett dopp för mig där.

K-Å fick rejäl tandvärk och att få tag på en jourhavande tandläkare lät sig inte göras trots att jag tillbringade ett par timmar ringandes både hit och dit för att försöka få tag på en tandläkare. Ska man få tandvärk i Kalmar en helg så ska man få det mellan 9.00 och 10.30 annars får man skylla sig själv! Vi fick i alla fall tag på värktabletter och lite andra medikamenter så att den värsta värken kunde dämpas. På måndagen konsulterades ordinarie tandläkare och vi fick så småningom hämta ut antibiotika tack och lov. Det hade ju kunnat sluta med att vi fått avbryta semestern.

Efter fyra nätter i Kalmar så fortsatte vi till Karlshamn. Så här efteråt vet jag inte riktigt vad vi skulle där att göra men nu har vi i varje fall varit där.  På kvällen samma dag vi kom dit så skulle vi ha något att äta så vi åkte in till centrum. Det var inte lätt att hitta ett matställe som var öppet trots att klockan inte var mera än åtta. Till slut hittade vi en pizzeria som var öppen så då fick det bli pizza.

Dagen därpå var vi på badplatsen en liten stund för att jag skulle få doppa mig. Jag blev stående en bra stund innan jag kunde bestämma mig för om jag skulle sänka ner min lekamen i vattnet som mest såg ut som någon sorts slabbig soppa. Jag vet inte riktigt vad det var som simmade omkring i vattnet, men inte såg det särskilt aptitligt ut. Badade gjorde jag i alla fall och KALLT var det men lite skam har man ju i kroppen så jag ville inte vända när jag väl hade börjat kliva i vattnet.

På kvällen gick vi ner till fiskehamnen, som vi för övrigt hittade kvällen innan när vi var ute och kvällsrastade Stella, och åt på fiskrestaurangen. Wägga special blev det och den bestod av lax i olika former, rökt makrill och stekt sill. Dessutom potatissallad och ett par olika såser. Gott var det och en starköl kunde vi dricka till eftersom det var gångavstånd till campingen.

Dagen därpå packade vi ihop tält och övrig packning i bilen och drog vidare. Nu fick det bli västkusten för att förhoppningsvis få ett riktigt bad. Ugglarps camping valde vi eftersom det finns en hundbadplats alldeles i närheten där man faktiskt också kan bada själv. Både Stella och jag badade. Jag kan upplysa om att jag med största sannolikhet uppskattade badet bra mycket mera än vad Stella gjorde. Hon tyckte visserligen att det var kul att simma ut och hämta sin leksak som husse fick i uppdrag att kasta eftersom han är mycket bättre på att kasta än vad jag är, men jag undrar om inte Stella föredrar sötvatten när hon ska bada. Hon såg i varje fall ut som om hon inte uppskattade den salta smaken på vattnet.

Själv var jag nere och badade redan samma kväll vi kom och sedan var vi nere vid stranden några timmar dagen därpå då jag hann med att bada tre gånger. Jag hann också sveda skinnet på ryggen lite för mycket eftersom den delen av kroppen inte hade fått så mycket sol tidigare. För övrigt blev det inga större skador. Denna dag var fredagen den 1:a augusti. Natten mellan fredag och lördag tog semestervädret slut och regnet tog över så det var bara att packa ihop. Det är inget större nöje att ligga på en camping när regnet mer eller mindre öser ner så vi drog vidare för att våldgästa fler släktingar. Denna gång i Mullsjö. Där stannade vi i två nätter och åt, drack och spelade kort. Det låter nog mkt värre än vad det var. Vår sammanlagda konsumtion hade inte kunnat få en av oss att ta snedsteg och vi var sammanlagt fyra om det så bara lugn!

På söndagen gick vi ut i skogen och självklart började det att regna när vi stod mitt ute i spenaten och dessutom inte var helt säkra på åt vilket håll vi borde gå för att komma tillbaka till ruta ett. Blöta var vi också och det sipprade mellan tårna på oss allihop utom Stella som tyckte att det var ett helt OK väder att vara ute i.

På måndagen styrde vi bilen hemåt och sedan har tiden mest gått åt till att packa upp, tvätta och fixa till trädgården som efter tolv dagar  hade ett akut behov av ansning. Det är rätt otroligt att det kan hända så mycket på så kort tid. Är man hemma händer inte alls lika mycket. Åtminstone känns det inte så, men det kanske beror på att man går där och plockar mera än vad man är medveten om.

Fotograferandet på Boxerläger, semester, trädgård och för övrigt i sommar har det inte varit mycket med men jag ska återkomma med åtminstone några bilder så småningom. Nu ska jag försöka pallra mig i säng.

 

 23/7  En snabbuppdatering innan jag drar iväg igen.  Boxerläger i en vecka sliter en hel del! Åtminstone på mig. Upp 6.00 mata hunden, rasta hunden, äta frukost, packa inför dagen och uppställning 8.15 för vidare färd ut i skogen. Uppdelning av mark och sedan spårläggning i omgångar för att få lagom lång liggtid på spåren beroende på vad syftet med spåret är.

Sedan kaffe och diskussioner om spår och så dags att börja spåra. Det innebar att följa med på så många spår man hann och det blev några stycken. De var inte så långa, 200-300m, men det blir ju en bit att gå till och från spåren också. Mycket nytt har jag lärt mig och en del saker har jag ändrat uppfattning om.

Tyvärr så har det blivit allt tydligare att Stella har något bekymmer med sitt högra framben. Hon haltar när hon har legat still och vet man att hon är halt så kan man se en svag hälta även sedan hon har gått en stund. Själv är hon helt obekymrad om det men själv är jag inte det. Jag var på REHAB på Strömsholm igår för att de skulle få kolla om de ev. kunde hitta en orsak, men icke. Inga spänningar, inga ömma punkter, ingen ojämnhet i musklerna så nu blir det ortopeden när vi kommer tillbaka från semestern. Vi blir väl borta 10-14 dagar, lite beroende på väder och vind. Vi åker dit näsan pekar så jag återkommer med var vi har tillbringat vår semester.

Jag återkommer också med bilder (det blev inte mycket fotograferande) från Boxerläger och semesterresa.

12/7 En kort uppdatering om ingenting. Stellas tass har läkt fint och stygnen togs i måndags. Samtidigt fick hon analsäckarna tömda för första gången i sitt liv. Jag vet inte hur fort de fylls på men min privata teori är att penicillinet hon fick för att motverka infektion i såret har haft en bidragande orsak, eftersom hon blev lite lös i magen av det.

Efter stygntagningen så har vi gått runt Helgonmossen. Alltid lika skönt och lika jobbigt. Den jobbiga biten kanske till en del beror på att jag gärna väljer att gå där när det är relativt soligt och varmt. Stella kan ju bada så hon klarar sig bra mycket bättre än vad jag gör.

Vi har också tagit ett varv runt dammarna i parken. Det gjorde jag med nya sandaler på fötterna dumt nog. Minst hälften av alla skor jag köper får jag ont av på ett eller annat sätt. Den här gången var det under långtån? jag fick en blåsa. Det har tagit tre dagar för den smärtan att ge sig. Jag kan bara konstatera att jag lär mig aldrig!

Stella har också varit och simmat några vändor och idag tog vi en liten tur i en liten skogsbacke hemomkring. Det var varmt och Stella var trött trots att vi inte gick någon jätterunda. Ikväll, eller sen eftermiddag, strax innan Granngården stängde var vi och provianterade inför Boxerlägret. Två mjukleksaker att brottas med och ett torkat märgben att gnaga på medan matte är ute och förlustar sig på kvällarna på Boxerlägret.

Jag har packat för veckan som kommer och man kan lätt tro att jag håller på att flytta när man ser packningen. Med stor sannolikhet så kommer det att bli som det brukar: jag har inte packat upp hälften när jag åker hem. Inte heller när det gäller att packa kommer jag någonsin att lära mig. Men det är som det är och troligen inte mycket att göra något åt.

 

26:e juni  Märkliga saker händer, och de mest märkliga verkar hända min hund. Jag har svårt att tro att allt det som händer Stella kan hända NÅGON annan hund i denna värld.

Den 17:e juni var Stella halt. Inte mycket, men dock. Jag trodde att det kunde bero på att vi tränade inkallning på måndagskvällen då gräset var blött och det var lite halt. Dessutom så gick det över n är hon rörde på sig så jag lät det bero för att se vad som skulle hända. För säkerhets skull så tog jag det lite lugnt med motionen. Efter att ha hållit på med hästar i många år så har man ju fått lära sig att det är just dessa hältor man ska se upp med eftersom det kan ligga en större skada bakom.

Alltnog. På Midsommardagen tog vi en liten runda i skogen då det inte syntes någon hälta alls. Men så kom vi ut på grovt grus/sten och då blev hon tvärhalt. Jag ska kanske tillägga att jag hade gått igenom henne både vad det gäller tassar och muskler utan att hitta någonting. Inga reaktioner öht.

Vi fortsatte ner till vattnet, som vi var på väg till, och Stella fick svalka av sig och sedan gick vi tillbaka till bilen. När vi kom hem igen så började jag kolla igenom henne igen men kom inte längre än till tassen där hon hade en rejäl böld. Shit tänkte jag. Furunkulos 8 år gammal och aldrig några problem tidigare. Det blev ett blött bandage med Alsollösning för att få bölden att "mogna till" så att jag skulle kunna klämma ut skiten. Jag är mycket för sådant. Efter två dagar hade ingenting hänt. Nähä, inte Furunkulos alltså och så lade jag ner bandageringen. När tisdagen kom och det fortfarande inte var bättre så blev det veterinären och klara besked att jag ville ha något gjort och det NU. Röntgen för att ev. kunna se vad det var, men det syntes naturligtvis inte så mycket. Lite förtätad vävnad och en gång där varet runnit ut.

Tid för operation som idag, torsdag, och resultatet var väl delvis vad jag misstänkt sedan längre tid tillbaka men ändå inte riktigt. Min tanke har varit, eftersom hon har varit öm på samma ställe vid tidigare tillfällen, att det har suttit någonting där, typ glas, sten, tagg eller så. Men det var ett FRÖ. Vad jag förstod, ett avlångt frö som kroppen har försökt göra sig av med, men fröet hade liksom delat sig och inte kunnat komma ut. Därefter hade det troligtvis kapslat in sig och blivit "vilande". Och så nu då, inflammerat/infekterat.

Världens dyraste frö? I det närmaste 3 200:-.

Så nu får vi fortsätta att ta d et lugnt och hoppas på att läkningen går utan problem. Vi, eller jag då, har planerat att åka på Boxerläger den 12 juli och då måste det ju vara läkt. Så då ska väl Stella vara laddad för att jobba hoppas jag. Fast tanken med lägret är egentligen i första hand att jag ska lära mig mer eftersom det är färdigtävlat när det gäller spår. Lydnadsbiten har jag inte tagit ställning till ännu.

Tja, vad har hänt för övrigt? Midsommaren har kommit och gått. Sillen och nubben har slunkit ner och det grillade köttet, starkölen och vinet dessutom. Stella har varit ute och simmat ett par gånger och jag har kommit på hur jag ska få ut Stella lite längre i vattnet. Jag är ju så erbarmligt dålig på att kasta grejor, delvis beror det väl på mina dåliga axlar, så jag kände att jag behövde komma på något. Jag har ju kastat en flytapport som hon har fått hämta men den har ju inte kommit mera än 10 - 15 m ut och det är ju inte mycket. Så kom jag plötsligt på att jag ju faktiskt för längesedan hade köpt en "pinne" av gummi eller plast, eller vad det nu är, som det sitter ett snöre i. Den var jag ju tvungen att prova och jä*lar vad jag lyckades hiva iväg den jämfört med apporten. Dessutom så flyter den precis i vattenytan så Stella får koncentrera sig för att hitta den när den ligger i vattnet. Så kan det vara, att man har grejorna så nära men inte har en tanke på dem.

För övrigt så har det inte hänt så mycket. Jag har tagit välbehövlig vila samtidigt som Stella. Min kropp är lite sliten på grund av dåliga gener och ålder. Det är inte mycket att göra åt utan bara att lära sig leva med.

Lite blommor har jag planterat och fler finns det att plantera. Jag får passa på nu när Stella inte ska promenera så mycket och jag inte behöver ha dåligt samvete för att hon inte får tillräckligt med motion. Jag konstaterade i alla fall när vi var hos veterinären att hon väger precis så mycket som hon ska. Jag har ju annars lätt för att tycka att hon har lagt på sig lite för mycket.

 

15:e juni Det har runnit lite vatten under broarna sedan sist. Det har runnit lite uppifrån också och det var välbehövligt. Det skulle säkerligen inte skada om det kom åtminstone lika mycket till. Tyvärr så blir det ganska tråkigt när det regnar. Man har liksom ingen lust med någonting. Åtminstone inte jag. Det kan iofs till en del bero på att jag känner mig väldigt trött för närvarande. Det i sin tur kan vara rent psykologiskt beroende på att det snart är sommarlov. Åtta lediga veckor som jag verkligen ser fram emot. Tyvärr brukar det bli så att man låter en hel del av de veckorna bara försvinna. Det är ju inte så att man absolut måste göra någonting hela tiden, men om det är så att man ligger och slappar på soffan en dag så är det ju bra om man åtminstone noterar att man gör det. Det händer ju att man, eller åtminstone jag, gör saker som jag sedan glömmer lika fort och då är det ju ingen glädje med det.

Sedan sist så har jag varit på kusinträff och det var riktigt trevligt. De allra flesta av kusinerna hade jag inte träffat sedan vi hade den förra träffen för elva år sedan. Jösses vad tiden går! De dagarna vi var borta så var Stella på semester hos grannen.

Veckan efteråt skulle vi på något vis försöka förbereda oss inför lydnadstävlingen på hemmaplan. Riktigt hur var jag väl inte riktigt klar över, men att hålla på att traggla moment kände jag att det var ganska meningslöst. Det Stella kan, det kan hon. Så läste jag senaste Canis där det stod om att klicka beteenden och då tänkte jag att det kan vi ju prova. Sagt och gjort, så ägnade vi lite tid i veckan åt det. Stella fick tänka lite utan att vi nötte på i gamla fotspår.

Dessutom så var vi ute och cyklade en liten sväng. Stella fick en simtur, eller flera korta egentligen. Hon fick på sig nya flytvästen och jag kastade flytapporten så gott jag kunde och hon hämtade den. Sedan tog vi cykeln hem igen.

Hon fick också prova klövjeväskan. Jag fyllde två vattenflaskor med vardera en halv liter vatten och lade dem i väskan. När vi kom ut och skulle gå iväg så stod Stella som fastlimmad och vägrade röra sig framåt. Jag fattade först ingenting, men det visade sig att det kluckade i flaskorna när hon rörde sig och det lät ju väldigt konstigt tyckte hon, men efter ett par hundra meter så var det OK. När vi hade gjort slut på vattnet så hindrade inte vare sig väska eller vattenflaskor henne ifrån att rulla sig på gräsmattan.

Så var det då dags för lydnadstävlingen och jag var inställd på ungefär samma beteende som i Enköping. Det började med att hon både satt och låg, precis som hon brukar. Det fortsatte med ett ganska hyfsat fritt följ och därefter ett sättande under gång som var nästan perfekt. Sedan var det dags för inkallning som också fungerade nästan perfekt. Därefter var det dags för rutan och då vet jag inte vad som hände. Stella sprang iväg med god fart tills hon kom två-tre meter ifrån rutan där det slog tvärstopp och sedan gick det inte att få henne att flytta sig. Där kom då en nolla.

Därefter var det dags för hopp-apport och metallapport och det är som det är med det. Stella vet exakt vad hon ska ll göra och gör det också någon gång emellanåt, men inte denna gången. Vi fick i alla fall någorlunda hyfsade betyg.

Därefter var det dags för vittringsapporteringen som hon egentligen är bombsäker på men som kan gå hur som helst. Denna gången gick det bra och betyget blev också bra. Så var det dags för fjärrdirigering som är ett moment som kan gå lite hursomhelst. Också här gick det över förväntan även om hon såg helt frågande ut vid en av växlingarna.

Summan av kardemumman blev, för oss otroliga 237,5 poäng som är det bästa vi har lyckats åstadkomma hitintills och som betydde ett 2:a-pris. Det i sin tur har ställt till det för mig. Jag hade ju i princip ställt in mig på att detta skulle vara vår sista tävling men nu är jag inte riktigt säker på hur jag ska göra. Det blir i alla fall ingen mera tävling förrän framemot höstkanten, men beslutet är inte taget ännu.

Idag var Stella och jag på hästtävling, hoppning, och tittade på mitt barnbarn när hon tävlade. Det gick bra för henne och hennes Bajazzo. En felfri clearround och en felfri grundomgång i en LC. i omhoppningen orkade hon inte hålla fokus riktigt och fick en mkt förarglig rivning där bommen lika gärna kunde ha legat kvar. Sedan blev anridningen på näst sista hindret lite vinglig och ekipaget hamnade lite snett på och det blev en vägran av det hela, men huvudsaken var att ridningen var bra, och det var den. Med mera erfarenhet så kommer resultaten. Det får inte gå för bra i början för då blir kraven på sig själv ofta lite för höga. (Tänk om man kunde tänka på samma vis när det gäller lydnadstävling).

Stella tyckte att det var riktigt trevligt att vara ute på hopptävling och nu ligger hon som om hon vore avsvimmad och sover. Det kommer hon förmodligen att göra fram till i morgon bitti.

 

31:a maj  Sista da'n i maj och man kan väl säga att sommarvärmen är här. 27 grader var det mitt på dagen. Jag klagar inte! Jag gillar värme, men jag kan ju säga att Stella gör det inte! I alla fall om hon måste göra någonting annat än att ligga och sola sig och däremellan söka upp skuggan för att svalka av sig och sedan lägga sig i solen igen.

Vi var anmälda till lydnadstävling i Enköping igår, fredag. Jag hade inga större förhoppningar om några större framgångar. Det blev inga heller. Man kan lugnt säga att resultatet inte är mycket att skriva hem om, så vi lämnar det därhän. Jag kan bara konstatera att vi är anmälda till lydnadsklass på hemmaplan och om inte Stella gör en rejäl kovändning då så är det sluttävlat för oss. Det känns som om jag kan lägga min tid och mina pengar på något annat än att träna för något som ändå alltid blir mer eller mindre en besvikelse. Jag vet ju, och andra vet, att Stella om hon ville samarbeta på tävling lätt skulle kunna gå för ett 1:a-pris. Men eftersom hon inte vill bjuda på sig själv på tävling så lägger vi, som sagt, sannolikt ner tävlandet. Träna kan man ju göra ändå för att hålla igång både sig själv och hunden.

Idag åkte jag upp till klubben med tanken att jag skulle titta på appellydnaden men tji fick jag. De var redan klara när jag kom upp, och då var klockan bara 11.30! Flera ekipage hade lämnat återbud pga. värmen så allt hade klarats av mycket snabbare än beräknat. Snopet kändes det!

 Veckan som varit har varit lugn på hundfronten. Det enda vi har gjort var att vi tränade lite i måndags och då fungerade Stella jättebra. Vi tränade kontakt i första hand. Sedan kunde jag inte låta bli att testa hopp-apport som fungerade toppenbra. Testade inkallning med stå och sedan inkallning från stående med läggande och det fungerade hur bra som helst. Fritt följ gick också jättebra liksom fjärrdirigering.

Ja, vi var och tränade för Åsa i tisdags också förstås. Det gick i stort sett bra förutom att Stella vägrade att gå till rutan. Det kan ha berott på att det stod en häst precis bakom rutan och då hade tydligen inte Stella mod nog att gå dit. Vi gick dit allihop för att hon skulle förstå att det inte var någon fara att gå till en ruta med en häst som närmsta granne. När rutan var flyttad så var det inga bekymmer.

För övrigt så vilade sig Stella i form. Det gick inget vidare kan man lugnt konstatera i efterhand.

Själv var jag på skolresa till Gröna Lund i torsdags. Vi åkte ca 8.30 och var hemma 00.45. Jag var så trött så jag vet faktiskt inte om jag hann lägga huvudet på kudden innan jag somnade. Igår, fredag, så tog våra elever studenten. Naturbruksgymnasierna är lite tidigare än andra gymnasier. Det har nå't med vallskörd att göra. Numera så tar man ju inte hö som i forna tider utan det är mest ensilage och hösilage och det tar man mycket tidigare än vad man tar vanligt hö. Man tar ju in en del sådant också, främst med tanke på alla hästar som finns. De äter visserligen hösilage de också, men i små stallar fungerar inte det eftersom hösilage måste ätas upp rätt snart efter att man har öppnat en bal och det klarar man inte i ett  litet stall.

Imorgon är det dags för lägretävlingar i spår. Det är några som dragit sig ur pga. värmen så vi får se hur många som står och stampar "i farstun" imorgon bitti när jag kommer. Det är bara att hoppas att det går bra för dem som kommer till start.

 

 

26:e maj  Sedan sist så har det i vanlig ordning inte hänt så mycket. Jag har varit trött och Stella har varit trött. Kanske påverkas hon av mig. Det var lite så att luften tog slut efter KM. Man ska ju inte skylla på någonting när det inte går bra på tävling, men ibland så kan man inte riktigt låta bli. En tävlingsledare som inte kan låta bli att kladda på hunden, en domare som inte ser att jag springer rätt in i hunden utan dömer att hunden tränger och så publik som börjar promenera rakt framför oss samtidigt som jag skickar hunden att apportera. Det kan ju vara så att hunden ska klara allt detta, men min hund gör det inte och jag kan ju tycka att vissa saker är lite onödigt klantiga. Men världen har ju inte gått under så det är väl bara att bita ihop och ta nya tag.

Ikväll åkte jag till klubben bara för att vara social och eventuellt träna lite kontakt. Pyttsan! Visst blev det kontaktövningar som dessutom fungerade riktigt bra. Jag får en känsla av att jag backar lite för kort sträcka i träningen emellanåt.

Efter den träningen så gick jag in och fikade och deltog i ett möte lite vid sidan av så att säga. Tjuvlyssnade kan man också kalla det.

Sedan var jag ju tvungen att ta ut hunden och prova hoppet som har strulat ett tag. Jag började med ett hopp mot mig för att kolla att det såg OK ut. Jag har ju haft lite misstankar om att Stella har ont i ryggen igen men det syntes ingenting av det så jag gjorde ett hopp - sitt -hopp som var helt perfekt. Därefter tog jag fram en gammal flisig apportbock för att kolla om Stella öht skulle ta den. Det gjorde hon efter en del tvekan så då gjorde vi om det och den gången gav jag 9.5 i betyg. Det är inte ofta Stella gör en sådan apportering så det blev jubel och applåder. Efter det gjorde jag en slät inkallning från liggande och den var det fart på. Det har varit lite si och så med det på sista tiden. Som avslutning tränade vi stå, sitt och ligg med hunden framför och jag själv gående baklänges. Ibland får jag en känsla av att Stella inte hör, och det gör hon säkert inte heller. Eller rättare sagt, hon lyssnar inte utan gör det hon tror att hon ska göra. Det är ju lite märkligt att hon inte skärper till sig när belöningen uteblir utan att det ska ta ett par försök till innan hon upptäcker att det inte blev varken godis eller lek.

Så småningom så fungerade det också så då slutade vi träningen. I morgon åker vi till Åsa och tränar så får vi se hur det går. Sedan blir det vila för Stella i ett par dagar för på onsdag jobbar jag heldag och då är jag för trött för att det ska vara någon mening med att träna. På torsdag åker vi till Stockholm med våra elever och det blir något mera än heldag kan man lugnt påstå. Vi åker 8.30 och är, i bästa fall hemma runt 24.00, även om jag nog misstänker att klockan kommer att vara närmare 01.00 innan vi är hemma igen och sedan tar det en stund innan jag kryper ner i sängen för att sova ett par timmar innan det är dags att gå upp 6.30. Sedan är det studenten på dagen med fyra av våra elever och så avslutas arbetsveckan runt 14.00.

Sedan är det tävlingar på klubben i helgen där jag fick byta dag som sekreterare från lördag till söndag och då är det uppstigning 5.30. Jag kommer nog förmodligen att vara lite seg men det löser sig. Kanske är det läge att ta ut lite komptid.

 

19:e maj  Egentligen så borde jag väl inte kommentera att det var längesedan jag uppdaterade sidan, men eftersom jag kan skylla på att servern var oåtkomlig hela förra helgen när jag hade tänkt att jobba lite med sidan så....

Inte har det hänt särskilt mycket som är så mycket att orda om. Vi tränar på och jag hade väl hoppats på ett hyfsat resultat i KM-lydnaden i fredags men så blev icke fallet. Vädret kan jag inte skylla på heller även om det var lite vått i gräset så var det inte värre än att Stella kunde lägga sig. Det har ju varit en stötesten när hon var yngre. Då hade hon ju för sig att det inte gick att lägga sig om underlaget var blött. Det har blivit bättre med åren tack och lov. Det hade ju varit tacknämligt om annat också hade blivit bättre. Det har det kanske iofs, men inte tillräckligt bra. Vi klarade inta att skrapa ihop mera än 152.5 poäng i tvåan och så går man och tror att man ska klara ett 1:a-pris i trean. Det är ju tur att man kan låtsas vara optimist i alla fall.

För att backa lite i tiden så var vi ute och gick runt Helgonmossen igen förra lördagen (10/5). Det är en promenad som är så mysig att gå så det blir med en viss regelbundenhet vi går runt där. Jag hade för ovanlighetens skull tagit med mig kaffetermosen. Jag orkade inte fixa så mycket att sätta tänderna i så det åkte ner ett par skorpor i midjeväskan. Vi var i skogen vid 9.30-tiden och vi hade inte gått länge när vi, eller åtminstone jag, hörde göken. Västergök dessutom så det är bara att hoppas att det stämmer.

Två fikapauser kostade vi på oss i det underbara vädret. Solsken, vindstilla och lagom varmt på förmiddagen så vi njöt både Stella och jag. Fortfarande finns det ju vattenpölar i skogen att bada magen i så Stella svalkade av sig både i Helgonmossen och i vattenpölarna.

Kameran var med men resultatet av fotograferingen var inte mycket att hurra för. Jag skulle gärna vilja ha en något bättre kamera men det får vänta ett tag känns det som.

På söndagen var spårgruppen ute och spårade igen och det är bara att konstatera att det går framåt för åtminstone nybörjarhundarna. Ingen av hundarna hade några bekymmer med spåren denna dag Stella är lite slarvig men det kan ju eventuellt bero på att jag inte tar träningen på fullaste allvar utan jag tränar för att Stella ska få ha lite roligt och sysselsätta näsan.

På jobbet har det varit full rulle inför Ösbydagen. Det är kul att få visa upp vad man gör men åtminstone jag funderar emellanåt på om det är värt allt jobb. Alla är stressade och förvirringen är emellanåt total, men hur det än är så löser det sig p slutet och allt fungerar när det är dags. UTOM VÄDRET! Trädgårdscafé när temperaturen är +4 grader och det regnar är ingen höjdare kan jag försäkra. Vi hade också plantförsäljning (i liten skala) och det gick förvånansvärt bra med tanke på vädret.

Pengarna vi fick in på dessa aktiviteter ska användas till en skolresa som ska gå till Gröna Lund enligt elevernas önskemål. Det var på håret att vi fick in pengar så att det räcker. Förhoppningsvis så kan vi sälja lite till av våra plantor så att vi får lite fickpengar också.

För att återgå till hundträningen så har jag att fundera på hur jag ska lösa problemen jag har fått. Hoppet fungerar inte som det ska, men å andra  sidan så har jag tränat hopp utan apport och då har Stella tvekat i uthoppet. Det kom jag faktiskt på nu så det måste jag testa i morgon om det fungerar med apporten. Visserligen så är ju inte apporteringen vad den borde vara men det kommer den förmodligen heller aldrig att bli heller så det får bli som det blir.

Rutan gick hon in och satte sig istället för att stå. Jag hoppas på att det fungerar bättre när jag kör trean eftersom det är vad vi har tränat på.

Det blir som det blir. Får vi inte till det snart så får jag överväga om jag ska fortsätta att träna eller om jag ska pensionera Stella helt och hållet från tävling och satsa på nytt med ny hund. Den som lever får se.

 

6:e maj  Hoppsan, vad tiden går. Det känns inte alls som om det är flera dagar sedan jag var här. I fredags så hade jag ju "hundfritt" och ta mig tusan om jag ens minns vad jag gjorde den dagen. En massa ärenden både här och där har jag för mig. En rejäl promenad tog Stella och jag i alla fall. På lördagen var vi, Stella och jag, uppe på klubben och städade och grillade korv. Vi var inte många där men vi hade trevligt och fint blev det. Efteråt så tränade vi lite lydnad Stella och jag. Det går bättre och bättre med de flesta momenten. Ibland så får ju Stella ett återfall när det gäller fokuseringen men jämför man med ett år sedan så är det en klar skillnad och då särskilt på fria följet.

I söndags var spårgruppen ute i skogen och irrade. Eller hundarna irrade. Det måste ha varit något konstigt i luften för alla hundarna (utom en) hade svårt att hålla fast spåret ordentligt. Det KAN ha varit vilt som var en anledning även om åtminstone jag inte ska skylla på det. Stella SKA klara det numer. Såpass mycket har hon spårat. Jag är rätt övertygad om att hon bara fick för sig att undersöka ett älgspår i förbifarten.

De andra tre hundarna som hade någorlunda längd på spåren hade det jobbigt i sina spår av någon anledning. Det är svårt att säga varför, men vi tar nya tag. Den femte hunden och den som är minst erfaren hade ett kort motivationsspår och sedan ett lite längre, det längsta hon har gått, och det fixade hon jättebra. Nu ska vi prova att sakta göra det lite svårare. Det kommer säkert att gå bra.

Igår, måndag, var jag på klubben igen. Jag cyklade dit och Stella fick ju då springa bredvid och det var inga problem. Hon fick pusta en liten stund innan vi började träna och träningen gick faktiskt över förväntan. Jag måste nog snart våga tro att vi ska kunna fixa att få ett 1:a-pris i trean, men då måste vi nog ha lite tur också.

Idag var vi hos Åsa och tränade och fria följet var riktigt, riktigt bra. Håller det bara på tävling också så ska det nog gå. Vi hade en katt som åskådare och den var ju Stella tvungen att ha koll på, men trots det så klarade hon riktigt bra att ha koll på mig också. Emellanåt så blir det ändå så att hon totalt tappar all koncentration och glömmer att lyssna på vad jag säger och bara står och väntar på mitt kommando. Det KAN vara så att jag blir lite otydlig eller också ger jag kommandot på ett annorlunda sätt mot vad jag brukar. Det är lite svårt att veta. Man skulle behöva filma en massa träningar för att sedan analysera och se om det går att hitta en förklaring. Annars kanske förklaringen är att det inte är maskiner utan levande varelser vi håller på med. Kan det faktiskt vara så enkelt eller så svårt?

Sammantaget så går träningen bättre och bättre och det känns kul.

 

1:a maj  är väl av relativt gammal hävd demonstrationsdag men av någon anledning så har jag aldrig varit ute och demonstrerat även om jag har känt att det funnits anledning. Jag är väl för lat.

Jag var i skogen istället tillsammans med mina kursare. Vi hade skogsdag med allt vad därtill hör. Kameran var också med men jag fick inte upp den ur fickan av någon anledning. Med lite tur så kan jag nog få ett par bilder av någon som fick upp sin kamera ur fickan.

Vi provade spår, uppletande och demonstrerade rapport. Grillen tändes också och vi grillade korv. Någon hade Marshmallows och äpple med sig också.

Igår kväll var vi ute och tittade på Valborgsmässoelden, Cruising och fyrverkeri. Det jag reagerade på var att så många släpar med sig sina hundar vid ett sådant tillfälle. Man kan ju aldrig vara riktigt säker på att det inte kommer en smällare farande runt öronen på hunden. Själv skulle jag inte utsätta min hund för det oavsett den var absolut skottfast eller inte. Min åsikt är att den mår bättre hemma. För ovanlighetens skull så var det mycket lugnt på smällarfronten. Polisen hade annonserat i tidningen om smällarförbud som råder i centrum och att det skulle vara bevakning avseende efterlevandet av förbudet. Om det var det eller om människor har börjat bli klokare vet jag inte, men det var som sagt lugnt på den fronten förutom det fyrverkeri som kommunen ordnat. Det kändes väldigt skönt.

Jag har nu också fått ändan ur vagnen och redigerat lite bilder som jag förhoppningsvis har fått på plats när jag lägger ut uppdateringarna.

 

29:e april  Long time, no see! Många gånger hör man människor säga "Mitt liv gå i 180 just nu". Jag skulle vilja säga att det känns som om mitt liv går i 200! Jag vill så mycket men orkar inte fullfölja det och det är jag själv som blir lidande. Jag är uppfostrad med att man ska håll det man lovar och det har nog genomsyrat stora delar av mitt liv. På gott och ont. Det jag har lovat andra försöker jag hålla om det är möjligt. Det jag lovar mig själv blir inte alltid av och det känns inte bra. Jag måste helt enkelt försöka att inte lova så mycket, hur det nu ska gå till när man som sagt vill så mycket.

Min kropp har inte riktigt varit med mig. Framför allt är det axlarna som gör ont. Det risiga vädret som har varit hela hösten, "vintern" och våren har inte gjort det bättre. Jag, liksom många andra (tror jag) har väl småskrattat åt alla gubbar och gummor som sagt at vädret gör att de får ont och nu är jag själv där. Ja åtminstone såpass mycket så att jag känner skillnad på när det är "skitväder" och när det är varmt och skönt. Jag hoppas att värmen ska hålla i sig och att min kropp ska må lite bättre av det.

Jag har ju nu hållit på att träna lydnad med Stella sedan alldeles strax före jul med tanken att vi ska försöka klara det som var målet för förra året, nämligen att fixa LP lll. Går det så går det annars överlever vi ändå. Det känns som om förutsättningarna finns bara vi kan hålla ihop det vi kan också på tävling. Det är lätt att ställa krav på sig själv och därför stjälpa hela lasset men vi ska göra vad vi kan.

Förutom det så drog jag igång en spårträningsgrupp  som är jätterolig men som också tar tid. Jag tycker som sagt att det är jätteroligt med jättetrevliga människor som vill massor och hundar som har potential att göra väl ifrån sig på tävling. Får jag bestämma så kommer allihop på tävling förr eller senare.

Som om det inte vore nog så har jag nu en allmänlydnadskurs med tio deltagare där de allra flesta verkligen vill någonting med sin hund. En del av dem kommer nog ut på tävling i någon form. Det är fortfarande unga hundar och flera av förarna är orutinerade men det tar sig.

Sedan har jag ju mina plantor som står kvar i sina krukor där de blev sådda. De skulle verkligen behöva skolas ut men tiden och orken räcker liksom inte. Idag somnade jag i solen istället för att göra nytta som jag egentligen hade velat göra men jag har inte sjukersättning halvtid utan orsak. Kroppen orkar helt enkelt inte utan måste få vila. I vilket fall så fick jag åtminstone upp alla Prästkragar som har sått sig överallt i trädgården och det känns i axlarna. Ryggen känns också lite stel men gör åtminstone inte ont just nu i alla fall.

Jag har tagit en del bilder som jag har tänkt lägga ut men tiden vill alltså inte räcka till. Jag ska försöka att få dit dem lite undan för undan.

Helgen som gick tillbringade jag och Kjell-Åke tillsammans med mina två systrar med respektive i Köpenhamn. En del timmar gick åt för transport fram och tillbaka på tåget. Sammanlagt tretton timmar! Sedan åt vi och drack en eller annan öl också. Det var trevligt, men jösses så slak man är efteråt. Jag hade behövt vara ledig igår för att vila upp mig och hade jag tänkt på det innan så hade jag bett om ledigt. Men det gjorde jag alltså inte.

Igår var jag ute och cyklade med Stella och styrde kosan mot en handelsträdgård som hade fått hem pelargonsticklingar. Det var en sort jag skulle köpa eftersom den inte hade överlevt vintern. Naturligtvis klarade jag inte att hålla mig till en utan det blev sammanlagt fem men sedan lyckades jag i alla fall hejda mig. Jag är inte helt säker på hur många sorter jag har nu men jag gissar på tjugofem + en del dubbletter. Dem kan jag kanske byta mot något annat eller också ger jag bort några så kan jag ju köpa flera små sticklingar.

På kvällen åkte jag upp till klubben och tränade och det gick riktigt bra tycker jag. När jag kom hem så badade jag Stella vilket jag har tänkt göra länge. Efter det så fick jag ju sanera badrummet från hår och efter det så var det sanering av mig själv. Det kändes väldigt skönt när jag var klar. Idag tog vi en liten lugn promenad i en liten "skogsdunge" där Stella hittade en vattenpöl att sänka ner sig i. Som tur var så var det inte lerigaste sorten i alla fall. För säkerhets skull så gick vi ner till ett kalkbrott så att hon fick skölja av sig där.

I morgon jobbar jag men sedan är jag ledig i fyra dagar som kommer att gå i hundens tecken. Jag tar med mig kursarna ut i skogen 1:a maj. 2:a maj får jag faktiskt ägna åt bara Stella och mig. Ja Kjell-Åke får väl vara med på ett hörn. Alltid kan jag hitta på något åt honom att göra. Gräva om grönsakslandet eller så.

3:e maj är det städdag på klubben och sedan är det spårgruppen på söndag och sedan är helgen slut om jag har räknat rätt.

14:e april Imorgon fyller Stella 8 år! Det kan man inte tro när man ser henne. Hon känns fräschare och gladare än på länge. Kanske kan det, peppar, peppar ta i trä, bero på att hon har fått vara fri från skador och krämpor hela det senaste året. Hon har ju fått simma en hel del för att bygga upp musklerna i sin onda rygg och det verka ha gett resultat. Hon har ju haft en paus från simningen ett tag till förmån för lydnadsträningen. Vi har varit några gånger hos Åsa och fått lite peppning och det behöver vi. Jag skulle vilja ha Åsa sittande på axeln när vi ska ut på tävlingsbanan så småningom. Jag är övertygad om att det skulle gå snörrätt då. Tyvärr går det ju inte så jag får försöka att mentalt ha henne med. Nog om det.

Igår var vi ute och spårade med spårgruppen igen. Många ur gruppen var ute på annat. Flera var på annat håll och tränade och förväntas komma med inspiration till oss andra. För oss som var kvar hemma blev det skogsspår som gick bra för tre av oss. Den fjärde hunden har vi problem att få ned näsan på. Det är väl motivationen som inte finns, eller troligen har vi inte lyckats få henne att upptäcka hur spännande det är att följa ett spår. Därför skickade vi till slut ut matte i skogen och sedan släppte vi hunden på spåret och DÅ tyckte hon, hunden Blixtra, att det fanns anledning att sätta nosen i backen för matte kunde ju inte få bli kvar i skogen. Nu skulle matte ta husse med sig ut i skogen och träna på detta under veckan och det ska bli riktigt spännande att höra hur det har gått. Lyckas inte detta så vet jag inte riktigt hur vi ska jobba vidare för det känns som om vi har provat det mesta utav det vi har kunnat komma på.

Idag var vi ute på morgonen och gick en lite annan sväng än den vi brukar gå och hamnade då på en gräsplätt som vi bara måste träna lite lydnad på. Det gick riktigt bra ända tills jag glömde att ha koll på vart jag gick och sprang rakt in i en gren som sånär hade tryckt in ögat på mig. Tack och lov så är jag ganska oskadad men jag upptäckte däremot en stund efter att det hade hänt att glasögonen inte satt där de skulle. Först var jag säker på att jag hade tappat dem i samband med att jag sprang på grenen. Sedan började jag fundera på om jag faktiskt hade gått hemifrån utan glasögon vilket verkade rätt otroligt men vad ska man tro när man letar och letar utan att hitta dem. Jag visste ju ändå någorlunda var jag hade gått. Som tur var så hittade jag dem. Då låg de ca fem cm framför tårna på mig. Hade jag råkat sätta fötterna bara några cm längre fram så är risken stor att glasögonen inte hade varit sig riktigt lika. Det kändes rätt skönt att hitta dem, annars hade jag blivit tvungen att ringa till jobbet och försöka förklara varför jag inte kunde ta mig dit. Jag kör inte gärna bil utan glasögon även om vägen är känd. Det kan ju finnas någonting där som inte bruka finnas och det är inte säkert att det skulle vara särskilt lyckat.

Ikväll var vi uppe på klubben en sväng för att träna lite position, men min koncentration var inte riktigt hundra så det gick inte riktigt så bra som jag hade tänkt mig men vi får ta igen det en annan dag.

För övrigt undrar jag vart våren har tagit vägen. Regn, snö och kallt mest varje dag. Jag vill ha lite värme så jag kan sätta ut mina omskolade plantor på altanen. Ute i skogen står Blåsipporna och huttrar i kölden och vitsipporna har jag än inte sett ett spår av. I lördags såg jag den första Bofinken och det är väl sådär två veckor senare än det brukar vara. Igår hörde vi Lommen skrika från sjön som ligger bara 100-150m från där vi var och spårade. Det är nästan lite kusligt att höra den skrika så intensivt som den gör på våren. Häftigt kändes det i alla fall.

 

12:e april Så har det gått en vecka igen utan att jag riktigt vet vart den tog vägen. Måndagen blev en slapp dag. Inte mycket blev gjort vad jag kan minnas. Vi, Stella och jag var uppe på klubben och tränade lite. Det går bättre och bättre. Hon har mera fokus på mig numera. Kul var att träffa en av kursdeltagarna  som var uppe och miljötränade sin lilla hund.

På tisdagen var vi hos Åsa och tränade och det var riktigt kul. Stella gick nog sitt bästa fria följ med kommando någonsin. Jag tror att det motsvarade ett ff på tävling någorlunda. Vi körde helt utan belöning och Stella var med hela tiden. Jättekul! Sedan körde vi lite ff med snabba belöningar för att kompensera. Vi provade sättande under gång som jag inte tränat på ett halvår och det  var 10-mässigt enligt Åsa och hon borde väl veta som dömer lydnad relativt ofta. Jag fick lite problem med hoppet igår så det testade vi med samma resultat som igår. Stella tvekade att hoppa så jag fick följa med henne förbi men hon tvekade trots det. Efter ett par försök till så seglade hon över hindret utan problem. Det är mycket märkligt och jag är tveksam till om jag kommer att komma på varför hon gör som hon gör.

Vittringsapporteringen fungerade utan bekymmer och rutan kan hon även om hon ibland får någon konstig idé om att hon ska ha ytterligare kommando för att gå in i rutan. Jag skulle tro att jag har gett henne det vid några tillfällen och ibland är hon snabb att lära sig när hon inte ska. Jag måste tänka på att bara vänta ut henne.

Metallapporteringen är riktigt bra med tanke på att hon egentligen tycker så illa om att bära metallapporten.

Om Stella är bussig och gör det hon verkligen kan när vi kommer ut på tävling så ska vi kunna få vårt LP lll utan större bekymmer, men som sagt, träning är träning och tävling är tävling och hundar är inga maskiner.

Torsdag och fredag var vi ute och cyklade. Både Stella och jag tycker om att vara ute på cykeltur men det får ju inte bli för mycket heller utav den varan. Inte för att det verkar som om Stella tar någon skada av det men jag vågar inte ta några risker så idag blev det en promenad på några kilometer. Både Stella och jag väntar på sol och lagom värme nu. Min kropp skulle förmodligen uppskatta värme. Den är inte riktigt med mig just nu. Jag har ont i nacken och axlarna och vet inte riktigt hur jag ska bli av med det. Jobbigt är det i alla fall.

 

6:e april  Igår, lördag, var en riktigt skön vårdag och vi tog en promenad ut till Granngården bara för att. Där fanns ingenting som jag ville ha. Däremot Stella hittade ett fruktansvärt fult pipdjur som hon ville ha. Eftersom jag blir snudd på galen när hon går runt och piper med pipdjur så fick hon inget, men kanske ska jag offra mig ändå när hon fylle åtta år om en dryg vecka. Jag ska fundera på saken. Vi fortsatte promenaden mot centrum och där var det gott om hundar. Normalt träffar vi inte på många när vi är ute men igår verkade det som om de var avdammade och framtagna ur gömmorna. Promenaden tog väl sådär två timmar med lite pauser för att nosa osv.

Idag, söndag har vi varit ute med spårgruppen igen. Lite manfall var det av olika anledningar men vi var ändå fem stycken så det tog en stund i alla fall. Vi provade fältspår idag och det är enligt min mening svårare än skogsspår vilket vi också kunde se på hundarna. Tre av dem hade aldrig provat förut men de fixade det fint. En hade provat tidigare men hade lite bråttom så det blev lite yvigt till att börja med. Stella fick också ett fältspår med två vinklar och tre apporter. I stora drag var det ett appellspår. Det är 5 - 6 år sedan hon gick ett sådant och det kunde man lätt gissa om man inte visste det. Första biten, till första apporten, var inga problem och fram till första vinkeln gick också bra. Där tappade hon koncepterna totalt och virrade runt en bra stund innan hon fick kontakt med spåret igen. Då måste hon ha tagit det en bit från spårkärnan för hon passerade nästa apport 3 -4 m vid sidan av. Sedan hittade hon spårkärnan igen och gick en klockren vinkel och tog slutet utan bekymmer. Vid sådana tillfällen skull åtminstone jag vilja krypa innanför hundskinnet in i huvudet på hunden för att förhoppningsvis kunna upptäcka vad som händer för jag förstår inte riktigt.

Stella har gått så många spår både i skogen och hårda spår utan bekymmer och nu klarar hon inte ett appellspår utan att virra till det. Vi får nog ge oss ut på fälten nästa helg också för att se om det går bättre då.

Efter spårningen så körde vi budföring. En av hundarna provade för första gången förra helgen och det största problemet där är att hon har lite för bråttom tillbaka till matte men bättre det än att hon inte vill springa alls. En hund hade aldrig provat men efter att ha sprungit fram och tillbaka en gång så förstod han. Sedan var det som gjort det för ett tag sedan och där var enda problemet att hon också hade lite bråttom tillbaka. Det kan ju vara lite svårt att hitta halsbandet att ta tag i när det är mycket päls att leta i. Sedan var det Stellas tur och hon tycker budföring är jättekul och dessutom sitter det i ryggmärgen på henne så hon väntar snällt på kommando. Hon hade ändå tänkt att ta vägen genom stan tillbaka till mig så jag blev tvungen att hojta på henne. Sedan körde vi en gång till och då höll hon sig i skinnet. Jag  gör detta enbart för att sysselsätta henne så det har ju egentligen ingen betydelse alls hur det blir, men för formens skull så ska det väl ändå göras så korrekt som möjligt. Om inte annat så för att vara trovärdig när jag ska hjälpa de andra som ska lära in momentet.

4:e april Sista arbetsdagen den här veckan, men vart tog den vägen? Är det så att ju äldre man blir, desto fortare går det? Eller beror det på att jag just nu har på gränsen till för mycket runt mig. Jag har en tendens att inte kunna släppa vissa saker som händer utan jag går och funderar på dem, och tyvärr så följer de ofta med i sängen vilket gör att jag inte sover som jag borde.

Först är det spårgruppen jag funderar på. Hur ska man göra med den hunden, och med den och den och......  Jag tar ofta på mig ett större ansvar än vad jag egentligen tänkt mig från början. Jag tycker att det är jättekul egentligen men det kan ju bli lite för mycket ibland också.

Inte nog med det. Jag har startat en allmänlydnadskurs på klubben också med tio deltagare. Egentligen tror jag att det är ett par för mycket men å andra sidan så har jag en hjälpinstruktör som har massor av erfarenhet så jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Det är en riktig blandning av hundar, från en liten bl.ras mellan Bichon Frisé - Papillon till Sheltie, BC, Irländsk Röd Setter och en Schäfer med lite blod av ? i sig. Erfarenhet av olika raser får man i alla fall.

Första gången känns det som rena kaoset men med en viss ordning i alla fall. Nästa gång blir det säkerligen bättre eftersom då vet deltagarna lite bättre vad de skall göra när de kommer. Sedan brukar det gå för runt tills det är dags att sluta och man upptäcker att; vi skulle ju ha gjort det och det också. Strunt samma, vi hinner det vi hinner och det ska väl finnas lite kvar att lära sig i nästa kurs.

Stella då? Ja hon har fått sitt hon också.

I måndags tog vi det lite lugnt, om jag minns rätt. Lite lydnadsträning på klubben bara. I tisdags tog vi en cykeltur på ca 7 -8 km i solskenet. Mitt i ungefär tog vi en paus i cyklandet och körde lite lydnad. I onsdags tog vi en jätteskön skogspromenad och igår, torsdag, blev det bara lite lydnad på klubben och så fick hon vara demonstrationsobjekt på kursen. Idag blev det en skogspromenad som vi avslutade med ett rejält pass lydnad som jag koncentrerade till enbart fritt följ med vändningar och stegförflyttningar. Det som är kul är att Stella nästan orkar hålla ihop och dessutom går bättre och bättre ju längre vi tränar. Förväntningarna höjs allteftersom. Det hade jag aldrig trott för bara ett år sedan. Jag tror att jag har skrivit tidigare om att jag har ändrat en del på belöningssättet och det har alltså gått hem. Säg inte att det inte går att lära gamla hundar att sitta. Det gör det, och bra dessutom, bara man lyckas hitta rätt sätt att belöna.

 

31:a mars  Första dagen på jobbet efter påsklovet. En ganska bra dag men mindre strul än vanligt. Vädret är sådär. Hyfsat varmt, 6-7 grader kanske, men ingen sol.

Då var det bättre igår. Vi var ute i skogen med spårträningsgruppen. Solen lyste riktigt skönt, 10 grader varmt, i skogsgläntan där vi "slog läger". Sex hundar och ganska korta spår och ändå lyckades vi använda drygt fem timmar, fast då passade de nya hundarna och deras förare på att prova budföring vilket gick mycket bättre än de trodde att det skulle gå. Inte en enda hund sprang till skogs. Faktiskt var det ingen som ens försökte vilket jag inte heller hade trott. Efteråt så visade jag hur det färdiga momentet ska se ut. Jag är ganska säker på att det är runt ett år sedan Stella gjorde momentet och ändå sitter det som en smäck. Men det är väl så med saker som är roliga, de sitter i ryggmärgen.

Med spåren gick det både bra och dåligt. Det blåste rätt friskt så spåren flyttade väl runt kan jag tro. Stella fick ett spår med många vinklar och det snurrade till rätt bra på ett ställe. Jag MÅSTE skärpa mig när det gäller att ha koll på var vi går så att jag kan gå tillbaka vid tappt. Vi kom i alla fall till slutet och det var ju bra.

En av nybörjarhundarna har gått framåt alldeles otroligt men det kan ju bero på att det är en sansad hund som inte ska ta hela spåret på 30 sek.

En annan av de färska hundarna har matte jobbat jättebra med under veckan. Förra gången, som var den första för dem, fick den hunden prova två korta spår och på det andra så var det bara ren råstyrka som gjorde att jag inte släpade efter hunden med näsan i backen. Då hade jag "slitit" åt mig linan för att matte inte skulle få en flygtur efter hunden. Om matte fortsätter att jobba på så kan det bli en mycket bra spårhund. Det är en hund som vill mycket och den kommer att kräva en hel del, men det är ju de hundarna som oftast blir bäst till slut.

I lördags var vi ute på en liten cykeltur. Jag hade laddat med koner och apportbockar för att göra en paus och träna lite lydnad. Ibland får man nästan ståpäls när hunden bara ber om att få jobba mera. Det har nog aldrig hänt tidigare när vi har tränat lydnad i alla fall. Rutan har strulat lite men gick kanon . Apporteringen, där gripandet oftast är rätt dåligt, gick riktigt bra. Inte mycket tvekan alls. Fria följet var nog ett av de bättre hon har gjort. Kan hon bara göra likadant på tävling så har vi vårt LP lll utan några större problem. MEN träning är träning och tävling är tävling. Det visar sig hur det går när vi så småningom kommer ut på tävlingsbanan.

 

28:e mars  Idag kändes det som om våren började komma lite grand på eftermiddagen. Vinden var inte riktigt lika tjurig som tidigare på dagen även om termometern inte visade någon värme direkt. +4 grader är inte mycket att hurra för. Stella och jag kom inte iväg ut förrän klockan var strax efter tre på em. Jag hade faktiskt dragit ut på tiden medvetet med en liten förhoppning om att vädret skulle vara lite nådigare.

Vi tog en promenad i skogen där det första biten var öppet mot söder. Det var lä och solen låg på och värmde riktigt skönt. När vi kom in i skogen så kändes det riktigt skönt att vara ute och det var det ett tag sedan det gjorde. Vi, eller jag, tog det lugnt medan Stella sprang runt lite överallt. Hon har ju lugnat sig en hel del annars med ålderns rätt, eller kanske på grund av den. Hon fyller åtta år om drygt två veckor! Vart har tiden tagit vägen?

Promenaden tog runt en timma och efter den hade jag tänkt köra igenom en del lydnadsmoment. När vi kom tillbaka från promenaden, som vi startade vid klubben, så var det redan folk och hundar där och det är ju kul, men just idag, och med tanke på att stora planen är avstängd, så hade jag hoppats på att få ha hela den lilla planen för mig själv för att kunna träna utan att tänka på att det fanns någon att ta hänsyn till. Nu fick jag tänka om lite och träna på lite mindre platskrävande moment men det gick ju bra det också. Dessutom fick vi lite störningsträning och det är ju aldrig fel. Det kan vara bra för mig också att det inte alltid blir som jag har tänkt i förväg.

I vilket fall så gick träningen rätt så skapligt. Jag kände att jag inte var riktigt koncentrerad till att börja med och då är det svårt att få med sig hunden till 100%. Så småningom gick det bättre med fria följet som vi håller på att traggla med ständigt.

Rutan har strulat av och till men i stort sett aldrig när vi är och tränar hos Åsa. Senast var det i alla fall så att Stella av någon anledning var osäker när jag skickade henne till rutan. Samma problem har jag haft när jag har tränat hemma så det var ju bra att det kom så att jag fick hjälp med hur jag ska göra. Eftersom Stella egentligen inte har några större problem med momentet så var det starten mot rutan som vi tränade idag. Vi började nära rutan och med Target för att komma igång rätt. Efter ett par-tre skick så tog jag bort Targeten och skickade utan och eftersom det också fungerade så ökade jag avståndet några meter och det fungerade också bra så då belönade jag och bröt. Tänk att jag börjar lära mig att sluta när det går bra!

Därefter körde jag lite Fjärrdirigering med belöning bakom. Stella har en tendens att backa när jag gör så men idag var huvudsaken att hon lyssnade och var med på noterna. Jag ska försöka komma till skott och träna med belöningen längre bort men idag gick ju inte det. Jag körde ett par raka inkallningar med belöning bakom eftersom Stella har fått en tendens att ta saken i egen tass och ställa sig trots att hon inte fått något kommando. Sådant brukar straffa sig på tävling eftersom det syns i ett tidigt skede att hunden är på väg att stanna innan den fått kommando och då ryker en del poäng alldeles i onödan. Jag fick påminna henne om farten i inkallningen för att inte riskera att hon skulle sakta in och jag tycker nog att det var godkänt men utan "spets". Det är bara att träna vidare.

Hopp-apport hade jag också planerat att testa av men det ficka jag stryka från träningen för det fanns inte plats för det. Stella ville i alla fall bära apporten till bilen så då fick hon göra det och jag passade på henne så att hon skulle hålla fast hela vägen och inte lägga ifrån sig den vilket hon kan var lite pigg på att göra. Idag höll hon i alla fall i hela vägen så hon fick lämna av på kommando istället för at bara släppa.

Det är nog dags för lite allvar i träningen nu. Det borde det kanske ha varit tidigare men bättre sent än aldrig. Stella är ju min läromästare. Det är tack vare henne som jag har lärt mig så mycket även om det är andra som stått för själva undervisningen.

 

26:e mars Jag känner att jag måste skriva skriva av mig lite. Idag gav jag mig ut för att ta en promenad med Stella i en skog som jag har gått i under de senaste sju - åtta åren. En fin skog att gå med växlande terräng. Granar, tallar, lite lövskog, blåbärsris, en bäck osv. En lagom runda på en timma eller så. Vi gick iväg, Stella och jag, vädret var riktigt skönt efter att solen hade varit framme några timmar och värmt upp luften. Vi knallar på och så rätt vad det är så står vi i kanten av ett HYGGE! Skogen fanns helt enkelt inte kvar! Det enda som fanns var RIS, RIS och åter RIS. Ett och annat träd var kvarlämnat som reglerna säger och för övrigt oframkomligt i det närmaste. VILKEN CHOCK!

Det blev till att försöka kravla sig fram så gott det gick. Det var inte lätt, men eftersom jag är lika envis som min hund så tog vi oss till slut fram någorlunda dit vi, eller jag, tänkt oss.

Ska det vara så omöjligt att avverka träd i stadsnära skog så att det fortfarande är framkomligt för åtminstone de flesta. Tyvärr så är det väl pengar som styr trots att man diskuterar miljö snart sagt överallt. Här vill man ha ut människor i skog och mark för att de ska röra på sig och så förstör man så att det är nästan omöjligt att ta sig fram. Är det stadspromenader som gäller framöver eller ska man styra ut människor på led för att gå på asfalterade stigar i skogen. Häromveckan gick jag en del av en vandringsled och rätt vad det var så kom jag till ett hygge där också. Där var det inte nog med att man hade huggit ner skogen, man hade passat på att göra ett par rejäla diken mitt i vandringsleden och dessutom fällt några mindre träd tvärsöver stigen så det var bara att kravla sig fram så gott det gick. Och jag som i min enfald trodde att vandringsleder var fredade när skogen avverkades. Tydligen var så inte fallet. I alla fall inte där.

Det är sorgligt hur det har blivit när det bara är pengar som styr. I dessa fall så handlar det dessutom om kommunal skog mitt i rekreationsområden. SUCK!

Jag förstod när jag gick där varför man kör IPO-spår på kontinenten. Man har helt enkelt ingen skog att göra några skogsspår i. Om några år är det väl risk att det är likadant här i Sverige. Det går ju faktiskt åt lite utrymme för att lägga 10 - 15 tävlingsspår. Vår klubb har redan blivit av med en del mark som vi har använt som spårmark tidigare.

 

25:e mars  Nu är den igång igen!!!!  Jenny har återigen hjälpt mig att få fart på sidan när jag har strulat till det. Inte för att jag begriper hur hon gör och det är heller ingen idé att jag försöker begripa heller för det kommer i alla fall inte att ske.

Till och med gästboken fick jag fart på och det alldeles utan hjälp så det kanske finns ett litet, men dock hopp om mig också. Jag har haft små funderingar på att skaffa en bloggsida och lägga in här eftersom jag tror mig förstå att det är lite mindre bök med att uppdatera den men jag tror att jag lugnar mig lite med det.

 

24:e mars Ännu har jag inte fått till sidan. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag inte ansträngt mig särskilt mycket heller. Det kan ju i sin tur bero på att jag inte har en aning om hur jag ska få till det.

Jag tänkte ändå skriva lite om vad som händer. Det kan ju ändå tänkas att det blir någon ordning här också.

Jag har dragit igång en spårträningsgrupp sedan sist. Intresset är stort men det visar sig om det håller i sig. Det känns ändå som om det finns några som är riktigt seriösa och som förhoppningsvis kommer att satsa vidare. Vi har träffats i skogen vid två tillfällen nu och jag kan nog ganska säkert säga att det finns potential hos hundarna bara förarna orkar hänga i och ta de bakslag som kommer efter framgångarna. Det hör ju liksom till att det inte alltid går framåt. Men det är motgångarna man lär sig av. Så länge allt går "på snöre" så lär man sig egentligen inte så mycket. Det är när man får problem som man blir tvungen att tänka till och klura vidare på hur man skall lösa problemen.

Stella och jag ställdes inför lite problem i fredags när vi gick vårt spår. Det började i ett "snår" av Skvattram och med tanke på att det nästan bedövade mitt luktsinne så kan det ju ha bedövat Stellas också. I vilket fall så tappade hon spåret efter första apporten. Jag såg älgspår alldeles i närheten, men det är definitivt ingen ursäkt, inte ens en förklaring för det ska hon klara vid det här laget. Hon virrade iväg en bit och jag insåg att hon troligen var helt ute "och cyklade" så jag selade av för att låta henne frispåra. Spårläggaren var med oss så vi fick ju lite hjälp med spårriktningen och försökte hitta tillbaka till spåret. Jag kan ju konstatera att jag måste lära mig att ha lite bättre koll på var vi har gått så att jag kan gå tillbaka i spåret och hitta det på det viset. Nu lyckades vi, eller kanske snarare Stella, hitta spåret så jag selade på igen och lät henne spåra vidare. Med lite hjälp av spårläggaren så hittade vi alla apporterna.

Det ska bli intressant att se om Stella har lärt sig något av det som hände. Hon var i varje fall väldigt spårnoga efter att vi hade hittat spåret igen.

Veckan som har varit har ju varit väldigt konstig när det gäller vädret. Hela vintern har det ju varit barmark mesta tiden och inte heller särskilt kallt och så smäller det till nu. -10 grader natten mellan långfredagen och påskafton! Visserligen har ju påsken varit väldigt tidig i år men detta hade man, eller i alla fall jag, inte väntat mig. Undrar vart det är på väg med klimatförändringar. Hög tid är det att tänka på vad man gör när det handlar om att vara rädd om miljön. Även om jag själv kanske inte kommer at drabbas så hårt, med tanke på att jag har några år på nacken, så vill det till att tänka på dem som ska befolka världen i framtiden.

27:e feb  Med förhoppning om att sidan så småningom ska komma att fungera igen så skriver jag lite om vad som händer. Även om den inte kommer igång så kan det ju vara bra att skriva ner lite av vad som händer. Detta med tanke på hur fort jag glömmer vad jag har pysslat med.

Just idag (igår) har det varit ett riktigt skitväder. Regn, blåst och kallt. Man vill faktiskt knappt släppa ut hunden. Vi tog iofs en promenad på förmiddagen innan det hade börjat regna och det var nog i grevens tid för när vi en timma senare gav oss av till Västerås och hundsimmet så regnade det ganska rejält. Skitvattnet stänkte efter lastbilarna och gjorde att min redan skitiga bil blev, om möjligt, ännu skitigare. Simningen gick bra även om Stella i vanlig ordning måste protestera. Varför förstår jag inte. Hon har definitivt inga problem med simningen. Hon sträcker ut ordentligt när hon simmar och verkar inte tycka att det är särskilt jobbigt vilket iofs inte heller borde störa henne eftersom hon gillar att ta i. Inte heller är hon trött när hon kommer upp ur bassängen. Jag får en känsla av att hon ska protestera bara för att.

I lördags var vi ute och spårade. Dvs. att Stella spårade det spår jag hade lagt ut åt henne. Det är ca en månad sedan hon spårade men det märktes inte. Ja möjligen då att hon blir riktigt ivrig, för att vara Stella alltså. Hon har fått lära sig att ta det lugnt medan jag gör i ordning linan och sätter på selen. Sedan är det hon som får bestämma när det är dags att ge sig iväg. Det brukar inte ta många sekunder även om jag håller emot lite för att hon ska ta sig tid att fästa ordentligt på spåret. Numera är hon för det allra mesta helt klockren på både spår och apporter.

Vi har tränat en hel del lydnad också och det går bättre och bättre. Tyvärr så tycker Stella att det räcker med att träna 3-4 dgr i sträck. Sedan vill hon göra uppehåll, men det är bara att finna sig. Försöker jag tvinga henne så går hon bara ner sig och det vore synd nu när det verkar gå åt rätt håll. Det är ändå märkligt at det ska behöva ta så lång tid att komma underfund med en hund. Hon är ändå åtta år snart. Hennes mamma fyllde elva häromdagen och är still going strong så kanske har vi ett par år till på lydnadsplanerna. Det visar sig..

Ett uppletande blev det också häromdagen. Hon tycker att det är jättekul. Tyvärr så är det ju mest de vanliga grejorna hon får leta efter och bara min lukt på dem men förhoppningsvis ska det kunna bli ändring på det. Jag har äntligen tagit tag i att samla ihop ett gäng människor som vill träna spår. Jag skrev ihop ett litet upprop och satte ut det på anslagstavlan på klubbens hemsida. Nu är det femton stycken anmälda, inklusive mig själv. Det är ju en ohanterligt stor träningsgrupp, om alla fortfarande är intresserade, så den måste delas i två grupper om det ska kunna fungera. Vi ska träffas nästa helg så får vi se hur det blir.

På torsdag, imorgon alltså, så åker vi till Åsa igen för mera träning. Hoppas att hon kan ge mig ännu lite mera inspiration att träna vidare. Jag måste nog få lite hjälp med vittringsapporteringen. Den som har gått så bra tidigare fungerade inte alls när jag tränade det momentet senast. Stella gick ut och nosade av alla pinnarna och väljer sedan fel pinne. Jag tog emot den utan att säga varken bu eller bä utan skickade henne igen och hon väljer fel ytterligare en gång. Jag skickar henne en tredje gång och då tar hon rätt pinne. Det fanns ju inte så många kvar då så chansen att det skulle bli rätt hade ju ökat väsentligt. Jag började funder på noskvalster men hon har inga andra symtom som tyder på det. Med tanke på hennes fina nosarbete i både spåret och på uppletandet så är jag ganska övertygad om att problemet sitter någon annanstans.

 

10:e feb För närvarande så fungerar inte min hemsida. Visserligen ligger den ute på webben men sedan är det slut. Jag har lyckats med att fixa så ingenting fungerar. Allt ser så bra ut när jag kollar innan jag ska uppdatera men som sagt, sedan händer ingenting. Gästboken har jag för närvarande tappat bort helt och hållet. Så är det när man sätter geten till trädgårdsmästare och i detta fall är det jag som är geten. Nog om detta. Förr eller senare löser det sig. Hoppas jag!

Idag har Stella och jag ännu en gång tagit en tur runt Helgonmossen. Det kändes tungt att gå i dag av någon anledning. En del människor var det också ute för ovanlighetens skull. Vi brukar vara ganska ensamma. Blött är det i skogen på många ställen, men som tur är så går man på de flesta ställen högre än själva mossen. På vissa ställen är man dock i jämnhöjd med vattenytan, åtminstone känns det så, och där får man vada eller gå på spänger som är hala som såpa i vissa fall. Det känns lite osäkert skulle jag vilja påstå.

Stellas träning går sakta framåt. Åtminstone vill jag gärna tro det. Jag har börjat belöna henne på flera sätt nu så att hon inte ska veta varifrån belöningen kommer. Dels har jag en skål med godis utställd, dels har jag godis i fickan. Ibland får hon hämta belöningen i skålen, ibland kastar jag den framåt och ibland får hon den direkt ur min hand. Jag tycker att det verkar som om hon är mera uppmärksam för att inte missa belöningen åtminstone. Eftersom det inte kommer någon belöning förrän hon gör rätt så har hon faktiskt börjat anstränga sig lite mera. Det beror självklart egentligen inte på henne utan på mig men hon är ingen hund man får något gratis av så det vill till att skärpa till sig själv.

Ännu ett besök hos tandläkaren denna vecka på grund av tanduslingen som jag fick fixad för sådär tre veckor sedan. Den var trots den behandlingen öm som ögat, men nu verkar det som om den mår bättre. Tyvärr så finns det tydligen fler tänder, eller åtminstone en, i närheten av den första som inte känns OK så det blir till att ringa igen. Varför kan man inte få ytterligare en uppsättning tänder? Jag skulle behöva det!

Med tanke på hur tandläkarna behandlade tänder förr jämfört med hur det är idag så är det kanske inte så konstigt att behovet av nya tänder finns. Förr borrade de så fort det fanns en fläck på en tand. Inte nog med att de borrade, det borrade lite extra för säkerhets skull så fyllningarna blev stora och rejäla. Idag är det tvärtom om man får uttrycka sig så. Det borras så sällan som möjligt och så lite som möjligt för att spara tanden i största möjliga utsträckning. Det är bara att gratulera dem som är unga idag.

I veckan framöver står det simning i agendan, liksom träning hos Åsa. Träningen blev uppskjuten pga. hennes trasiga bil som gjorde att hon hade svårt att ta sig iväg ut. Men det är fixat så jag hoppas att det ska gå på snöre veckan som kommer. Men med den otur jag har haft på senare tid så är det bäst att inte ropa hej förrän man är över bäcken.

 

4:e feb  Det känns som om det är hög tid att uppdatera här. Med mitt dåliga minne så borde jag göra det varje dag men det kommer aldrig att ske.

Sedan sist så har det egentligen inte hänt så mycket. Stella simmar på en gång i veckan, utom denna veckan då dagarna inte räcker till. Jag har börjat jobba full tid, som för min del är 20 timmar i veckan. Det gör att tid och ork inte riktigt räcker till allt jag skulle vilja göra.

För två veckor sedan var vi hos Åsa för första gången på ett halvår. Gissa om jag blev mäkta förvånad då Stella fixar momenten kanonbra, ja åtminstone nästan. Precisionen var väl inte hundra rakt av men det har den å andra sidan inte varit någon gång. Det är egentligen samma problem som det har varit hela tiden, nämligen fria följet, så nu är det gnetträning som gäller. Fot, och sedan en halv fot i taget framåt. ABSOLUT INGEN belöning om hon inte är där hon ska vara och sedan har jag börjat med externbelöning. Jag gör precis tvärtemot vad de flesta gör i sin hundträning. Jag tränar så att jag får fram pip på min hund!!! Då har förväntan börjat komma på den nivån så att det börjar likna något.

Jag kör vändningar på stället, sidoförflyttningar med ett halvt steg i taget, vändningar 360 grader och så vidare. Allt för att få henne att "tända till".

Idag testade jag med att efter att hon fått sin externa belöning ropa på henne och hetsa henne för att få henne att komma tillbaka snabbt och sätta sig fot för att få belöning där också. Det kanske är vad jag borde ha gjort från början, men då var jag rätt grön när det gällde lydnadsträning, ja hundträning öht., utom ren vardagslydnad då, men det är ju lite annat.

Det ska bli intressant att se om det går att lära gamla hundar sitta. Tanten blir ju åtta år i vår. Ja Stella alltså. Min ålder snackar jag inte om längre. Jag återkommer angående gnetträningen.

Nu har jag gjort slag i saken och håller på att samla ihop en träningsgrupp för att träna spår och en del lydnad. Mest med tanke på kommendering då eftersom det är det man saknar mest. Förhoppningsvis ska det leda till att det blir åtminstone någon som vågar sig på att starta Appellspår på hemmaplan i juni.

Det blev ingen valp till mig den här gången heller. Kullen blev rätt liten. Tre tikar var allt hon klämde ur sig och det var tidigare valpköpare som mist sina hundar som stod först i kön, men det är ju så det fungerar. Det kommer att paras en tik till hösten och med en massa tur, vilket jag inte verkar ha, så blir det en valp då. Det har ju varit så att när jag har haft möjlighet att ta en valp så har det inte funnits någon, och när det har funnits valpar så har jag inte kunnat. Murphys lag! Jag vill ju ha en tik vilket begränsar urvalet en del. Jag är rädd att min kropp inte riktigt orkar med en hane. Det är ju lite mera att tampas med rent fysiskt. Det blir liksom lite mera motstånd i trasan när man ska ha dragkamp t.ex. Rent psykiskt så skulle det nog inte vara några problem. Jag har haft en hane för flera år sedan och det var riktigt, riktig kul. Lite att jobba med om man säger så. Synd att jag inte hade intresse av att träna för att tävla då. Jag tror att det hade kunnat bli riktigt bra. Men det är historia nu.

Den där snön som man, åtminstone jag tyckte borde ha kommit före jul, har landat nu. Helt onödigt kan man tycka, men ,men, nu är det så.

Jag var ute i skogen och gick häromdagen, som jag iofs. ofta är. Det är ju så att, åtminstone för mig, att när snön lägger sig så ser naturen helt annorlunda ut och på ställen jag har gått massor utav gånger känner jag knappt igen mig. Så var det den här dagen. Jag har just på detta ställe en rågång som riktmärke för att komma dit jag ska. Med en massa snö ute på en myr med skvattram på marken och tallar runtom så ser det likadant ut åt alla håll. Det fick till följd att jag inte riktigt var säker på i vilken riktning jag gick. Då började jag fundera över om jag skulle bli tvungen att sova i skogen den natten. Täckningen på mobilen är inte den bästa just där så tankarna började fara runt i skallen på mig. Som tur är så stressar jag oftast inte upp mig i första taget i just sådana situationer så vi gick vidare och kom ju rätt så småningom.

När jag sedan så småningom satte hjärnan i arbete igen så kom jag ju på hur korkat det var att ens fundera över att behöva sova i skogen. För det första så var det snö på marken och vi var de första som trampade i den där vi gick. I värsta fall så hade det ju bara varit att vända sig 180 grader och följa våra egna spå tillbaka. För det andra så har jag ju en hund som utan vidare spårar tillbaka om jag ber henne om det. Snacka om att vara korkad!!!

Om energin och tiden räcker till så kanske jag kan ta mig för att stoppa in några bilder som jag tog i svart-vitt för skojs skull den första dagen den snöade. Jag har inte ens laddat upp dem i datorn ännu så chansen kanske inte är så stor.

Jag funderar ibland på hur det kommer sig att man vissa perioder tycks hinna och orka nästan hur mycket som helst och andra gånger så orkar man just ingenting. Jag rapporterar om jag kommer fram till något, annars kanske någon annan kan förklara hur det fungerar.

 

19:jan  Under veckan som gått har vi, dvs. jag, varit riktigt aktiv vilket inneburit att Stella har fått göra lite av varje.

I måndags gick jag ut ett litet spår åt henne. (Hur ofta har man kunnat göra det här i januari?)  Jag gjorde det bara ca. 300m och med 4 + 1 apporter. Detta med tanke på att det är över ett halvår sedan hon spårade. Medan spåret fick ligga till sig tog vi en liten promenad i skogen. Så var det dags att sela på. Gissa om Stella var ivrig att komma iväg? Hon tog spåret, men åt fel håll. Jag lät henne gå linans längd ut och sedan stod jag bara stilla och höll i medan hon fick tänka själv. Hon snodde runt lite, men kom så småningom på åt vilket håll hon skulle gå och då gick det undan med Stella's mått mätt. Första apporten markerade hon klockrent. Det var en vanlig tävlingspinne. Andra apporten var en liten mjukisleksak som vi bara använder vid uppletande och någon gång ibland i spåret. Den markerades också klockrent. Tredje apporten var en godispåse, fjärde återigen en tävlingsapport och slutet var en riktig slutapport. Då vet hon att spåret är slut. Det roliga med detta spår var att hon markerade  alla apporter klockrent eftersom hon brukar vara riktigt slarvig med det efter ett längre spåruppehåll, men hon börjar väl bli gammal och rutinerad nu.

Tisdag var det simning på programmet. Det är inte Stella's favoritsysselsättning men eftersom hon mår bra fysiskt av det och inte mår illa av det psykiskt så kör vi vidare. 7 minuter uppvärmning och 15 minuter med jetstråle på blev det idag. På slutet simmade hon på utan protester precis som hon brukar göra. Hon är så jäkla envis så det ska protesteras varje gång trots att hon borde ha lärt sig att matte är envisare.

Onsdag var det tänkt att vi skulle ta fram cykeln men det regnade såpass mycket så vi (jag) tyckte att det var bättre med en promenad. 5 km blev det.

Torsdag åkte cykeln fram och det blev en tur på 5 km idag också, fast det gick ju lite fortare än att gå.

Fredag fick bli vilodag med bara rastningsrundor eftersom Stella verkade lite trött.

Lördag blev det då en promenad runt Helgonmossen, som det finns lite bilder ifrån, också den 5 km men med stenar och stockar, backe upp och backe ner och vatten i massor. Den rundan tog 1 tim 40 min. Normalt går jag 5 km på 1 tim. Jag går nämligen inte så vansinnigt fort. Lite ska man ju hinna se medan man går.

 

13:e jan  Jag vill börja med att tacka Jenny som har hjälpt mig att återställa min hemsida så att den fungerar som jag hade tänkt från början. Det är möjligt att ingen har upptäckt att det hände något för ett par - tre månader sedan men det gjorde det och har retat åtminstone mig.

Jag lider av dåligt minne och har svårt med det som har hänt på senare tid så jag får ta det jag ändå minns. För att börja sådär ett halvår bakåt så har jag ju haft lite svårt att röra mig som jag brukat göra tidigare. Det har haft till följd att jag har lagt på mig en del "trivselvikt" som inte är så trivsam. I alla fall tycker inte jag det så nu har jag bestämt mig för att verkligen försöka bli av med den. Trivselvikten alltså. Från och med en vecka tillbaka så är alla kakor och allt godis borttaget ur min diet. Ibland känner jag att fingrarna dras dit men ännu så länge har jag lyckats hejda mig. Jag har ingen aning om ifall det har hänt något viktmässigt ännu så länge eftersom jag vägrar att ställa mig på vågen ännu. Inte heller måttbandet kommer fram. Jag skulle troligen bara bli så deprimerad av att veta, så jag föredrar ovissheten. Då kan jag åtminstone inbilla mig att det inte är riktigt så illa som det är.

Jag ska försöka öka på promenaderna men vet ju samtidigt att jag måste skynda långsamt för att inte få ont. Jag var på "slutbesiktning" i veckan och fick godkänt, men ortopeder är ju ortopeder om man säger så och det är inte mycket till råd man får om hur man ska komma i form igen. Det jag fick veta var att jag ska INTE åka slalom och jag ska heller INTE åka långfärdsskridskor. Det är ju ingenting som jag har ägnat mig åt tidigare och jag har inga tankar på att börja med det nu. Det jag möjligen skulle kunna ta upp igen är ridningen men det är långtifrån något beslut taget. Det är i alla fall tillåtet så länge jag inte ramlar av! Det är ju ingenting man direkt planerar men man kan ju låta bli att fara fram som en skållad råtta och dessutom kan man ju avstå från att sätta sig på vildhästarna.

I veckan har jag också fixat en tand som var öm, men jag vet inte om den är bättre ännu. Det kan ju ta ett tag innan den lugnar sig. Jag får avvakta ett par veckor så får jag se sedan. Sjukgymnasten har också fått ett besök. Jag fick massage och en del stretching av min axlar som för närvarande gör ont. Det har de gjort ett tag nu och jag är rätt säker på att det, åtminstone till en del, beror på mitt gående på kryckor. Axlarna är ju inte vad jag önskar att de var men jag hoppas och tror att de kommer att bli bättre med lite massage och träning. Trots mina onda axlar så tog jag mig för att städa ut julen i slutet av veckan. Jag har köpt nya gardiner och bunkrat upp med nya fräscha blommor á la VÅR så nu är allt på plats. Det känns skönt! Jag brukar annars ha lite svårt att få ut julen. Mest för att det är så vansinnigt tråkigt att packa tomtar och julgransprydnader. Nu är det bara att vänta på att ljuset ska återvända men det kommer det också precis som det brukar och då försöker jag njuta så mycket jag orkar medan dagarna blir längre och längre.

Med lite flyt så blir det valp i vår, men jag tar inte ut något i förskott. Det är så mycket som kan hända som sätter käppar i hjulet så jag tar det som det kommer, men det får jag återkomma till när och om det blir.

Stella har fått ett par - tre rejäla promenader och en rejäl simtur i veckan. Huvudet däremot har inte stimulerats så särskilt mycket, men hon kan i alla fall göra en Pudel numera så jag ska fundera på vad jag ska lära henne härnäst. Jag har i alla fall börjat fundera på allvar på att ta upp träningen för instruktör igen. Jag ska faktiskt försöka ta mig i kragen och ringa imorgon. Jag tänkte också försöka att ta mig ut i skogen och lägga ett litet spår imorgon. Det är längesedan Stella gick ett sådant eftersom det är nästan ett halvår sedan jag klarade att gå i skogen över huvud taget. Men nu kan jag! Simning står på programmet och tid är bokad även för denna veckan.

Jag ska också börja jobba lite igen. 10 timmar i veckan till att börja med. Jag tror inte att det kommer att bli några problem med det, så förmodligen går jag upp på "heltid" rätt snart. Heltid för mig är ju halvtid för de flesta men det räcker för min kropp om jag ska kunna göra något annat än jobba.

 

4:e jan Idag har vi bara slappat efter att ha varit ute på en rejäl promenad. Det blåste en riktigt elak vind över gärdena, men när vi kom in i skogen så blev det till att dra ner blixtlåset i både jackan och fleecetröjan. Min kondition är visst inte vad den borde vara. Å andra sidan så svettas jag mera nu än när jag var yngre. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det beror på. Enligt mitt sätt att se på det så kan det inte bara bero på åldern. Tita på de riktigt duktiga travhästarna hur de ser ut efter ett väl genomfört lopp. Jag tror mera att det är något sådant det beror på. Jag har blivit bättre med åren! Så måste det vara!

Stella älskar att springa ute på gärdena och på gräsmattorna där hon kan slänga sig ner och rulla sig som en yster häst i snön. Hon rullar sig iofs gärna när det bara är gräs också och helst riktigt långt sådant.

 

3:e jan  Ja, så var det nytt år! Vart tog det gamla vägen och vad blev det av det. Jag tänkte försöka sammanfatta det på något vis.

Året börjad egentligen inte så bra som jag hade hoppats. Tanken var ju att sätta igång och träna på riktigt allvar för att kunna starta i lydnadsklass 3 med Stella och få ett LPlll. Träningen startade men också en smärta i min rygg som kom och gick. I början störde den inte så mycket men det tog inte lång tid förrän det gjorde ont mer eller mindre varje dag. Även min ena höft började göra ont emellanåt. Efter många och långa turer fick jag så småningom remiss för röntgen av ryggen och även höfterna för att få allt tänkbart undersökt.

I april började jag få riktigt ont och lyckades tjata mig till röntgentid för både rygg och höft. Det visade sig att jag hade en förslitning/förträngning i ländryggen och att höften hade blivit sämre vilket föranledde en remiss till ortopeden för bedömning om den skulle/borde opereras.

I samma veva så parades den tik som jag då gick och väntade på valp efter. Hon valpade i början av juni och jag hade turen att det blev många tikar och jag blev lovad en valp. Det var leverans i månadsskiftet juli/augusti. Semesteransökan var inlämnad och beviljad. Träningen med Stella fortsatte trots smärtan i ryggen som nu också hade spridit sig till höften och blev värre och värre. Nu blev jag tvungen att börja äta starka mediciner för att orka jobba och någonstans i bakhuvudet började det gnaga när det gällde att ta hem en valp. Skulle det kunna fungera? I mitten av juni ringde jag och avbokade valpen. Jag insåg att det inte skulle kunna fungera.

Stella och jag tog oss i alla fall ut på tävlingsbanan och startade i lydnadsklass 3 med inte särskilt lysande resultat. Fyra gånger var vi ute och visserligen blev resultatet något bättre men långt ifrån bra. Samtidigt fick jag mer och mer ont och efter en tävling i mitten av juli gav jag upp. Det gjorde för ont för att det skulle vara roligt.

Jag koncentrerade mig på att försöka sysselsätta Stella så gott jag kunde med skogspromenader, cykelturer, lite uppletande och lydnadsträning i den omfattning jag klarade av i detta läge.

Efter en del tjat från min sida för att få lite fart på det hela så fick jag komma till ortopeden i augusti och det var inte någon tvekan. Remiss för operation! I detta läge hade jag redan så ont så att all hundträning var nedlagt och jag använde kryckor för att kunna ta mig fram. Tre månader kändes som en evighet när beslutet väl var taget och jag satte igång operation tjat igen och lyckades få en tid för operation i mitten av oktober.

Operationen genomfördes och jag kom hem fem dagar efter operationen och allt kändes bra. Det var bara det att tre dagar efter jag kommit hem så var det dags för stamrenovering och renovering av badrum och tvättstuga. Det kändes inte särskilt kul i det läget med det var bara att gilla läget. Uppstigning ½7 varje morgon för att inte bli tagen på sängen av ett gäng hantverkare. Jag var väldigt trött efter operationen och när jag hade klätt på mig och fått i mig frukost så var jag färdig för sängen. som tur var så hade vi toalett hemma. Det var de som fick vandra iväg ett hundratal meter till toan och då hoppas på att det inte var någon som stod i duschen när det trängde på.

Duscha fick jag göra när jag kunde få hjälp att ta mig iväg till att börja med. Jag vågade nämligen inte ta risken att klättra uppför gallertrappan som ledde in till duschen. När vi behövde tvätta så fick vi åka iväg med den. visserligen hade vi tillgång till tvättmaskin i samma barack som duschen men det kändes inte särskilt frestande att springa fram och tillbaka och passa den.

Det blev ett berg av tvätt innan renoveringen var klar eftersom vi endast tvättade det som var absolut nödvändigt.

Stella motionerades av grannen och sin husse. Jag gick någon liten runda ibland men det var inte så långa sträckor jag klarade. När jag kunde börja köra bil igen efter en dryg månad så kunde jag åtminstone ta mig till affären och handla lite. Det blev inga stora inköp men det kändes ändå väldigt skönt att kunna göra något.

Ett par veckor senare så började jag åka och simträna Stella i Västerås. Jag hade lite dåligt samvete för att jag körde bil, eftersom läkaren inte alls tyckte att jag öht skulle köra bil under sjukskrivningen, men det har gått bra. Stella har fått simma varje vecka i 1½ månads tid och har mått bra av det. Det är inte hennes favoritsysselsättning men med lite övertalning och lite "tvång" så har det fungerat. Hon har blivit av med några överflödshekton och matte har fått några nya.

Julen har kommit och gått och så även nyåret. Julen tillbringade vi hemma och nyåret hos min syster i Mullsjö. Jag vet inte var det  skjuts mest raketer men vi klarade det också. Det small en del men Stella klarade det väldigt bra i år trots sin skottberördhet. Så länge dörren var stängd så låg hon lugnt och sov medan raketerna for över himlen. Det kändes väldigt skönt att hon har kommit över det värsta när det gäller smällare.

Inför det nya året hoppas jag att jag ska få vara frisk, och mina närmaste också naturligtvis. Jag hoppas också att den tik som redan är parad ska vara dräktig och att det blir tikar så att det finns till mig. Jag ska också göra ytterligare försök att komma ut på tävlingsbanorna med Stella. Ett LP lll är fortfarande målet. Om vi når det står ännu så länge skrivet i stjärnorna.

 

Senaste nytt 2007

 

27:e dec  Ja nu är julen över. Äntligen säger en del men jag tycker det är rätt skönt när julen väl är inne. Tiden före är jag inte lika förtjust i. Jag har ju tyvärr väldigt svårt att begränsa mig framförallt när det gäller hur mycket mat jag ska fixa. Jag vet ju egentligen att skinkan egentligen inte behöver vara mera än hälften så stor. Att jag inte behöver lägga in mera än hälften så mycket sill och knappt det egentligen. Problemet är väl att jag gillar sill och helst då många sorter och så blir det som det blir. Vi får äta julmat nästan in i påska. Nåja, det var väl att ta i men nog hinner vi tröttna innan maten är slut. Nästa år ska jag försöka begränsa mig. Hmmm... Med tanke på att när vi gick från bordet på julafton så hade vi glömt att Jansson stod i ugnen och väntade. För säkerhets skull hade jag dessutom gjort två! Jaja. De är i alla fall slut nu. Den ena gav jag bort och den andra åt vi ikväll. Den var god!

Ett problem för mig när det gäller julen är allt godis som alltid på något vis finns i huset. Jag skulle inte koka knäck! Likförbaskat så hade jag en glassburk nästan full när julafton kom. Med tanke på att jag fredagen före julafton fick uppsöka tandläkaren akut för att fästa min framtand i form av en krona på grund av en knäck jag stoppade i mig på jobbet så borde jag ha avstått från att koka knäck hemma, men icke. Jag kommer förmodligen aldrig att lära mig.

Som sagt så har jag ätit alldeles för mycket godis över jul, men å andra sidan så har jag faktiskt också varit ute och gått med hunden och min man. Igår blev det runt 2½ tim runt i skogen både på stigar och utanför stigar. I tisdags blev det, tror jag , runt 1½ tim. Då gick vi i råterrängen en bit med myrmark under fötterna och knähögt ris framför fötterna. Jag hoppas att det tog lite på julfläsket. Hunden, ja Stella alltså, har gått ner två hekto över julen. Synd att det inte var jag. Fast å andra sidan vet jag ju inte hur det står till med vikten, fast det känns inte bra kan jag ju erkänna. Jag tänker i vilket fall inte ställa mig på vågen förrän kläderna sitter lite lösare än vad de gör nu. Jag har inte stått på vågen sedan före operationen och det kommer nog att ta sin tid innan det inträffar nästa gång, så det så.

Stella var och simmade idag. Jag tror faktiskt att hon var lite trött redan innan för hon hade ingen lust att simma idag utan försökte att få komma upp i förtid. Flera gånger dessutom. Eftersom jag inte vill riskera att att överanstränga henne så kortade jag av passet med ca. fem minuter. Imorgon får vi ta det lite lugnare med motionen så att hon får återhämta sig. Hon har ju ändå börjat komma lite till åren med tanke på att hon är hund och inte människa. Åtta år fyller hon i april. Låter inte så mycket men kräver nog ändå att man tar hänsyn till det.

Efter helgerna så ska jag försöka ta tag i lydnadsträningen igen. Mitt mål är fortfarande att få till ett LPlll. Om det gär får framtiden utvisa. Man säger ju att det ska gå att lära gamla hundar sitta men i vårt fall så gäller det nog mest att motivera damen att göra det hon redan kan och dessutom göra det snabbt och när jag vill. Som sagt, det visar sig hur det går, men kan vi bara komma på hur vi ska få henne motiverad så ska det nog fungera. Det blir till att jobba på ett tag till så får vi se om det går.

 

24:e dec  Klockan är 0.45 och det känns att julfriden börjar infinna sig. Jag har legat i som en Iller trots att jag redan förra julen bestämde mig för att inte ta i så mycket i år men likförbaskat så ska det vara sill av flera sorter, manglade dukar, strukna servetter, pepparkaksbak, brödbak, polish på golven, putsade fönster och dessutom hemkokt rödkål vilket jag INTE brukar ägna mig åt eftersom jag tycker att konservfabrikanterna brukar klara det bättre än vad jag gör.

I år hittade jag tyvärr ingen rödkål av det märke jag brukar köpa och eftersom jag tycker att det märke som fanns är för söt så var jag tvungen att försöka själv. Jag tycker att jag klarade det förvånansvärt bra denna gång. Lite mera vinäger bara så blir det bra. Nu är också skinkan kokt och avsmakad. Den var god i år också. Brödet var förresten också helt ätbart. Ölen smakade inte heller fel, fast den har jag inte gjort själv! Granen är klädd, tomtarna på plats och bara köksduken kvar att lägga på, men det tar jag efter frukosten imorgon.

Jag var nyss ute på en promenad med Stella. Hon tyckte att det var helt onödigt att gå ut mitt i natten när det finns skinka att vakta. Nu ska jag försöka pallra mig i säng så att jag inte somnar med huvudet i tallriken imorgon. GOD JUL på er alla som läser dessa rader om det nu är någon som har tid. God natt!

 

21:a dec  Nu är julstöket i full gång. Varje år så har åtminstone jag all världens tid på mig att fixa allt som "måste" fixas till jul. Det är julklappar, städning, sillinläggning, senapstillverkning, inköp, mera inköp osv. Det är som om det aldrig blir väl någon gång. Jag undrar hur gammal jag ska behöva bli innan jag inser att det faktiskt blir jul utan att man behöver förändra världen. Fast å andra sidan så känns det likadant varje år så det hör väl till.

Hursomhelst så har jag nog rätt bra koll i alla fall. Min man däremot har inte mycket koll. Han ska varje år använda julafton till det som borde ha varit färdigt för länge sedan, men det brukar lösa sig det också.

Jag börjar känna mig rätt OK nu. Det fungerar rätt så bra att gå nu. Ryggen protesterar inte lika vilt längre. Knappast alls faktiskt. Jag håller tummarna för att det ska hålla i sig. Jag var ute och gick rätt långt i helgen utan att få särskilt ont. Trött blev jag, men konditionen är inte vad den brukar vara. Får jag bara lite tid på mig så ska det nog lösa sig det också. Jag funderar faktiskt på att lägga ett litet spår åt Stella nu när vi ändå inte har någon snö. Jag återkommer om det. Stella var och simmade igår, eller i förrgår egentligen. Klockan har ju passerat midnatt och det med råge.

Hon fick simma utan flytväst men med sele för att jag skulle ha någonting att hålla i när det var dags för henne att vila. Det gick bra utan lina också den första stunden utan jetstråle men när hon hade simmat en stund med den så blev det tydligen lite jobbigt så då fick hon för sig att hon skulle upp ur bassängen. Då satte jag på en lina så att jag kunde hålla henne på plats. Hon fick simma 5 min utan motstånd, sedan lite vila och därefter en kvart med jet. Efter det var damen lite trött så jag torkade henne och packade in henne i dubbla täcken eftersom jag passade på att handla lite när jag ändå var i Västerås.

När det gäller julstöket så har jag hunnit med att göra senap, baka den speciella limpan som hör julen till och som är så god till sillen, jag har lagt in sill och ska bara göra senapssås och currysås att lägga ett par filéer i. Städat har jag också hunnit en del så snart är det bara skinkan, korven och rullsyltan som ska kokas. Jag ska ge mig ut på rödkålsjakt också. Jag vet inte vad de sysslar med i den butiken jag brukar handla för de hade inte en enda burk rödkål i hela butiken. Någon måste ha gjort en riktigt grov miss. Har jag otur så får jag ställa mig och koka den själv och för en gångs skull så måste jag erkänna att konservindustrin kan det där bättre än jag. Ännu har jag inte fått rödkålen att smaka som jag tycker att den ska göra.

Imorgon (idag) har jag den där tråkiga biten kvar med att plocka undan allt som ligger och dräller. På något vis är det tur att det är helger emellanåt eftersom det av någon anledning är då jag kan få bänkarna i köket helt rena från bråte som ligger och skräpar. Vi har antagligen alldeles för mycket prylar men nu har jag bestämt mig för att det bokstavligen ska ut ur huset. Kanske inte just till jul men under våren. Jag står nämligen inte ut längre med allt som bara ligger och tar plats.

I morgon förmiddag ska jag till jobbet och hälsa på. Det ska vara lite "julmys" imorgon så det ska förhoppningsvis bli tid att mingla runt och prata med både personal och elever. Det står ju inte på förrän det är dags att börja jobba igen så jag måste ju uppdatera mig tills dess. Kanske kan jag hinna ut och lägga ett spår på lördag om jag ser till att komma ur bingen i någorlunda tid. På eftermiddagen är det födelsedagskaffe hos sonen så det vill till att få ihop det om jag ska hinna koka skinkan också. På söndag hoppas jag nämligen att det mesta ska vara klart så att jag kan ägna mig åt glöggen, provsmakning av skinkan (om det inte hinns med på lördag förstås) och bara ta det lugnt i största allmänhet. Men det är väl önsketänkande.

 

14:e dec Så har det gått en vecka igen. Undrar vart tiden tar vägen? Energi försvinner ju inte, den bara omvandlas. Är det likadant med tid tro?

Under veckan som gått så har jag gjort vadå?

I lördags var jag ute i skogen med man och hund. Ensam vågar jag inte riktigt ännu. Fegt kanske, men jag är ju trots allt sjukskriven helt en månad till så det är väl meningen att jag ska vara lite försiktig med vad jag tar mig till. Vi var i alla fall och letade rätt på ett hygge för att få tag på lite tallris. Vi hittade ett hygge, men det var ett tag sedan det höggs där så det blev enbart en skogspromenad istället. Hunden ska ju ha sitt. Jag blev tvungen att ta en paus emellanåt för att försöka stretcha ryggen lite för den ville inte alls vara med.

Nåväl, efter att ha konstaterat att det tallris som fanns där vi var inte var något att ha så vände vi nosen åt andra hållet och åkte ett par mil för att plocka på ett nytt hygge. Jag såg när de högg men ville inte störa, eller rättare sagt så har jag nog en d el respekt för de stora maskiner som man kör med idag. Det var annat när min farbror körde med häst. Det känns som hundra år sedan men det var faktiskt bara hälften. Utvecklingen går fort. Alltför fort ibland känns det som. De konsekvenser det har fört med sig börjar komma ifatt oss om det inte är så illa så att de har sprungit förbi. Hoppas att de kommer fram till någonting under mötet på Bali.

I söndags fick jag ta det väldigt lugnt efter lördagens strapatser som man ju kan tycka inte var mycket att orda om egentligen. Men under rådande förutsättningar så.......

I tisdags var det återigen dags för Stella att simma. Först fick hon 10 min. att simma runt i cirklar och åttor. Därefter paus och sedan "eldprovet", 10 min. i jetstråle. Efter en stund märktes det att hon började bli trött, för hon ville upp ur bassängen och rörelserna blev större för att hon skulle orka ta sig framåt i strömmen. Efter simningen så var det då dags för bad. Ett badkar på ben så att man slipper knäcka ryggen är värt pengarna bara det. Det lossnade massor av päls och troligen var hon smutsigare än vad jag trodde innan. Det var i alla fall en annan känsla att ta i henne efter badet.

Fön finns det på plats också och det är ju ingenting som jag har använt på Stella tidigare. Jag vet ju att hon inte gillar min hårfön så det var bara att hålla tummarna. Det gick faktiskt mkt bättre an vad jag hade väntat mig. Hon försökte givetvis testa om det gick att slippa undan men inte så intensivt som jag hade väntat mig. Jag konstaterade i alla fall att jag aldrig kommer att skaffa mig en långhårshund. Det tog en halvtimma att få Stella någorlunda torr! Tänk om jag hade stått där med en Collie eller en Newfoundlandshund! Då hade jag antagligen fått hyra placet en timma till.

I onsdags var Stella trött och jag hade ont i axlarna.

Igår var huvudet tungt när jag vaknade och inte blev det bättre under dagen. På eftermiddagen hade jag en rejäl huvudvärk, var illamående och frös fast jag var nerbäddad under dubbla plädar och fullt påklädd. Normalt hade jag svettats floder under så många plädar. Av någon anledning så verkade Stella sympatisera med mig för hon sov hela eftermiddagen och kvällen tills det var dags att gå och lägga sig för natten. Jag skulle tro att hundar har både ett sjätte och sjunde sinne. De verkar kunna känna på sig det mesta.

Idag är jag någorlunda OK och jag hoppas att jag orkar följa med och äta julbord ikväll. Ett för mig helt nytt ställe när det gäller julbord, nämligen Sätrabrunn. En gammal kurort som har återuppstått efter att ha levt i skymundan under några år men som sagt, åter lever och har hälsan. Det ska hur som helst bli spännande att se vad som finns på deras julbord. Jag hoppas på mycket sill eftersom det är favoriten på julbordet.

 

7:e dec  Idag har det regnat HELA dagen. Det kan tänkas att det har hållit upp när jag har råkat vända blicken åt något annat håll än åt fönstret, men jag tror det inte. Grannen har varit ute med Stella två vändor. Jag kan inte annat än att beundra henne. Det börjar kännas som om det borde vara dags för mig att gå lite mera än vad jag gör, men jag misstänker att ryggen, eller om det är musklerna i ändan, inte vill vara med. Ont får jag i alla fall när jag rör mig lite mera än jag brukar. I vilket fall så var Stella och jag till affären och handlade lite prylar som fattades. Jisses vad musklerna gjorde ont. Troligen får jag dras med detta tills jag har varit på kontroll hos ortopeden och fått hjälp med att korrigera den olika längden på mina ben.

Igår hade jag en heldag kan man lugnt påstå och det var antagligen det som gjorde sig på mint idag. På förmiddagen var jag på jobbet och hälsade på och blev bjuden på adventskaffe. Det var riktigt kul att träffa eleverna. Efter att jag hade varit hemma och ätit lunch så bar det av till V-ås och Hundcenter och simning för Stella. Hon fick simma rätt länge den här gången. 5+5+10 min och de sista 10 min med jetstrålen på. Dessutom provade jag att låta henne simma utan lina och det gick över förväntan. Efter simningen så var hon LITE trött. Nästa gång så ska jag nog bara låta henne få EN paus. Dessutom har jag bokat Wasch and go så då blir det julbad. Hon är inte schamponerad sedan april tror jag. Efter Stellas simning så var det hem och hämta grejor jag skulle ha med mig till nästa ställe. Mitt barnbarn fyllde nämligen 9 år igår så jag var ute och gratulerade henne. Innan vi hade fått mat i oss så tror jag att klockan var bortåt nio. Då var jag rätt slut kan jag lugnt påstå, och det har suttit i hela dagen idag. Eller om det är vädret.

I onsdags var det månadsmöte på klubben med Lucia, mötesförhandlingar, glögg, kaffe med lussekatt och paketauktion. Jag ropade in en tomte och en hund i glas. Pengarna ska gå till ett staket för att våra hundar, som ännu inte har fått såpass lydnad så att det går att kalla in dem, inte ska springa rakt ut på den väg som håller på att byggas ca 50-75 m från vår appellplan. Vägverket verkar inte ha en tanke på att sätta upp något staket. Skulle de mot all förmodan göra det så kommer det som en glad överraskning kan man ju lugnt påstå.

 

3:e dec Nu har det hunnit gå en vecka sedan hantverkarna lämnade vårt hus! Gissa om det är skönt att slippa människor som springer ut och in utan att verka veta vad de egentligen håller på med. Nu var jag kanske lite elak, men så många gånger som vår ytterdörr öppnats och stängts under dessa fem veckor utan att någon har kommit in, ja det har jag inte ens försökt att räkna.

Nu kan jag loda upp ur sängen när jag vill utan att riskera att möta en hantverkare utanför sovrumsdörren. Det är en känsla som jag inte ens hade kunnat föreställa mig innan den här renoveringen satte igång. Att kunna gå in och ställa sig under duschen utan att packa en väska och ge sig iväg ut i kylan är också någonting som jag inte har funderat över tidigare. Det är en skön känsla. Resultatet av dessa veckor är ett fräscht badrum och en erfarenhet rikare + några kronor fattigare, men det är det värt!

Nu ska vi bara ställa resten av huset på rätt köl också. Jag har plockat in dukar och gardiner + lite annat smått och gott idag. På något konstigt vis fick jag en hel flyttkartong med grejor över. Dessutom står det en hel massa grejor på altanen och i ena rummet på övervåningen som jag inte riktigt vet var jag ska göra av. Snacka om att leva i överflöd! När jag så småningom får tomt där det nu är fullt så kan man ju ge sig ut och shoppa igen!

Med Stella har det inte blivit mycket gjort. Det har ju varit ett väder som har gjort att åtminstone jag har velat dra täcket över huvudet och stanna i sängen. Vi har i alla fall varit iväg och simmat i förra veckan och ska iväg den här veckan också.

Jag var och köpte en benknota, modell större som Stella har jobbat med över helgen. Den väger minst ett kilo, troligen mera, så jag hoppar högt när hon släpper den på golvet. Den ska liksom med överallt så det gäller att se sig för så att man inte snubblar över den. Det är inte klokt vilken kraft en hund har i käkarna. Det fattas stora delar av brosket som är bortgnagt. En del har väl hamnat i Stellas mage, men en del ligger i smulor på golvet så det blir till att ta fram dammsugaren en extra gång. Jag hade ju tänkt att hon skulle ha benknotan i hallen men Stella hade en helt annan mening och eftersom jag inte alltid är så envis som jag skulle behöva vara så har hon den numera inne i vardagsrummet. Den är ju för all del avgnagd så att det kletiga är borta så det får passera. Jag har som sagt ingen lust att hålla på att tjata och det känns inte som om det är högprioritering på det heller. Har man hund så har man.

 

25:e nov  Nu har jag hunnit prova duschen. Den fungerade helt OK. Tyvärr hade jag inte den tid jag hade tänkt mig eftersom jag hamnade i tidsnöd och blev tvungen att skynda mig för att hinna ur duschen innan gästerna skulle stå i hallen. Städa hann vi också, nästan, men tillräckligt i alla fall.

Idag har jag varit på kennelträff. Många hundar var det och inte bara Boxer utan även kennelns senaste tillskott, nämligen dvärgpinschrar. Lite små i mitt tycke men väldigt mycket hund verkar det som. Vissa av dem har tyvärr ett skall som skär i öronen, men det verkar vara lite olika hur mycket de skäller så ska man ha en sådan så kanske man får välja föräldrar som är relativt tysta. Gillar man små hundar så kan man nog tänka sig att de går att jobba med men jag har ingen erfarenhet av dem så jag vet faktiskt inte hur det är.

En hel del Boxer var naturligtvis också på plats. Även Stellas mamma Verona var där. Hon fyller 11 år om tre månader och är fortfarande still going strong. Kul att få se henne igen.

Det var ett j-la väder att köra i, speciellt i morse. Till en början var det inte så mycket trafik så det gick hyfsat men så småningom blev det skitigare. Sista biten var helt oplogad och dessutom spårig så det var bara att sänka farten och hålla tungan rätt i mun. På hemvägen gick det faktiskt bättre trots att det var mörkt. Efter att ha varit inne på en mack och köpt spolarvätska så såg jag dessutom var jag körde och det underlättade betydligt.

Jag tror inte att Stella uppskattar dessa träffar som är vintertid eftersom det innebär att det blir en del sittande i bilen. Vi var ju naturligtvis ute och gick en rastningsrunda och senare var vi också ute och tränade lite i snögloppet. Jag är inte helt säker på om det är kvalitetsträning men jag får väl försöka bortse från det den här gången.

 

23:e nov  Är det någon som inte har hört talas om Murphys lag? Jag kan tala om att jag hör i alla fall inte till dem. Drabbats har jag också gjort. Förföljd av den verkar det som. Åtminstone för närvarande.

Duschen som jag skulle ställa mig under ikväll (såg just att klockan passerat 24.00) är visserligen på plats och inkopplad och verkar även fungera. Men det hände saker på vägen som har gjort att jag bara inte orkar ställa mig där.

Allt skulle ju vara färdigt, städat och klart idag på eftermiddagen. Klockan 9.00 ungefär kom personal från städfirman klara att börja städa. Problemet var bara att uppe i badrummet satt en förtvivlad rörmokare som inte hade hunnit bli färdig. Han höll på att koppla kranar, installera toalett och till slut också elementet som äntligen dök upp. Vid 13-tiden var han klar och jag ringde städfirman för att de skulle komma och städa. Tyvärr, vi har inte tid nu, kommer på måndag!!!! Keeeee?

I mina gener finns ett temperament som jag på äldre dagar har lärt mig att kontrollera någorlunda, men de senaste fem veckorna har fått det att småkoka och idag kokade det över. Jag ringde företaget som är ansvariga och frågade om det skulle vara på detta viset. Det skulle det naturligtvis inte. Jag hade ju knappast väntat mig att de skulle säga ja heller. Jag hade lite att säga om den person som varit arbetsledare under renoveringen samtidigt som jag talade om vad jag tyckte i största allmänhet. Jag fick ju självklart medhåll i stort sett hela tiden trots att jag klagade rätt friskt.

Slutligen så enades vi om att jag skulle "försöka" ordna städning själv. Jag talade ju om att jag inte kunde göra det själv eftersom jag var sjukskriven  och att jag var tvungen att få städat för att jag skulle få gäster i helgen. Personen jag pratade med lovade att ersätta mig för städningen. Han har ingen aning om vad han kommer att få för ersättningskrav från mig. Jag fick en saftig summa för uppsättning av ett eluttag, 1500:-, uppsatt på min räkning. Räkningen för städning kommer att motsvara den summan. Det ska bli mkt intressant att höra vad de säger om det. Jag ser faktiskt fram emot att ta ett nappatag med dem. Det kanske inte blir något men då får jag väl leva med det.

I em.- kväll när jag har hållit på att laga mat, dels till ikväll och dels till imorgon så känns det som om det mesta har landat på golvet. Orsaken är säkerligen att jag inte FÅR böja mig som jag vill vilket gör att det blir rätt jobbigt att plocka upp, resp. torka upp från golvet. Nej nu ska jag försöka vara lite positiv också.

Jag var med Stella på hundsimmet igår. Först passade jag på att väga henne för att kolla så att hon inte hade gått upp i vikt, vilket hennes matte har gjort, tyvärr. Men Stella håller matchvikten. Hon verkar hålla konditionen också. Jag tog det ganska försiktigt så hon fick inte simma mera än 3*3 min och utan jetstråle. Hon var inte det minsta trött varken direkt efteråt eller på kvällen. Tröttheten kan ju komma efter. Nästa vecka åker vi dit igen och då ska jag öka på lite. Jag ska också ringa och boka tid för lydnadsträning så att vi kan komma igång lite smått. Jag hörde att det var en del som skulle tävla i början av januari men jag tror jag avstår. Min hund tycker nämligen att hästskit är gott och eftersom lydnaden går i ett ridhus så avstår jag av bara den orsaken. Även om vi hade varit fulltränade hade jag inte anmält. Den konflikten vill jag inte ha på en tävling.

Nej, nu ska jag försöka pallra mig i säng så att jag orkar upp i morgon och fortsätta att laga mat och baka.

 

21:a nov  Dagarna bara går och ingenting får jag gjort. Fast det är väl inte meningen heller. Jag är ju sjukskriven för att jag ska rehabilitera mig efter operationen. Det går framåt. I måndags var det sol och riktigt fint ute så då tog jag faktiskt bilen, som har fått vinterdäck på sig äntligen, och åkte "ut i skogen". Det är ju inte riktigt vad jag brukar mena med skog men efter att ha tagit i stort sett varje promenad på asfalt under nästan fyra månader så duger det mesta annat som skog.

Vi, Stella och jag, gick en runda på stigarna och det kändes helt underbart. Det tog inte alls så lång tid som jag hade trott att det skulle göra. Det kan ju vara så att jag får vara lite försiktig och inte ränna iväg alltför fort.

Efter att jag hade varit hemma och lagat mat och sedan stoppat i mig alldeles för mycket, i vanlig ordning, så åkte vi, Stella och jag, till klubben för att träna lite och sedan vara lite social. Stella har ju just inte tränat någonting på cirka fyra månader så hon tyckte att det var riktigt kul. Jag behövde bara påminna henne lite grand om att det faktiskt var hon och jag och inte hon och alla andra som tränade ihop. Fria följet gick riktigt bra. Vi tränade inga långa sträckor utan fokuserade på att det skulle vara så perfekt som möjligt.

Sedan tränade vi, med näsa mot nos, ställande, läggande sättande och ingångar. Det sitter där det ska om hon bara koncentrerar sig på mig. Läggandet fick jag iofs påminna henne om att armbågarna ska vara ÄNDA NERE i backen och att det inte duger att låta det vara fem centimeter kvar. Det var ju sådan äcklig frost på marken så då vill man inte riskera att få varken armbågar, bröstkorg eller mage ända ner.

Efter det så har det inte blivit just någon mera träning, men imorgon ska vi till Västerås och simma. Ja, bara Stella, inte jag. Efter det kommer hon garanterat att vara rätt trött även om vi tar det försiktigt. Det är 1½ månad sedan hon simmade senast. Jag ska försöka att ta mig ut i helgen och promenera i skogen och försöka hitta någonstans där jag vågar ge mig ut i terrängen och fixa ett uppletande. Det tycker Stella är sk**kul.

Som ni kanske ser så har jag ännu inte fått ordning på hemsidan så att den fungerar som den gjorde tidigare och som jag har tänkt att den ska fungera. Jag är såpass dålig på sådana saker så jag orkar inte riktigt ta tag i det och ens försöka. Men rätt vad det är så kanske. Jag har fortfarande inte kommit på varför det hände, bara att det har hänt. I värsta fall så får jag börja om från början och göra om alltihop, men eftersom jag är funtad så att jag vill lösa problem så får vi se vad jag väljer att göra. Jag hade ju hoppats att kunna få hjälp men har inte lyckats hitta någon som har tid och lust att hjälpa mig så vi får se vad det blir.

Nu ska det bara vara två dagar kvar innan vår lägenhet ska vara färdig. Hur de ska hinna bli klara förstår jag inte. Tvättställ, toa, duschhörna, rör, målning av dörrfoder, koppling av golvvärme, uppsättning av belysning, badrumsfläkt, tak i pannrummet osv. är kvar att göra och jag upplever att inte mycket blir gjort så vi får väl se. Jag har i alla fall planerat att ställa mig under duschen på fredag kväll och låta vattnet rinna utefter kroppen och riktigt njuta. I fem veckors tid har vi fått duscha i en barack med bara en ynkapynka duschstråle som dessutom inte har gått att sätta upp så att man har kunnat stå under strålen. Varenda gång jag har duschat så har jag fått vatten i öronen. Det beror då på att jag har problem med mina axlar och inte riktigt kan få duschstrålen över huvudet utan den har kommit lite från sidan och rakt in i öronen. Fattar ni hur skönt det är med skvalp i öronen? Dessutom är ventilationen så dålig så det är så fuktigt så det i stort sett dryper efter väggarna. Det får till följd att man själv är så fuktig så det kärvar när man ska klä på sig och det är ju inte riktigt läge att gå i shorts, linne och sandaler. Jag hoppas verkligen att jag slipper att duscha där någon mer gång.

Vi är ju gärna ute och campar, men jag kan ju säga att på en camping är det rena lyxen jämfört med detta.

 

12:e nov  Tja, jag kan väl efter uppdateringen igår bara konstatera att min hemsida verkar leva ett eget liv. Den ser inte längre ut som jag hade bestämt att den ska göra. Inte heller vet jag hur jag ska få till baka utseendet på den heller. Jag vågar inte sätta igång att böka med den eftersom jag i min okunnighet i så fall är helt säker på att hemsidan kommer att vara ett minne blott, och att jag kommer att få sätta mig och konstruera om alltihop. Det känner jag just nu ingen större lust att göra så jag får försöka hitta någon som förhoppningsvis kan få saker och ting på plats igen. Ibland blir jag bara så j*a trött. Det verkar som om det mesta strular just nu.

Idag fick jag skjuts till V-ås för att köpa den handdukstork vi bestämt att vi skulle ha. Inte fanns den hemma. Kommer på torsdag om den finns annars nästa torsdag!!!!!!!!!!!!!!! Inte f*n har jag tid att vänta på det! Jag åkte till ett annat ställe och köpte en som såg likadan ut fast mindre. Det får bli som det blir. Det är väl någon mening med det också, vad det nu skulle kunna vara.

Sedan visar det sig att den klinkers vi har fått hem inte är av samma bränning och inte går att använda och inte går det att få hem någon ny förrän tidigast i nästa vecka, så nu måste jag välja något annat! Hur kul är det? Inte kul alls. Shit!

 

11:e nov Här händer det egentligen inte mycket att skriva om. Renoveringen fortgår så sakteliga, för fort går det inte, men det är väl bara att vänta. Tvättkorgen är överfull nu men inte tänker jag gå bort till baracken och tvätta om det inte blir så att det är ALLDELES nödvändigt. Jag tror hellre jag går ner på stan och shoppar lite istället om det blir tomt i garderoben . Nog om detta.

Jag fortsätter med mina långsamma promenader så gott det går. Jag känner mig kolossalt trött, men jag gissar att vädret spelar in och dessutom vetskapen om att jag inte får göra det jag vill. Jag har faktiskt varit ute och kört bil! Väldigt lite, men ändå. Egentligen så "får" jag inte om jag ska lyssna på min läkare, och det ska jag väl egentligen. Å andra sidan så var det ingen som sa till mig att jag inte skulle köra bil före operationen och det kan jag ju tycka är lite konstigt. Själv anser jag att jag var en bra mycket sämre bilförare då än vad jag är nu. Nåväl, jag ska ta det lite lugnt ändå med bilkörandet men det är skönt att kunna åka och handla och slippa vara beroende av att någon annan kör åt mig. Nu måste jag bara se till att få på vinterdäcken för är det någonting jag inte tycker om så är det att köra med sommardäck på vinterväglag.

När det gäller Stella så får det knalla på så gott det går. Hon får sina promenader men inte så mycket mer. Jag skulle ju kunna träna vissa saker inomhus men jag har ingen riktig lust ännu i varje fall så då får det vara. Att träna när inte lusten finns brukar bara bli pannkaka ändå.

Igår kväll lagade jag en kycklinggryta och medan jag höll på med det så började Stella dregla rejält. Jag trodde till att börja ,ed att hon blev sugen när hon kände lukten av kyckling, men när hon inte slutade så började jag fundera. Jag kom så småningom på att jag förmodligen tappade en kärna eller en bit av skaftet från chilin som jag använde och att Stella, som anser att det mesta går att äta, tyckte att det var helt OK att äta detta också. Snacka om salivavsöndring! Det var pölar på golvet, det var blött i hennes bädd, ja det var blött överallt. Det ska bli intressant att se om hon fortfarande tycker att chili är OK att äta om jag skulle råka tappa någon mera gång.

 

6:e nov  Nu har det gått några dagar igen. Det går helt klart framåt även om det går långsammare än vad jag skulle önska. Det som känns jobbigast just nu är att INTE FÅ KNYTA SKORNA! Det kanske låter konstigt men eftersom jag inte får böja höften mera än 90 grader så GÅR det inte. Tror ni mig inte så försök själva. Skulle ni lyckas så är jag tacksam om ni berättar, eller ännu hellre visar hur man gör.

Jag upptäckte att jag faktiskt kan sova i min egen säng. Det händer inte ofta att jag behöver gå upp på natten och skulle det hända så går det hur bra som helst att ta mig nerför trapporna till toaletten.

Vatten har vi fått i köket också, både varmt och kallt. Snacka om lyx! Nu är det "BARA" 2½ vecka kvar tills badrummet ska vara klart. Jag är inte säker på att jag tror det förrän jag ser det. Jag har ett svagt minne av när jag var liten, upp till 5 år, då vi bodde helt omodernt. Bara kallvatten i köket, vedspis och kakelugn som värmekällor och utedass på gården och med allt som därtill hör. Det blev inte någon varm dusch då inte. Gissa om jag ska stå läääänge under duschen och bara njuuuuta!

Jag har fortsatt att promenera. Att gå 3 km tar ca 1½ tim! men jag orkar i alla fall och det är inte illa. Bara för ett par veckor sedan så var jag färdig för sängen efter att ha gått upp ur den på morgonen, klätt på mig och ätit frukost, så visst går det framåt.

Jag sysselsatte faktiskt Stella med  ett "upplet" häromdagen. Jag hade en snörboll med mig som jag slängde ut i långt gräs och sedan skickade jag ut henne för att leta upp den. Gissa om hon tyckte det var kul. Tävlingsmässigt var det inte men det spelar ju å andra sidan ingen roll eftersom vi inte ska tävla i det momentet.

Hösten är ju definitivt här, ja nästan vintern. Det snöade i helgen eller när det nu var, men den snön är ju borta nu tack och lov. Blir det snö så vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig för att kunna gå ut. Knyta skor ni vet. Ännu så länge så kan jag ju ta mina gympadojor som jag har satt elastiska snören i. Det funkar även om det blir lite provisoriskt. Jag har rätt svårt att rätta till plösen t.ex. om den hamnar lite på sniskan. Med kängor vet jag inte hur jag ska kunna lösa det. Det blir nog så att jag får ringa på hos förut nämnda granne och be henne knyta skorna också.

Just nu så vet jag inte så mycket mer att skriva om men hör gärna av er. Jag har all tid i världen just nu eftersom det inte är så mycket jag kan ta mig för för tillfället.

 

28:e okt  Nu har jag varit hemma i, få se, nio dagar och ingenting har jag fått gjort. Fast det är kanske inte meningen att man ska göra så mycket när man är sjukskriven. Vila, träna lite, försöka få i sig lite mat är väl det väsentliga så här till att börja med.

Jag har i alla fall fått klart för mig under de här dagarna att man är förbaskat bortskämd nu för tiden. Vi har ju hantverkare här som jag har skrivit om tidigare. De har dristat sig till att STÄNGA AV VATTNET överallt utom på toaletten! Även där är just vi bortskämda eftersom vi är de enda? som har vatten på toaletten eftersom vi har dragit nya rör där själva för några år sedan. Alltså kan vi tvätta händerna i RINNANDE ISKALLT vatten när vi har varit på toa! I köket har vi inte en droppe rinnande vatten för närvarande. Det får vi bära dit. Minns då att jag går på kryckor. Kanske kunde jag klara mig utan, men jag FÅR INTE.

Duscha får vi göra i en barack en bit bort. Dit vågar jag inte riktigt gå ännu av rädsla för att stå på öronen när jag ska ut därifrån. Det finns nämligen ingenting att hålla sig i när man ska gå nerför gallertrappan och jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna hända om jag snubblade och ramlade. Därför får jag med Kjell-Åke's hjälp ta mig till hans jobb och duscha där. Där finns det inga gallertrappor att klättra i.

Med lite tur så får vi åtminstone kallvatten i köket i morgon och då kan jag köra diskmaskinen och slipper stå och värma vatten att diska i. Ja, ni hör ju själva!

För övrigt har jag varit ute och gått lite grand och som betalning för det fick jag ONT i ryggen. Jag har nämligen ett ngt längre ben på högersidan och så ska det vara säger läkaren. Det är meningen att det ska rätta sig till under de närmaste tre månaderna. Om det INTE gör det så ska det korrigeras. Inte med operation utan med inlägg i skorna få r jag förmoda. Så det var bara att plocka fram värktabletterna igen. Dem som jag trodde jag skulle slippa. Men OK, det får väl gå ett tag till. Den värk jag har nu är i varje fall inte jämförbar med den jag har haft.

Stella då? Som jag har sagt tidigare så är det jätteskönt att ha snälla grannar som hjälper till. Utan den granne som hjälper mig så vet jag inte hur det skulle gå. Visst kan jag gå lite själv, men det är ju tydligt, med tanke på ryggen, att promenaderna inte kan bli så jättelånga. På helgerna så får husse ta över och masa sig ut med henne. Jag har stora förhoppningar att det ska bli bättre. MKT bättre än det har varit en lång tid tillbaka.

 

19:e okt  Hemma igen efter operationen. Allt hat gått bra så här långt så nu hänger det mesta på mig. Träna, träna och träna. Komma ihåg att inte göra så eller så. Inte ha för bråttom med saker och ting. Ja det kommer att vara mycket att tänka på för att inte riskera att det händer något som inte bör hända. Riskerna är minimala får man veta om man pressar expertisen lite, men den finns där trots allt och lagen om alltings jävlighet ska inte underskattas, men inte heller vara den som styr i alla lägen.

Det känns ovant att inte ha ont längre. Jag minns nästan inte hur det känns att inte ha ont. (I alla fall inte så mycket. Lite i axlarna men det går nog över). Två nätter har jag sovit utan att vakna en enda gång! Kan inte minnas när det hände senast.  Problemet med att inte ha ont i detta läge är att det är så lätt att göra fel rörelser. Men jag lovar att göra vad jag kan för att inte göra alltför många i alla fall. Det jobbigaste är ändå att inte kunna sätta sig i bilen och köra dit man vill.

Nu ska jag sova hemma i natt. Hoppas att det fortsätter som det slutade på lasarettet. Att jag får sova hela natten i lugn och ro.

I morgon ska jag ta en lite kort promenad och känna hur det känns. Man är ofta inte så kaxig när man ska börja leva sitt vanliga liv. Ja inte riktigt men delvis i alla fall. Jag har varit uppe några timmar nu och har känt mig färdig för sängen en bra stund nu. Jag ska sova i vardagsrummet till att börja med i alla fall. Vi ska ha hantverkare här, som jag har skrivit om tidigare, och kommer inte att ha någon toa på övervåningen vilket skulle innebära att jag måste traska nerför trappan om jag skulle behöva gå på toa mitt i natten. Då är åtminstone jag lite vimmelkantig och just nu också stel när jag kommer ur sängen så för att inte riskera något så får det bli så till att börja med så får vi se sedan.

Jag har inte skrivit någonting om min lilla hund men glad blev hon när jag var och hämtade henne hos grannen. Sedan hälsningsceremonin var över så somnade hon som om hon inte hade sovit ordentligt på hela tiden jag har varit borta. Eller också tyckte hon att hon inte ville överdriva alltför mycket. Vad vet jag om vad som rör sig i huvudet på en hund.

 

14:e okt  Nu sitter jag här några timmar innan det är dags att inställa sig på Västerås lasarett för att göra de sista förberedelserna innan operationen. Det känns lite pirrigt måste jag väl erkänna. Samtidigt ser jag verkligen fram emot att få det gjort. Det är bara att hoppas att resultatet blir det jag hoppas på.

Jag ska försöka att lägga in lite bilder som jag har tagit under sommaren. Det visar sig hur långt jag kommer med det. Jag har en liten stund på mig men tiden brukar ju rusa när jag sitter vid datorn så det jag inte hinner nu får jag ta sedan.

Jag skulle tro att det dröjer någon vecka innan jag är tillbaka vid datorn.

 

8:e okt  Ibland händer det att man har centimetrarna på sin sida. Det hade jag idag när jag var på väg hem från jobbet. Lite ouppmärksam, solen snett från vänster och PLÖTSLIGT har jag ett rådjur framför bilen! Ibland är det bra att man reagerar snabbt och idag var det bra. Det var inte många decimeter som skilde min bil från rådjuret. Jag såg inga ben, bara ryggen på det när det försvann ut till höger. Jag trampade på gasen samtidigt som jag tittade i backspegeln och får se nästa rådjur hoppa ut framför nästa bil. Som tur var så hade den föraren antagligen bromsat in samtidigt som jag gjorde det. Det känns lite som om jag har turen på min sida för närvarande. Först operationstiden och så klara mig från att köra på rådjuret idag. Få se vad som händer härnäst.

Idag var Stella i Västerås och simmade för sista gången på ett tag. Det visar sig hur lång tid det tar innan jag är i skick så att hon kan börja simma igen. Just idag så upplevde jag att hon hade hittat "rätt känsla" för detta med simning. Hon har varit lite småstressad i bassängen tidigare men idag var hon mera avslappnad och lyssnade på ett annat sätt. (Jag försöker föra lite dirigering i bassängen). Det börjar märkas på vågen att hon har gått upp lite i vikt. Inget katastrofalt men jag tar tag i det innan det blir katastrofalt. Lite, lite mindre mat så ska nog ordningen vara återställd. Tyvärr är det ju så att motioneringen av henne inte är så bra just nu beroende på att jag inte är OK för närvarande. Det är värre ändå med mig. Fortsätter det så får jag skaffa mig en ny garderob. Det är lättare att göra något åt Stella. Hon kan ju inte ta något själv ur skåpen som jag gör.

Jag hade tänkt få in lite bilder som jag tagit under sommaren, men så ringde jag att samtal och tiden gick. Jag ska göra ett nytt försök i veckan.

 

7:e okt  Det känns mer och mer att operationen kommer närmare. Det är bara en vecka kvar tills jag ska läggas in. Det är en hel del att tänka på som ska fungera när man kommer hem. Det är t.ex. toalettstolsförhöjare som ska fixas till i lagom höjd. Måste kolla om det går att fixa så att jag kan sitta i soffan och fåtöljen. Sängen ska vara lagom hög osv. Allting ska vara så "lagom" och det går att lösa det mesta, men inte allt. Det jag inte hittar någon lösning på är hur sjutton jag ska få skorna att hänga med. Jag kommer inte att kunna knyta dem. Undrar hur andra gör? Efter en höftledsoperation får man inte böja höften mera än 90 grader. Såvitt jag kan förstå är skoknytning i den ställningen omöjlig.

Nu finns det ju elastiska skosnören att köpa och jag har redan köpt två par vita. Jag hade behövt ett par blå som passar till mina favvoskor, men den färgen har jag ännu inte hittat. Det får väl bli så att det blir vita snören i dem också. Det är bara att hoppas att det inte blir vinter förrän vi har passerat mitten av januari för annars blir det problem om jag ska ha kängor på mig. Det kommer troligen att vara omöjligt att få på sig dem färdigsnörda. Det blir väl så att jag får sätta på mig dem och sedan ringa på hos grannarna och be dem knyta skorna åt mig.

Under veckan som gått så har Stella fått åtminstone lite motion. I tisdags var hon och simmade och igår tog vi en cykeltur och idag fick husse börja träna lite på att motionera. De var ute ungefär 1½ tim på en skogspromenad. Tyvärr blir det alldeles för lite sådant men hon verkar klara sig rätt så bra ändå. Själv tog jag i lite för mycket igår. Dels med cyklingen och dels var vi iväg och handlade en del till badrumsrenoveringen. Som jag sagt tidigare så är det tur att hon inte är unghund. Jag undrar hur det hade gått.

Nej, nu är det dags att försöka krypa ner i sängen. Jag ska vara hos tandläkaren 7.10 i morgon bitti. Det känns jäkligt onödigt eftersom jag sa till senast jag var där att jag ville att han skulle fixa just den fyllningen som nu har gått sönder. Inte kul säger jag bara.

 

2:a okt   Huvva, det börjar närma sig! Jag har ju väntat på operationen men när det börjar krypa riktigt nära så måste jag erkänna att det känns lite pirrigt. Jag vet ju rätt så väl vad som väntar den närmaste tiden. Smärta, värk, inte få böja höften, inte kunna sitta i soffan osv. osv. Samtidigt så vet jag ju att efter konvalescens och REHAB så väntar ett mycket rörligare och förhoppningsvis smärtfritt liv då jag kan träna hund igen. Gå i skogen, gå i trappor, sitta på en stol utan att ha ont, sova utan att ha kroppen full med värktabletter, cykla utan att få ont. Ja, förhoppningsvis börja leva igen.

På torsdag ska jag till lasarettet för provtagning, röntgen, information av sjukgymnast, arbetsterapeut, narkosläkare, avdelningspersonal och träffa läkaren som ska operera mig eftersom jag inte har träffat honom tidigare. Det skulle nog inte skada att ha en bandspelare med sig. Det finns en viss risk att jag kommer att glömma en del.

Sedan sist har jag lyckats ändra tiden till frissan, få en tid hos fotvården, bita sönder en tand och fått tid för att laga den. Dessutom har jag klämt in en tid för att åka med Stella för att simma en sista gång för en tid framöver. Det kommer nog att ta några veckor innan jag kan köra bil efter operationen. Det är nästan det värsta eftersom jag inte kommer någonstans med mindre än att jag har en chaufför. Jag får försöka att ladda med ännu mera böcker.

 

27:e sep  JAAA! Nu har jag fått tid för operation! Om det beror på att jag tjatat, vilket jag tror har betydelse, eller om jag hade fått det ändå kan man ju inte vara helt säker på. Den 15:e oktober är det planerat att jag ska ligga på operationsbordet och få ytterligare en reservdel. Det finns ju trevligare ställen att ligga på iofs. men i den situation jag befinner mig i och har befunnit mig i ett bra tag nu så är det dit jag har önskat mig länge nu. Tiden blir ju lång när man inte mår bra och dessutom bara blir sämre och sämre.

Lite märkligt är det ju att man kan få till allting på en gång. Beställt tid för att få nya dämpare till bakluckan på bilen. Jag har i en veckas tid använt en krycka för att hålla den uppe när Stella ska i och ur bilen. Hela tiden med en viss risk att få luckan i huvudet.

Varit och fått nya bågar till mina glasögon. Det är fjärde bågen till samma glas. Snacka om "skitbåge". Dyr var den men likförb..... har färgen flagat av den. Jag hade en sådan tur att jag hittade en precis likadan båge men i en annan färg denna gång. Istället för en röd båge så har jag nu en brun, eller kanske snarare en kopparfärgad. Helt OK fast jag inte ens hade tänkt tanken att skaffa mig en båge i just denna färgen. Men man kan ju prova något nytt emellanåt. Snabbt gick det ju också eftersom det bara var att flytta glasen till nya bågen.

Och så operationstiden då. Det känns riktigt bra trots att jag vet vad jag har framför mig när det gäller rehabilitering. Men det är en otrolig skillnad att ha ont, hoppa på kryckor, träna, träna och åter träna när man vet att man blir bättre hela tiden jämfört med som det är nu när jag bara blir sämre.

Stellas simning som jag var inställd på att få hoppa över lyckades jag klämma in igår, onsdag, eftersom jag ändrade mina arbetstider pga. en studiedag i måndags. Det känns som om jag äntligen har lite medvind. Det är bara att hålla tummarna för att det håller i sig.

Jag får ägna lite tid åt att fundera på hur jag ska lösa de första veckorna hemma efter operationen när huset kommer att krylla av hantverkare som ska riva badrummet, grovköket och gamla pannrummet. Det kommer att innebära att vi inte har någon dusch och inte heller någon toalett på övervåningen. Bara tanken på att ta mig nerför trappan mitt i natten för att gå på toaletten på nedervåningen får mig att bäva. Det känns som om bästa lösningen är att fixa till en säng i vardagsrummet och sova där tills jag känner mig stadig på benen. I början är det nog lite si och så med det innan jag har kommit igång och kan stödja på det opererade benet. Men det löser sig hoppas jag.

 

23:e sep  Vad har hänt sedan sist tro? Inte mycket. Jag väntar fortfarande på operationstid medan kroppen blir tröttare och tröttare. Vi går våra små promenader så gott det går.

Igår tog vi en cykeltur på en mil. En liten bad- och drickpaus i kalkbrottet, tur att det finns för jag hade glömt vattenflaskan till Stella. Fy på mig! Sedan fortsatte vi ut på öppna gärdet där det går en väg runt som är ca. tre km. och där Stella kan springa lös. Där kan hon ju bestämma tempot i stort sett själv. Det brukar bli så att hon stannar och nosar medan jag fortsätter att cykla. Sedan kommer hon i full kareta och springer förbi, stannar och nosar osv. osv. Hon verkar tycka att det är kul och inte verkar det trötta henne speciellt heller.

På tillbakavägen tog vi en ny bad- och drickpaus.

Idag tog vi en promenad som tog 1½ tim. Normalt tar den knappt halva tiden. I parken passade Stella på att bada i fontänen.

För övrigt så funderade jag på hur det kommer sig att man, läs jag, är så snål så att man inte plockar ner äpplen från trädet när man ska ha några stycken utan envisas med att plocka från marken istället. Det får ju bara till följd att man får plocka allihop från marken. Allihop med tillhörande stötskador och ofta lite övermogna. Jag kan ju tycka att det vore bättre att ta äpplena från trädet utan stötskador och lagom mogna. Jag ska fundera vidare på det och kanske jag, med lite tur, kan ändra på det till nästa år.

Veckan som kommer får vi hoppa över simningen eftersom jag på tisdag ska till ortopeden i Köping för att kolla så att mitt knä ser ut som det ska på insidan. Eventuellt kanske vi kan simma på onsdag istället eftersom jag ska skifta mina arbetstider så att jag blir ledig på eftermiddagen då. Måste bara komma ihåg att ringa och höra om det finns tid.

Jag ska försöka pallra mig upp till klubben i morgon kväll om jag orkar. Ska jobba heldag imorgon och brukar vara rätt trött då. Ska i alla fall försöka. Det kan ju ev. bli LITE träning för Stella. Jag var där förra måndagen och provade lite stegförflyttningar, lite grundträning i fritt följ och ingångar. Stella tyckte det var JÄTTEKUL. Hon har ju inte gjort någonting egentligen på drygt två månader.

 

19:e sep  Jag har tagit "Time out" från jobbet. Min chef förstod inte alls vad jag menade. Enligt mitt sätt att se det så borde han ha förstått utan förklaring, åtminstone om han hade lyssnat på de svar han har fått på de frågor han ställt.

Jag går alltså numera med kryckor pga. de smärtor jag har, framför allt från min höft. Eftersom jag också har artros i mina axlar så frestar det rätt så hårt på dem och jag får ännu mera ont. Allt detta tillsammans gör att jag sällan sover en hel natt i sträck utan vaknar både två och tre gånger och blir då oftast tvungen att gå upp eftersom jag har ont och enda sättet att få det att "lugna sig lite" är att gå upp och gå en liten sväng. Oftast blir det till toaletten.

Alltnog, han förstod inte att jag var hemma för att jag hade ont och kände att jag behövde ett par dagar att vila kroppen. Det har blivit tre dagar och jag har sovit och sovit och sovit ännu mera. Det var välbehövligt. Jag har väl lika ont men det är lite lättare att stå ut med det när jag är någorlunda utsövd. Kan man sova 12 - 13 tim/dygn, då är man trött. Åtminstone jag.

Så lämnar vi det. Igår åkte jag till Västerås igen för att Stella skulle få simma lite. Jag brukar väga henne samtidigt och jag kan konstatera att vikten går lite upp och ner. Visserligen så är största skillnaden 3 hg. så det är kanske inte så mycket men det har inte varit så tidigare. Hon fick simma lite längre tid igår och några minuter med jetstream. Som jag har skrivit tidigare så älskar hon inte denna form av motion man eftersom hon mår bra av den och jag har svårt att motionera henne riktigt så får hon stå ut.

Idag åkte vi till skogen. Det blir ju inte så långt jag går men jag försöker få Stella att röra sig lite mera än vad jag gör och det går rätt så bra. Hon är ju ingen unghund längre så det är ju inte samma spring i benen på henne som det har varit, men lite blir det och det är ju bra.

För några veckor sedan så markerade jag en liten sökruta i form av en korridor. Jag markerade den med toapapper så jag tyckte att det kunde få hänga kvar eftersom det försvinner rätt fort. Idag när vi kom så hängde i alla fall papperet kvar så då passade jag p att köra ett helt ovallat upplet x2 med Stella. Jag kastade ut en dummy och en kong medan hon satt och väntade. En bra träning tycker jag och väldigt praktisk med tanke på att det har hänt att jag villat bort mig på okänd mark. Vid ett par tillfällen hade jag då knutit fast Stella vid ett träd. Det kändes inte så bra, dessutom är det ju lite pinsamt att erkänna at man har ett så kasst lokalsinne.

Hursomhelst så älskar Stella dessa upplet. Hon är riktigt otålig när jag ska sätta på henne tjänstetecknet och far iväg som skjuten ur en kanon när jag väl kommenderar "leta". Det tar inte många sekunder för henne att hitta föremålen heller. Ibland får hon för sig att fortsätta leta utan att komma in med det föremålet som hon redan hittat så då får jag påminna henne om vart det ska. Hon är riktigt duktig på detta moment liksom hon är duktig på att spåra. Synd att det inte går att få ordning på lydnaden och framförallt tråkigt med hennes skottberördhet. Jag är rätt så övertygad om att hon hade kunnat klara sig ända upp i elitspår annars.

I morgon ska jag pallra mig iväg till jobbet hade jag tänkt. Jag trivs jättebra med mitt jobb och framförallt så inbillar jag mig att jag gör en del nytta och det känns bra.

Dags att krypa ner i sängen med en ny deckare. "Stum sitter guden", skriven av Anna Jansson som jag inte har läst något av tidigare så det ska bli spännande.

 

13:e sep Nu har Stella och jag återupptagit vår träning som legat nere hela sommaren. Tanken var ju att åtminstone Stella skulle ha legat i träning hela sommaren också, men eftersom det inte var så inbjudande att bada så blev det inte någon simning för Stella heller.

Nu har hon i alla fall varit iväg två gånger och simmat. Det är ju, tyvärr, inte riktigt hennes favoritsysselsättning men det är ändå någorlunda OK. I tisdags, som var andra gånge vi var iväg, så tog hon det lite lugnare på slutet så det blir nog bra bara hon får in vanan. Planeringen är att vi ska åka en gång i veckan nu när det inte blir någon lydnadsträning. Jag ska försöka cykla åtminstone en gång i veckan trots att det gör ont, men jag få försöka leva med det för Stella's skull.

Själv försöker jag styrketräna två gånger i veckan men jag måste säga att det tar emot. En sak är ju säker och det är att jag gör det inte för att det är roligt. Jag vet ju att jag mår bättre om jag gör det och det är väl det som får mig att ändå styra vägen till träningslokalen. Jag skulle mycket hellre styra ut i skogen men det får vänta tills framåt våren skulle jag tro.

Det verkar ta tid innan jag får operationstid. Oktober - november säger de när jag ringer och tjatar. Det tänker jag fortsätta med även om det inte hjälper. Jag får åtminstone utlopp för lite av min frustration. Jag kan nämligen inte förstå vad vitsen är med att man SKA vänta tre månader innan man blir opererad. Det kan ju inte bli billigare för det. Nu får man ju återigen höra om att man inte ska få vara sjukskriven mera än si eller så lång tid samtidigt som sjukersättningen ska sänkas. Åtminstone jag har inte bett om att få bli sjuk och ha ont och inte kunna göra det man vill på grund av smärta. Men det är väl som Ingemar Stenmark sa på sin tid: "Det är int lätt å förklar för en som int begrip"!

Det ligger nära till hands att tro att våra politiker inte har haft sjuka människor i sin närhet och definitivt inte varit sjuka själva. Inte för att jag egentligen önskar olycka över andra, men kanske skulle många av våra politiker som sitter in ställning där de kan påverka behöva påminnas om att sjukdom kan drabba även dem.

Nåväl, idag har det ju varit riktigt skapligt väder och det gör det ju lite lättare att leva. Visserligen har jag känt mig lite småhängig några dagar men jag hoppas att det ger med sig. Det är bara en arbetsdag kvar den här veckan så då får jag sova på lördag.

På söndag har vi Elitspårtävling och då ska jag var tävlingssekreterare. Det bruka kunna vara trevligt och speciellt nu, när det inte blir så mycket hundaktiviteter för övrigt, kan det ju vara trevligt att träffa lite människor på klubben.

 

30:e aug Det blir inte så ofta jag uppdaterar här för närvarande. På grund av mitt hälsotillstånd så händer det inte så mycket. Jag jobbar mina timmar, och det trivs jag med och vill göra så länge jag orkar, men sedan orkar jag inte så mycket mera. Kroppen börjar bli sliten av att jag går med min onda höft. Det sprider sig i kroppen kan man väl påstå. Musklerna tar stryk av den snedbelastning de utsätts för och mina redan onda axlar mår inte bättre av att jag måste använda kryckor för att kunna ta mig fram. Det känns inte kul alls. När man dessutom får svar från sjukvården att det troligtvis kommer att dröja en bit in i oktober innan det kan bli aktuellt med operation så känns  det tungt. Det hjälper inte mycket att tjata heller. Jag har i alla fall talat om att jag kan komma med kort varsel, så det är vad jag hoppas på för närvarande.

Om knappt fyra veckor ska mitt knä, som opererades för ett år sedan, kollas. Jag hoppas att det ser ut som det ska annars vet jag inte riktigt vad som sänder. En omoperation av det är ju inte direkt något man önskar sig och speciellt inte nu. Det räcker med höften.

Tre veckor in i oktober så ska renovering av stammar, badrum, toalett och grovkök påbörjas och sedan pågå i fem veckor. Med den tur jag har så blir det säkert operation alldeles i samband med det. Nyopererad med huset fullt av hantverkare låter som en mardröm, men renoveringen kan jag inte påverka och operationen vill jag ha gjord så då får det bli som det blir.

I vilket fall så var Stella och jag och tittade på Boxer-SM utställningsdagen. Det var en kolossal massa boxrar på plats. Någonstans runt 160-170 st! Tyvärr blir det svårt att hinna med att se alla, men en del såg vi ju. Många snygga hundar och vad jag kunde se så var det i stort sett lugnt i ringarna. Dvs. inga tendenser till slagsmål eller några allvarligare utfall mot andra hundar. Det tycker jag är väldigt positivt. Jag tycker det är bra om boxern använder sin energi till bättre saker.

Det som var roligt var att det var väldigt många ekipage som startade både i lydnad och i bruks och dessutom med riktigt bra resultat av vad jag har sett. Det verkar lovande inför framtiden tycker jag. Det är ju där vi vill se våra boxrar och inte bara i utställningsringarna.

 

16:aug  Återigen har det gått ett bra tag utan att jag har skrivit en enda rad här. Det kanske kan bero på att det inte händer så mycket. Jag mår inte så bra, eller min kropp gör det inte, men det är väl samma sak antar jag. Jag har ont och det gör ju dessutom att lusten att göra något blir väldigt liten. Jag har ont när  jag går och får ännu mera ont när jag har gått, om ni förstår vad jag menar.

Jag försöker ju ändå gå så mycket jag känner att jag kan utan att få så ont så att jag inte orkar med min omgivning. Det är en balansgång. När det är väder för att cykla med hund så försöker jag att ge mig ut en sväng med Stella så att hon ska få röra sig i ett lite högre tempo än den snigelfart jag kan åstadkomma när jag går.

I måndags kunde jag inte hålla mig utan tog kryckorna och gav mig  ut i skogen med Stella. Tanken var att jag skulle gå där det gick att någorlunda att sig fram med kryckor. Det gick rätt så bra ända tills vi kom tillbaka till bilen. Då tyckte jag att min stackars hund ändå borde få göra någonting så jag slängde ifrån mig den ena kryckan och gick ut i blåbärsriset och trampade upp en uppletanderuta 20x50 m. Där la jag ut fem föremål (jag hade tänkt mig 6, men ett glömde! jag i fickan). På nära håll hängde jag en kong i ett träd så att själva kongen hängde på en ½meters höjd. Jag tyckte att det kunde vara kul att se hur Stella betedde sig då.

Jag skickade ut henne och hon drog ut med bra fart. Hon går sällan rakt ut, utan går i en serpentin ut. Oftast så går hon ända ut på djupet i första slaget. Sedan verkar det som om hon har lokaliserat de flesta föremålen för det brukar inte ta lång stund att hämta in de 3 första. Den här gången gjorde hon också som hon brukar. Ut på djupet och hämtade föremålet längst bort och sedan ut efter det näst längst bort.

Sedan låg det två väldigt nära varandra och det var tydligen svårt att hitta. Hon tog det ena och på väg ut efter nästa så fick hon vind på kongen som hängde i ett träd. Det var riktigt intressant att se hur hon jobbade med näsan för att hitta den. Det fanns helt tydligt doft på ett stort område. När hon väl hittat den och skulle greppa den så gungad den iväg så hon fick jobba lite för at få tag. När den dessutom satt fast när hon skulle springa in med den så såg hon riktigt frustrerad ut. Hon fick dra från flera olika håll för att få loss den. När hon sedan äntligen fick loss den så såg hon riktigt nöjd och stolt ut. Där fick hon i alla fall jobba en del på flera sätt.

När hon skulle ut efter det sista föremålet så var hon lite trött, det var ju varmt ute, men hon drog ut och hittade det sista föremålet utan problem. Då var hon åtminstone lite nöjd även om det inte blev så väldigt mkt jobb.

Jag skulle ju väldigt gärna ha velat gå ett spår åt henne, men jag orkar varken lägga ut det eller gå ett spår med henne så hon får klara sig ändå.

Hursomhelst så kände jag att jag hade gått i terräng jag inte borde ha gått i.

Helgen 10-12:e aug. åkte vi till Göteborg som kompensation för campingen som inte blev av. Med kryckor gick det rätt så bra att gå runt i staden. Vi började på fredagskvällen med att ta spårvagnen till Liseberg där jag hade hoppats på att få med mig Kjell-Åke upp i Berg- och dalbanan Balder, men icke. Det blev inget åka alls, men man har ju en viss behållning av att bara strosa runt och insupa miljön. Vi var och åt en köttbit och drack en öl till och det var riktigt gott.

Efter frukosten på lördagen tog vi oss till Lilla Bommen för att åka ut till Älvsborgs fästning. Det blev en väntetid på en timma innan båten fick så då passade vi på att stoppa i oss en glass. Ute på fästningen gjorde vi bara en liten runda innan vi åkte tillbaka. Vi tog oss till Trädgårdsföreningen och strosade runt bland rosorna en stund.

Vi hade planerat att åka Paddan också så vi tog oss vidare dit och kom iväg rätt snart. Perfekt väder var det för att åka ute på vattnet. När vi var ute på älven började det regna och det kom ett par åskknallar, men det var snart över. De som har åkt Paddan vet ju att det är ett antal broar man passerar under och att ett par av dem är riktigt låga. (Lägre än Glocalnet faktiskt). Högt vattenstånd gjorde att det nog inte var mera än 10-15 cm mellan högsta punkten på båten och lägsta bron. Vi fick sätta oss på golvet på båten och det var inte det lättaste, stel som jag är just nu. De vitsiga göteborgarna kallar de två lägsta broarna för Osthyveln och Frisörn. Man kan ju bara gissa varför!

På kvällen var vi på Åtta Glas och åt fiskgratäng, vad ska man annars äta på en båt i Göteborg? Det smakade väldigt bra. Kan faktiskt rekommenderas. Efter det tog vi oss tillbaka till hotellet och formligen stupade i säng.

På söndagen var vi och tittade på Universeum innan vi satte oss i bilen för att transportera oss hem. En riktigt bra helg hade vi.

Idag har jag varit hos en ortoped och nu står jag på väntelista för operation av höften, för så här kan jag inte ha det. Det är ju alltid en risk med en operation men jag hoppas väl att det ska bli för mig som det blir för de flesta andra, nämligen att jag ska kunna röra mig utan att ha ont så att jag kan lägga ett spår åt Stella emellanåt och också fortsätta att träna lydnad och kanske kunna få till ett LP 3 NÄSTA år. Hoppet är ju det sista som överger människan sägs det. Kanske kan det bli en valp också. Jag håller tummarna,

 

1:a aug  Nu är det ett tag sedan jag uppdaterade sidan. Det har varit, och är, semester och vi har varit på resande fot några dagar. Tanken var att hälsa på släkten och sedan ut och tälta. Släkten klarades av och blev kanske något mera ingående än vad som var tänkt på grund av vädret. Inget fel i det iofs, men man känner sig lite som en parasit. Eller en modern luffare kanske?  Själv tycker jag att det är kul att ha natt- och matgäster när man kan ta det lite enkelt, men när jag själv är gäst känns det ibland lite, ja jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det. Ni får vara er egen tolk.

Av tältandet blev det ingenting och det är FÖRSTA gången det har hänt att vi inte har kommit iväg när vi har tänkt att göra det. Min dotter frågade om vi har blivit bekväma, men det känns inte så. Det var snarare det instabila vädret som var anledningen. Inte en väderprognos som man ens kunde tro att det fanns en chans med uppehåll två dagar i sträck, så så fick det vara. Så nu går jag här och drar utan att göra just någonting. Ska strax berätta om åtminstone en anledning. Vi har gjort små dagsutflykter och jag ska försöka få ut bilder så snart jag orkar.

Min hälsa, som inte är vad jag önskar att den vore, blir bara sämre. Min höft värker mer eller mindre ständigt och lusten att göra saker dämpas av det. Jag har, eller hade, vet inte viket just nu, tankar på att försöka åka till Göteborg och gå och strosa på Avenyn, gå på Liseberg, bara atmosfären kan räcka för mig, åka Paddan, sitta på en uteservering och ta en öl och över huvudtaget bara vara. Vi får se hur det blir med det. Kan jag inte få hjälp med att bli av med åtminstone en del av min värk så får vi nog skjuta upp det till nästa sommar.

Det känns också väldigt tråkigt att inte ha kunnat hämta hem den valp jag hade på gång, men när jag har så ont som jag har så skulle det inte fungera, så jag får väl tro på det jag brukar hävda, att det är någon mening med allt. Kanske var det inte den rätta valpen för mig utan det är någon annan jag ska ha.

Någon hundträning blir det inte heller. Mitt samvete gnager när jag inte kan ge Stella det hon skulle behöva, men just nu fixar jag det inte. Det är tur att hon ändå har hunnit bli såpass gammal som hon är. Det hade varit riktigt illa om hon hade varit riktigt ung.

Vi tog en cykeltur i lördags och en tur i skogen i söndags. Hittade några Kantareller och upptäckte att det har blivit långt till marken (beroende på att höften smärtar och att jag har blivit stel i musklerna runt höften och i ryggen) så det blir nog inte så mycket svampplockande i höst. Det kan vara allt detta motionerande, som normalt inte är särskilt mycket, som är orsaken till att jag nu har så ont.

Jag har fått en telefontid med en läkare imorgon bitti, så jag hoppas att jag vaknar, och jag får hoppas att han kan hjälpa mig så att jag kan klara mig fram till det är dags för operation, vilket jag hoppas kan bli snart. Som det är nu mår jag bara sämre och sämre och det påverkar ju humöret också.

 

11:e juli Idag har vi varit ute och prövat lyckan på lydnadsplanen igen. Inte gick det väl så lysande, men det gick bättre, och det kändes bättre. Möklinta Kennelklubb hade sin årliga utställning och lydnadstävling. Området är litet och utställarna  är många så trångt blir det. Jag vet inte om utställningsmänniskor är, ursäkta, korkade eller vad det är.

Där det är så trångt så att man knappt kan flytta på sig utan att trampa någon på tårna så kommer människorna och ska sätta upp ett UTSTÄLLNINGSTÄLT! Jag kan inte tycka annat än att det är korkat. Jag tycker att det borde vara läge att förbjuda tält när utrymmena är så små!

Att värma upp hunden före starten i lydnadstävlingen på ett vettigt sätt var inte att tänka på. En liten, liten plätt mellan människor och hundar var allt som gick att hitta. Gnälligt, ja, men ändå bara den nakna sanningen.

Tävlingen gick, med de förutsättningar som var, ändå rätt skapligt. Bara en nolla kändes ändå rätt bra.  Vi har helt klart en del att träna på, men det känns som om vi är på rått väg. Vi har ändå varit ifrån tävling i drygt 2½ år p grund av skador, vilket också gjort att vi inte har kunnat träna på "riktigt" på drygt ett år. Däremellan har det varit vinter osv.

Vår tävlingskarriär har inte direkt varit spikrak. Den började med att jag läste Memea Mohlins Lydnadsboken och så gick jag ut och provade. Ingen som kunde hjälpa mig att se felen jag gjorde eller visa hur jag kunde göra istället. Vi gjorde de första  starterna 2001 innan jag egentligen visste vad jag höll på med. Sedan en halvkrasslig hund med dålig mage och skendräktig i ordets rätta bemärkelse. Detta gjorde att träningen inte blev så bra som den borde ha varit. Hur kul kan det ha varit att träna och må dåligt? Usch vad jag utsatte Stella för.

2002, kastrering och en sommar och höst när det fungerade skapligt att träna. Vi lyckades fixa ett 1:a pris i lkl l och bli uppflyttade till lägre klass spår.

2003, benbrott i slutet av mars och konvalescent hela sommaren. I Oktober tog vi ändå ett !:a pris i lkl ll innan vi gick till vintervila. Vi tog vårt 1:a 1:a-pris i lkl ll.

2004 har hitintills varit det år när det fungerat att träna och tävla utan sjukdom och skador. Vi fick ihop fyra 1:a pris i lkl ll vill jag minnas och blev godkända i lägre spår. LO- mästare i MÖLO (Mälardalens Östergötlands lokalområde i Svenska Boxerklubben) i lydnad.

2005 och 2006 gick vi aldrig ut och provade pga. skador/sjukdom. 2005 visste jag inte orsaken till att ingenting fungerade. Idag tror jag mig veta att Stellas Spondylos redan då var under uppsegling och 2006 konstaterades den så det var rehabilitering som gällde ända fram till vintern då vi kunde börja träna lite försiktigt igen.

2007 har vi tränat på, men det har varit segt att komma igång igen. Men det är bara att nöta på så får vi se hur det går.

 

10:e juli Inte mycket har egentligen hänt sedan sist jag skrev. 1:a juli provade vi lydnadsplanen igen med ett lika pinsamt resultat som förra gången. Mera om detta på NYA sidan, Stella, tävling. Vi nöter på med träningen och jag kan bara konstatera att hon kan momenten egentligen, men någonting är så FEL och jag vet inte vad.

Jag hittade en nygammal leksak, en pip-boll som är SKIT-KUL, men ändå så är det precis som om hon glömmer vad det är hon ska göra när hon kommer en bit ifrån mig. Rutan har hon fokus på när hon springer ut, men så kan hon vända sig om och liksom fråga: var det det här du sa? Eller vittringsapporteringen som hon aldrig har haft problem med. Där kan hon bli stående med pinnen i munnen och se ut som om hon inte vet vart hon ska ta vägen med den.

 Ibland undrar jag om hon redan har börjat bli senil. Det känns rätt trist faktiskt, när jag dessutom inte kan ta den valp jag hade på väg. OK, det är bara att bryta ihop och komma igen.

 

29:e juni  Idag tog vi en sväng i skogen. Jag har alltid hört att efter midsommar så hör man inte göken längre. Uppenbarligen så hade den Gök som gol som en galning inte hört det, eller också har den sett fel i almanackan.

Jag passade på att titta efter Kantareller, men det var glest och smått. Skulle tro att det behövs massor med regn innan det blir någon fart på dem.

Innan vi lämnade skogen så tränade vi fjärrdirigering. Detta eländiga moment som verkar helt hopplöst att få till på ett riktigt bra sätt. Jag får nog vara glad om Stella gör de växlingar som ska vara. Jag får nog blunda för hur det ser ut, åtminstone ännu så länge. Kanske, kanske det går att få till någon gång i framtiden. Det är bara att hoppas att Stella har många friska år kvar.

Tänk vad det skulle vara roligt att få till alla momenten vid ett och samma tillfälle, och dessutom på tävling! Ja jäklar!

Vi får nöta vidare med träningen och hoppas att det släpper.

 

28:e juni Idag tog vi en promenad runt dammarna vi har här i staden. Sala kallas ju för de vita broarnas stad. Jag får nog ta med mig kameran nästa gång vi tar en promenad i parken och fotografera lite. Det blir ju lätt så när man har bott länge på samma plats att man slutar se saker. När jag besökte Sala första gången blev jag så fascinerad av grönskan som fanns, och fortfarande finns, överallt. Tyvärr så finns det människor som tycker att det är en bra ide att bygga bostäder i parkens utkanter, vilket skulle få som resultat att stora delar av de grönområden som finns idag inte längre skulle vara tillgängliga för Salas invånare. Tragiskt tycker jag. Måste säga att jag inte riktigt förstår hur vissa människor tänker.

Idag fick jag svar på de prover som togs på Stella för en vecka sedan. Ingenting tyder på någon infektion! Jag är verkligen glad att jag inte bara gjorde som veterinären sa. Jag tror att det tyvärr är så många gånger att det sätts in antibiotika för säkerhets skull och det enda resultat man får är att hunden går omkring full med medikamenter helt i onödan. Är det då en hund som är känslig för antibiotika så mår den förmodligen bara sämre än vad den gjorde innan.

25:e juni Ja, så är jag tillbaka på ruta ett när det gäller valpköp. Kroppen har hunnit ifatt mig trots att jag har kämpat emot så mycket jag har kunnat och orkat. Efter kontakt med sjukgymnast som säger att han inte kan hjälpa mig mera utan att det är operation som gäller så känner jag att jag får ge upp och acceptera att det är operation som gäller. Höften är slut oavsett vad jag vill.

Jag får hoppas på att jag har hunnit återhämta mig tills det är dags för nästa kull och att det då blir en valp som passar mig.

Nu får jag lägga all energi på Stella och hoppas att hon får må så bra så att vi kan komma ut och tävla och få ihop poäng så att det räcker till ett LP lll. Eftersom jag brukar försöka att leva med inställningen att det är någon mening med allt så får jag försöka tro på det denna gången också.

24:juni Midsommaren 2007 är avklarad. Vi firade den i Mullsjö i ett miserabelt väder. Midsommarstången blev ordentligt vattnad. Även de som dansade runt den blev sannolikt rejält våta. Man skulle ju kunna tro att det skulle vara ganska folktomt runt midsommarstången när vädret visar sig från sin sämsta sida, men icke. Det var fullt med människor på "festplatsen" som drack kaffe, spelade på chokladhjul, kastade boll, fiskade i fiskdammen, dansade runt midsommarstången och åkte "hö-arka". För den som inte vet vad hö-arka är, jag visste det inte heller, så är det en vagn man kör hö på, modell äldre. Den har inte så stor likhet med de vagnar man gör med idag.

Stella var också med och gick runt och tittade. Någon tyckte att det var en bra ide att ha sin hund lös på området. Den gjorde en framstöt hos Stella som till min stora förvåning inte brydde sig särskilt mycket om att set kom en helt främmande hund och nosade henne i de bakre regionerna. Hon brukar ha en del att säga om sådana tilltag annars. Hon har kanske blivit gammal och "förståndig".

Grillningen på kvällen fick vi skippa, men sillen och nubben slank ner. För övrigt var det en mkt lugn midsommarafton. Kan kanske bero på att man inte är helt ung längre. Å andra sidan så inbjöd inte vädret till några stora utsvävningar.

En promenad blev det på midsommardagen. Det var varmt och fuktigt så svetten rann rejält.

Dagen före midsommarafton var jag hos veterinären för att kolla igenom Stella. Hon har ju inte varit sig riktigt lik sedan veckan före vår debut i lydnadstrean så jag ville kolla upp henne. Veterinären tyckte att hon var röd och slemmig i halsen så hon ville sätta henne på antibiotika. Eftersom jag har blivit väldigt anti mot det så bad jag henne istället att ta blodprov för at förhoppningsvis kunna konstatera eller dementera en infektion. Hon påstod att det inte alltid syns på proverna men i så fall avvaktar vi ett tag till och kollar halsen igen. Med tanke på hennes mage, så stoppar jag inte i henne någonting som kan slå ut tarmfloran om det inte är nödvändigt.

Jag tycker att hon har varit riktigt pigg över helgen så jag hoppas naturligtvis på att en ev. infektion är på väg tillbaka. Hon hittade en ny leksak som hon har bollat runt med. En cocosnöt, avsedd för fåglar, alltså tre borrade hål och fylld med frön och talg från början. Den kan man både gnaga på, bära runt och ha som fotboll.

15:e juni Så har vi då debuterat i lydnadstrean. Inte med den äran, men dock. Jag vet inte riktigt vad det berodde på att jag inte riktigt kände igen min hund. Det kan ha berott på mig. Jag kan inte minnas när jag var så nervös senast. Det kändes som om pulsen låg på 180 och jag kände mig mer eller mindre svimfärdig. Jag förstår inte att man betalar för att utsätta sig för sådant här. Man kanske har varit fakir i ett tidigare liv! Vi har inte varit ute och tävlat sedan oktober 2004. Det kan ju ha berott på det.

Vi 0:ade på rutan och fjärren. På vittringsapporteringen sprang Stella glatt ut och hittade rätt pinne, men sedan blev hon stående som om det var kortslutning i huvudet på henne. Hon såg ut som om hon inte visste vad som var nästa steg. Då hade jag redan gett upp och gav ett kommando som lät så här:  Men kom hit med den då! Det fick vi en 8:a för! Fria följet är sällan en höjdare. Idag liknade det mest en katastrof! Likaså apporteringen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

OK. Det går flera tåg och det är bara att hopas att alla vagnar hänger med då.

För övrigt har veckan varit ganska enahanda. Lite lydnadsträning, simning som Stella var mycket trött efter, eller om det var något annat och en liten skada på hornhinnan som säkert kommer att läka utan vet.besök. En liten cykeltur hann vi också med en morgon innan det blev för varmt.

Själv är jag korkad som vanligt och kunde inte låta bli att vara med och hjälpa till att riva en gammal gärdsgård. det fick jag lida ordentligt för dagen därpå. Men sådant är livet. Det är svårt att inse att man inte är tjugo längre.

Nu tar Stella och jag ledigt från lydnadsträningen över helgen och så tar vi nya tag nästa vecka.

Min sommarledighet har börjat och kommer i år att vara fram t.o.m. första veckan i oktober. Lilla bebben, boxervalpen alltså, kommer hem i slutet av juli så sedan har jag nog häcken full.

 

6: juni Som vanligt så har tiden sprungit ifrån mig. Det har varit mycket på jobbet med bl.a. en kvällsträff med våra nya elever som ska börja till hösten. Även deras föräldrar var närvarande. Dessutom har vi tillbringat en dag i Stockholm som började vid skolan 8.30 och slutade strax före kl. 24.00 när jag kom hem. Mes ålderns rätt så var jag helt slut dagen därpå så det var tur att det "bara" var studentfirande på skolan. Så särskilt mycket hundträning har det inte blivit.

För att kompensera det så var jag så korkad så att jag bestämde mig för att ge mig ut i skogen i måndags på en dryg timmas promenad i värmen. Stella klarade sig riktigt bra. Hennes näsa förnekar sig aldrig. Finns det en dypöl eller ett vattenhål så hittar hon det för att sedan vältra sig i det. Hon höll sig i alla fall sval på det viset. Själv fick jag klara mig med att dricka ur Stellas vattenflaska.

Efter den promenaden så drog jag med mig Stella till klubben för att träna lydnad, väl medveten om att vi dagen därpå skulle åka till Åsa och träna. Jag vet också att Stella fungerar bäst när hon inte har fått göra så mycket på ett par dagar. Det gick väldigt bra att träna på måndagen. Jag körde rutan, fritt följ, fjärrdirigering och stå, sitt, ligg med hunden framför mig medan jag backade och kallade in och kommenderade. Är det någon som förstår, så grattis!

Allt fungerade riktigt bra och jag var nöjd. Det jag i första hand var ute efter var att kolla om hon orkade vara på alerten efter promenaden i värmen och sedan direkt träna lydnad i värmen utan att tröttna. Hon gjorde det och jag är jättenöjd. När vi kom hem så bara donkade hon i golvet, totalt utslagen.

På kvällen var jag uppe på klubben igen och tränade platsliggning och sittande i grupp. Då upptäcker jag att hon går på TL's kommando och hur kul är det?

Är det sedan någon som tror att träningen hos Åsa fungerade dagen därpå så är det dags att glömma det. Jag passade i alla fall på att få kommendering i samband med platsläggande och sittande i grupp och då fungerade det. Det är bara att hoppas att det kommer att fungera på tävling också, men det blir en historia för sig.

På kvällen var det avslutning på min allmänlydnadskurs. Tyvärr var halva styrkan frånvarande. Jag har lite svårt att förstå att man anmäler till kurs och sedan uteblir flera gånger. Visserligen var det sjukdom som spökade till en del, dessutom arbete. Men, ja vi är ju olika. Då tror man ju att människorna är missnöjda, men inte det heller utan vill gå en fortsättningskurs.

Idag har jag firat Nationaldagen sittande under äppelträdet med Stieg Larssons senaste, och sista bok. Inte helt fel. Stella ha vandrat mellan sol och skugga och har verkat nöjd med det.

I söndags, den 3:e juni födde Engelaiz Foxy Angel 7 valpar, varav 6 var tikar. Pappa är Ismo vom Hause Romeo, en tysk hane som jag är säker på att Marlene har kollat ordentligt. Så nu ska det då äntligen bli valp i huset. Sista helgen i juli blir det väl troligtvis. Spännande blir det och allt man lärt sig har man glömt känns det som, men det har fungerat förut så det ska det väl göra nu också. Förhoppningarna på detta lilla liv är högt ställda. Det visar sig om vi kan ta oss ända fram.

 

27:e maj Onsdag, ja vad gjorde jag då? Jo, jag tog en cykeltur med Stella på ca 1½ mil, mestadels på grusväg. Tyvärr är det såpass mycket biltrafik där så jag vågar inte ha henne lös, hur gärna hon än vill. Trodde att hon skulle vara trött när vi kom hem, men inte då.

Torsdag var det kursdags igen. Det är kul att se vilka framsteg som ändå gjorts av deltagarna. Det märks tydligare nu när vi börjar knyta ihop allt till någon sorts helhet. Det är bara att hoppas att de fortsätter att träna hemma även när kursen är slut annars är de snart tillbaka på ruta ett igen.

Fredag var en riktig slappardag. Man måste få ha sådana också.

Lördag drog vi iväg ut i skogen bara för att gå utan att göra någonting annat. Vi började följa en avverknings"väg" som visade sig sluta i ett risigt ingenting så det var bara att vända och börja från början. Jag hade mina stavar med mig, men jag vet inte om de var mest i vägen eller om jag hade någon nytta av dem i bråten. Vi tog en känd slinga istället och jag konstaterade att det var rätt så blött i skogen på sina ställen. Det kan iofs ha berott på att vi höll oss i kanten av mossarna. Jag tittade på klockan när vi kom tillbaka till bilen och tyckte att det blev en någon kort stund i skogen. Jag hade tänkt mig en något längre stund än1½ tim. det visade sig att jag tittat fel på klockan så 1½ tim var 2½ tim istället. Man märker inte hur fort tiden går när man är i skogen och vädret bara är sådär alldeles lagom.

Idag söndag hade värmen äntligen kommit. Gradtalet minns jag faktiskt inte, men det var såpass varmt redan på fm. så jag kände bara för att ta en promenad runt stan, genom parkerna. Stella tog ett fotbad i Agueli-parken och sedan drack hon en skvätt från kranen på torget. Ikväll åkte vi upp till klubben för att träna lite lydnad. Först tog vi rastningsrundan och passade på att plocka lite Liljekonvaljer. Det är märkligt hur det är. Vissa år är de inte utslagna till Mors dag, andra år som i år, har en del nästan blommat över. Naturen styr sig själv ännu så länge, tack och lov.

Sedan satte vi igång med lydnadsträningen. Fritt följ är ju inte Stella's starka sida, men idag var det faktiskt riktigt bra. Sättande under gång sitter som en smäck! Inkallande med ställande och läggande kan vara bättre, men var inte dåligt. Hon gör det men ibland tar det lite för lång tid innan hon stannar. Åsa säger iofs att det är bra och hon borde väl veta som dömer en hel del lydnadstävlingar. Rutan - helt underbart, KLOCKRENT! Gör hon så på tävling så SKA det vara 10. Tro mig eller ej, men idag gick jag för första gången ut på fullt avstånd i fjärrdirigeringen och det fungerade. Hon missade en växling, men det får jag nog delvis ta på mig som inte ser till att hon är med ordentligt. I vilket fall så förflyttade hon sig ytterst lite från stå till ligg. Det verkar vara Stella's akilleshäl. Vittringsapporteringen är hon 100% på träning. Är hon lika på tävling så ska det vara 10 där också. Men tyvärr så är det inte jag som dömer på tävling. Det blir som det blir.

 

22:a maj  Jag har just kommit på att jag glömde skriva att jag hörde göken i fredags på vår promenad. Södergök var det. Tur att man bara är skrockfull när det passar ens egna syften.

I lördags hade jag tänkt ta en cykeltur men vädret var inte på min sida. Det är inte särskilt kul att sätta sig på en cykel när det regnar och eftersom jag inte var tvungen så tog vi en promenad istället. Sen eftermiddag när det hade klarnat upp så tog jag cykeln och Stella och cyklade iväg till en stor gräsmatta någon km bort och tränade lydnad. Ibland kan jag bara inte låta bli och skratta åt min knäppa hund! När vi tränade rutan så hade jag ett krukfat som target. Rätt vad det var, när jag hade klickat och belönat, så fick Stella för sig att hon skulle ha fatet med sig tillbaka när hon skulle hämta belöningen. Krukfatet valde jag enbart av den anledningen att det skulle få ligga ifred i rutan eftersom hon har fått för sig att targetar är till för at apporteras! Annars gick träningen riktigt bra.

I söndags så var vädret för bra för att cykla i så då blev det cykeltur på kvällen när det svalnat av. Den här gången till klubbstugan där vi tränade lydnad idag också. Stella verkar tycka att det är riktigt kul att träna numera.

Jag har tänkt försöka få till apporteringen lite bättre om det går så det började jag jobba lite med. Den kan i varje fall inte bli sämre än vad den är. Jag förstår egentligen inte riktigt varför hon har så svårt att gripa apporten när hon tycker att det är så kul att bära den. Jag kommer med största sannolikhet att dö utan att ha fått någon förklaring.

Igår, måndag, tog vi det lugnt. Jag var hos läkare för att få ny medicin eftersom den jag har haft inte räcker till för att jag ska vara smärtfri.

På kvällen var det allmän träning i vanlig ordning. Inte många själar där. Det var väl för dåligt väder kan jag tro. Det regnade, eller snarare duggade en stund, men det var inga problem att träna ens med en Boxer.

Natten mellan måndag och tisdag sov jag nästan som en bäbis med nya medicinen. Det var väldigt skönt att slippa att ha ont. Idag skulle jag prova att ta den när jag var på jobbet. Det borde jag inte ha gjort. Fick självklart flera av biverkningarna som var yrsel, illamående och kräkningar. Det var inte kul. Jag slutade jobba vid lunch och kände mig såpass så att jag vågade sätta mig i bilen och köra hem. Sen bara stöp jag i säng och sov en timma.

Jag hade träningstid hos Åsa som jag inte ville missa så jag gick upp och stoppade i mig lite ätbart och drog sedan iväg till Fagersta. Jag kände mig helt OK, men lite trött. Träningen började inte så bra. Stella hade en dag när hon kör de sin egen variant på lydnad. Det ser iofs kul ut, men åker man 14 mil och dessutom betalar för träningen så vill man ju att hunden ska vara med på noterna. Å andra sidan är det ju sådana här saker man också behöver hjälp med att komma tillrätta med så det är ju egentligen inte bortkastade pengar. Det blev så småningom rätt bra fart på Stella så det blev en bra träning till slut.

På hemvägen kände jag hur trött jag var så jag ska försöka hoppa i säng i hyfsad tid ikväll. Inte för att jag tror att jag lyckas men försöka duger.

 

 

18:e maj  Som vanligt har tiden gått alldeles för fort. Jag hinner inte med! Det är så mycket jag vill men så lite jag orkar av allt jag vill.

I måndags blev det VILA! Min kropp orkade bara inte mera. I tisdags var det dags för simträning och det blev ett pass på 2*7 min utan jetstråle men med svängar åt olika håll. Som vanligt alltså. Sedan blev det 10 min med jetstråle och idag tyckte Stella att det var JÄTTEJOBBIGT efter en stund. Hon försökte klättra ur bassängen med rampen nersänkt och hon lyckades banne mig nästan också. Hade inte jag puttat ner henne så hade hon kommit upp. Jag fick bli riktigt arg på henne för att hon skulle ge sig. Sedan gick det jättebra! Hon simmade i motströmmen och tog i bra och hon var inte trött efteråt heller.

I onsdags blev det bara en promenad på eftermiddagen. Morgonpromenaden + förmiddagspromenaden är ju obligatorisk varje dag om det inte är sjukdom eller liknande som sätter käppar i hjulet. Jag fick köpa Laxolja av "fel" sort eftersom den jag skulle ha fortfarande inte hade kommit. Selen jag också skulle ha hade inte heller kommit. Grossisten hade "glömt" att skicka.

Ösbydagen är avklarad och det känns skönt. Inte för att det inte är kul utan för att det tar fruktansvärt med kraft av alla. Resultatet blev bra i varje fall. Tur i oturen var att vädret inte var det allra bästa. Vi hade trädgårdscafé för första gången och det blev så populärt så efter bara drygt halva tiden så var kaffebrödet SLUT! Vi hade räknat med att vi skulle ha kaffebröd fram till avslutningen. Det brukar bli en del fikande med eleverna sista tiden för avslutningen, men ska vi kunna göra det så får vi börja baka igen.

Alla plantor vi hade odlat fram under våren blev inte sålda men det är inte så väldigt mycket kvar. Vi får ha en utförsäljningsdag så blir vi nog av med det mesta. En del ska vi plantera själva i krukor och lådor och det finns säkert elever som vill ta med sig hem också.

Idag, fredag, har vi varit ute och gått runt Järndammen som är en fiskesjö med ädelfisk. Det var en del människor ute och fiskade trots halvrisigt väder, eller kanske just därför. Jag blir lite fundersam när jag är ute i skog och mark och ser vad människor lämnar kvar efter sig. Flaskor, plastmuggar, plastpåsar, aluminiumformar, papperstallrikar och diverse annat skräp. Man tror ju att det är mestadels friluftsmänniskor som är ute i skog och mark och att de ska ha lite känsla för att vara rädda om naturen och dem som bor där, men så verkar alltså inte vara fallet. Jag kan inte riktigt förstå att det ska vara svårare och tyngre att bära hem en TOM förpackning än att bära iväg med en full sådan. Jag är väl antagligen korkad som inte begriper. Suck!

Hursomhelst så avslutade vi promenaden med att jag lade ut tre föremål i en ovallad ruta 50*15 m med en lätt sidovind. Jag skickade ut Stella och hon drog rakt ut på fullt djup och kom in med föremålet som låg längst ut. Nytt skick lite ät vänster för att hon skulle få nästa föremål i näsan direkt i skicket så att säga. Hon drog rakt ut igen, fick föremålet i vinden, vek av och hämtade direkt. In med det och ut igen ännu lite mera åt sidan. Där hade jag full koll på hur hon jobbade och det är bara underbart att se när hon bromsar upp när hon vår föremålet i näsan, viker av i 90 grader och hämtar in direkt. Jag tog ingen tid, men snabbt gick det och hon HAR ROLIGT. Hon hade velat springa ut efter fler föremål men jag kände att jag ville sluta medan hon hade roligt och var sugen på mera. Tänk om jag kunde lyckas få denna känsla när det gäller lydnaden också. Jag får försöka att ha det som nästa projekt.

Jag har varit och köpt ett Back on Track ryggbälte till mig nu. Det ska bli intressant att se om min rygg blir bättre. Sämre borde den inte kunna bli i varje fall.

13:e maj

Så har då tiden sprungit iväg igen. Det är ju så att jag hellre tillbringar tiden utomhus än vid datorn denna tid på året. Just nu regnar det så då passar det ju bra att sitta här.

Jag ska göra ett försök igen att minnas vad som hänt sedan sist. Det har varit mycket på jobbet ett tag nu, med förberedelser inför Ösbydagen den 17:e maj. Norrmännen får ursäkta. Den grupp jag jobbar i har hållit på med att odla fram lite sommarblomsplantor bl.a. för att sälja. Vi tjuvstartar med försäljning till personal på måndag och tisdag så får vi se om det finns något kvar att sälja på Ösbydagen. Detta arbete har tagit en del kraft av mig så det har inte blivit gjort så mycket som jag skulle ha velat.

Lite lydnadsträning och lite spår har det ändå blivit. Det sista spåret inför KM gjorde att jag inte hade så stora förhoppningar att ta mig runt ett lägrespår. Stella spårade 50 meter sedan gjorde hon en 270 graders vinkel och bara SKULLE åt det hållet. I det läget gjorde jag det man inte ska. Jag surnade till och tog tillbaka henne och frågade vad i h****te hon höll på med, satte henne på spåret igen. Hon gick 10 meter och upprepade exakt samma sak som tidigare! I det läget var hon billig! Hursomhelst så fick jag henne på rätt spår och efter en stund så såg jag en snitsel som inte fanns där när jag gick ut spåret. Det var ju en förklaring, men baske mig ingen ursäkt. Stella har gått så många spår så hon ska kunna sortera. Vi kom i alla fall till slutet med alla pinnar med oss även om det var jag som hittade en av dem på egen hand.

Vi har hunnit med ett simpass också då Stella blev ganska trött vilket väl var meningen också. Hon simmade först 2*7 minuter utan jetstråle och sedan 9 minuter med jet. Efter det var hon lite lagom trött. När vi kom hem efter att ha gjort några ärenden på vägen hem så ville hon ha mat. Ville, förresten! Hon SKULLE ha mat 2 timmar före vanlig mattid. För att få lugnt i huset så gick jag med på det. Sedan sov hon som en klubbad oxe till morgonen därpå.

Sedan har veckan rullat på.

I fredags kväll var det då dags för KM-lydnaden som gick i lkl ll för min del. Det som var riktigt glädjande där var rutan som gav en 10:a vilket vi också hade på platsen och hoppet. Inkallningen gav 9.5 och det är jag MKT nöjd med. Det som var mindre kul var apporteringen där hon stod och funderade på, ja vad vet jag, så jag var tvungen att ge ett uk (upprepat kommando) så där blev poängen blev futtiga 6.5. Slutpoängen blev ändå 170 p och det är jag nöjd med. Vi har ju inte varit ute och tävlat på över 2½ år!

Igår lördag var det dags för lkl spår. Jag drog "spiken" vilket inte gör mig någonting på en spårtävling, till skillnad mot när det är lydnadstävling. Då vill jag helst ha en högre siffra.

Jag ställde in kompassen för att säkert hitta ut ur skogen igen, sedan satte jag på Stella selen och så bar det iväg. Numera så har man ju domaren i hälarna de första 125 meterna så man är tvungen att ha minst 10 m lina ute. Jag föredrar att ha 3-4 m så det kändes lite jobbigt men det gick bra.

Stella plockade 1:a pinnen och skulle sin vana trogen belöna sig själv med att rulla sig på den. Sådant har man ju inte tid med på en tävling så jag blev ju tvungen att kommendera upp henne på tassarna och trycka i henne en bit blodpudding för att komma iväg igen. 2:a pinnen gick hon förbi så den tog jag upp, men tydligen hade hon känt den för hon började snurra runt för att hitta den. Jag fick iväg henne igen och hon spårade på. Jag fick en obehaglig känsla av att hon var helt ute och cyklade och börja tvivla på min hund vilket man ABSOLUT INTE FÅR GÖRA. Jag var på väg att störa henne såpass att hon började se osäker ut. Som tur var lyckades jag samla ihop mig och lät Stella ta över spårandet eftersom det är hon som har näsan och jag vet ju att hon egentligen är en mkt duktig spårhund. Efter många, i mitt tycke, kringelikrokar så såg jag vägen och bilarna. Det gjorde tyvärr Stella också, så hon slutade att spåra och gick bara mot bilarna vilket fick till följd att vi kom ner utan slutpinne! PANIK! eftersom jag kände att vi inte hade mycket tid kvar, om ens någon, så jag vände Stella så hon fick bakspåra. Hon sprang förbi slutpinnen, men inte jag så vi kom i mål med alla pinnar och 3 minuter tillgodo Det kändes skönt och det kändes som om det inte spelade någon roll hur lydnaden skulle gå sedan.

Efter spåret så åkte jag och tittade på söket och appellspåren. Vid det laget så var magen TOM och i hastigheten så hade jag inte tänkt på att ta med mig någonting att äta.

Vi kom tillbaka till klubbstugan och hade väl hoppats på att få lite korv och mos i sämsta fall, men inget mos fanns så det blev två grillade med bröd och en skinkmacka till efterrätt. Kaffe vågade jag mig inte på i det läget eftersom jag vet vad som händer när jag dricker kaffe i samband med att jag ska tävla.

Så småningom så fick vi gå vår lydnad som inte var särskilt lysande. En 6:a på inkallningen eftersom Stella väntade på stå-kommando. En 5:a på apporteringen. REN KATASTROF! det är inte bästa momentet men SÅ dåligt brukar det inte vara. 0:a på kryp och hopp. Jag misstänker att det är ryggen som spökar så nu är det färdigtävlat för oss i bruks. Spåra kan vi göra som sysselsättning och så koncentrerar vi oss helt och hållet på att tävla lydnad framöver.

Det har varit lite dåligt med fotografering de senaste dagarna så tyvärr blir det inga bilder idag. Jag ska försöka skärpa till mig.

För övrigt noterade jag att häggen blommar för fullt och att syrenerna är på gång. Det blir en kort semester för skomakaren i år! Dessutom är det minst en vecka för tidigt. Förutom det väntar jag på värme så att det blir såpass varmt i dammen så att fiskarna kan få komma ut.

 

2:a maj Sedan sist har vi sjungit in våren och den har ju behagat komma med stormsteg. Det är inte så varmt men det har ju den fördelen att vi kan njuta av våren lite långsamt.

Det växer så det knakar i rabatter och skogsbackar. Det är bara att njuta så mycket man orkar.

Sedan sist har vi också tränat lydnad och så har vi tränat lydnad och så......  Fjärrdirigeringen vill inte sitta där den ska och dessutom så "glömmer" Stella ibland vad rutan är trots att hon kan det. Brist på koncentration säger jag, men det är ju hennes, eller egentligen mitt, stora bekymmer. Jag tror inte att hon lider av det. I söndags så ställde jag ifrån mig bilen för att ÄNTLIGEN få på sommarhjulen och då tog jag mig för att gå till ridskolan som låg "i närheten". Där höll man, till min stora glädje och förtjusning på att träna körning. För ca tio år sedan var jag aktiv på den fronten. Ja jag körde inte så mycket själv utan var mest med och fixade runt omkring med olika saker. Jag ska inte gå närmare in på det, men det var verkligen kul att se.

Stella blev riktigt i "gasen" av att se hästar med vagn efter så hon var riktigt på klorna när jag passade på att träna lydnad på klubbens fina gräsbana. Hade huvudet varit med hela tiden så hade det blivit riktigt bra för det var fart och fläkt över momenten. Jag fick visserligen påminna henne ibland om vad vi höll på med men det fungerade förvånansvärt bra ändå med tanke på situationen.

1:a maj var vi hos Åsa igen och fick oss en duvning i lydnad. Jag bad henne kolla krypet och det sitter som en smäck bara jag får till det vid starten då Stella gärna vill lätta lite framtill. Men det ska nog lösa sig. Jag har nämligen anmält oss till KM i lydnad och spår den 11 -12 maj. Det går som det går. Vi avstår ju skotten helt och hållet. Jag har ju lagt ner ambitionen att tävla bruks just på grunda av skottberördheten så jag bryr mig inte om att bråka med det mera. Det får bli nästa hund som får axla den manteln. Hoppas jag.

 

28:e april  Sedan sist så har jag varit ute i skogen med mina kursare och provat på spår. Det var tyvärr stort manfall pga. sjukdom, möten och krockande hundaktiviteter. Hursomhelst så gick det riktigt bra för de hundar som var på plats. En liten kines var lite vilsen men om matte gör några fler försök så kan det nog fungera med honom också.

Igår, fredag, var jag så trött så jag kände att jag inte riktigt orkade dra igång någon större aktivitet så jag tog Stella med mig för att kolla om det möjligen hade dykt upp någon glasskiosk på torget, men icke. Jag har väntat länge nu på att kunna sätta mig på en bänk på torget, käka en mjukglass och titta på människor som passerar. Visst finns det mjukglass att köpa, men grejen är att sitta på torget och äta den och ska jag gå dit så har halva glassen smält bort innan jag är framme.

Idag var Stella och jag ute och promenerade runt Helgonmossen. En promenad som i kilometer inte är så lång, men terrängen gör att det tar dubbelt så lång tid att gå den sträckan jämfört med om man går på någorlunda slät mark.

Och så ikväll fick jag veta att Foxy, den tänkta modern till min tilltänkta nya medlem i familjen, är dräktig! Hennes officiella namn är Engelaiz Foxy Angel och hon är parad med en tysk hane vid namn Ismo vom Hause Romeo. Båda är gula så färgen vet jag redan. Det jag får göra nu är att hålla tummarna för att det blir några tikar. Jag ska visserligen bara ha en men det kan väl vara lite kul att få våndas över vem man ska ta med sig hem.

Hjälp till att hålla tummarna för att ingenting sätter käppar i hjulet utan att allt ska fungera som jag hoppas.

 

25:e april  Nu är åtminstone jag inne i en tid av året där jag tillbringar mera tid utomhus än framför datorn. Risken är uppenbar att det inte kommer att bli av att jag uppdaterar så ofta som jag har föresatt mig att göra. Jag ska försöka minnas det viktigaste som hänt de senaste dagarna.

Förra måndagen blev det lite lydnadsträning på klubben. Platsliggning var väl det som behövde tränas på då. Det har inte blivit så mycket av den varan på länge. Inga problem med det. Tisdagen var vi hos Åsa och tränade. Det gick både si och så. Fjärrdirigeringen är det svårt att få den riktiga precisionen på. Stella vill gärna flytta sig lite framåt från stå till ligg men det är väl bara att nöta och försöka vara konsekvent när jag belönar. Dvs. ingen belöning när tassarna flyttas fram.

I lördags lade jag ett spår på 500m med 5+1 apport i ett skogsparti som det är länge sedan vi överhuvudtaget besökte. Det blåste en del och vinden snodde runt lite inne bland buskar och träd. Sedan åkte vi en bit och tog en promenad i en annan del av skogen. Därefter körde vi lite lydnad med huvudvikt på rutan och fjärrdirigering. Det gick väl skapligt, inte mera. Efter det åkte vi för att plocka upp spåret. Jag gjorde ett direktpåsläpp idag för omväxlings skull. Spåret hade legat ca1½ timma. Det var lagt som ett M med en apport på första benet, två på andra och tredje och på sista benet fanns bara slutapporten. Det var alltså tre spetsvinklar.

Jag har alltid när jag tränat spår försökt vara väldigt noga med att inte påverka hunden utan låta henne spåra eftersom det är hon som har näsan. Eftersom jag kan gå vilse i min egen ficka så är det ju dumt att tro att jag vet exakt var jag gått men ibland får jag ändå för mig att jag minns. Kan alltså bara konstatera att Stella har rätt 999 ggr av 1000. Idag inträffade faktiskt den tusende gången, men det berodde på att jag nästan korsat spåret vid återgången till bilen och att jag mindes att jag gjort vinkeln precis framför en gran. För övrigt visade det sig att Stella hade rätt när jag var övertygad om att hon gick fel. Alla pinnar klockrent, några slag vid den ena vinkeln pga att vinden snodde. Jag är mkt nöjd med hennes spårande.

I söndags tog vi en cykeltur och stannade till och passade på att köra lydnad på en för oss helt ny plätt. Sände henne fram till en target i form av vattenflaskan som var med i cykelkorgen. Det fungerade riktigt bra. Fritt följ , fjärrdirigering inkallande med ställande fick det också bli.

Måndag träning på klubben och tisdag simning. Ikväll tog vi en kort cykeltur till en bra gräsmatta att träna på. Jag ställde upp rutan och sedan körde jag lite kontaktövningar och fritt följ innan vi tog oss ann rutan. Började med att sända från riktigt kort avstånd för att sedan öka avståndet till ca 25m. Jag vet inte om det var träningen i söndags som gett resultat men jag fick riktigt bra fart och tydliga targetmarkeringar. det som inte är riktigt bra är att Stella gärna sätter sig istället för att stå men jag får klura på det. Jag körde några apporteringar med både trä- och metallapport och fick ett par - tre RIKTIGT bra gripande och det är jag jättenöjd med. Ska försöka jobba vidare på det vis jag gjorde idag.

 

15:e april  Ännu en vecka har passerat. Inte omärkligt, men alltför fort. Den här årstiden har jag lite svårt att hinna med. Jag önskar att det gick att kasta ut ett ankare och hålla kvar tiden lite.

I tisdags skulle Stella ha simmat men det hade blivit problem med vattnet i bassängen så det sköts upp till torsdagen så jag återkommer längre ner. Det fick bli en liten cykeltur istället. Så långt minns jag, men banne mig om jag kan komma ihåg vilken sväng vi tog. Jag blir riktigt rädd, även om jag inser att det är lätt att glömma sådant man inte behöver komma ihåg.

Onsdagen tog vi en hyfsat lång promenad runt dammarna på kvällskvisten. På torsdagen var det då dags för simträning. Stella fick prova att simma med jetstrålen på och jäklar vilken skillnad. Nu fick hon ta i och jobba på ett helt annat sätt. Två * fem minuter + två minuter till, sedan var hon riktigt trött. Bakbenen skakade på henne när hon kom upp ur bassängen. Men efter att hon var avduschad och torkad så hade hon glömt att hon var trött, vilket jag nästan hade väntat mig också.

På kvällen var det dags för min kurs, så jag åkte upp tidigare för att hinna förbereda mig och träna lite lydnad med Stella. Lite fritt följ, inkallning och fjärrdirigering fick det bli. Jag märkte på henne att hon var trött för hon orkade inte riktigt fast jag såg att hon försökte. I det läget var det bäst att avsluta innan jag hann förstöra något. Hon fick komma ur bilen lite senare och hjälpa mig att visa ett par övningar, nämligen inkallning på valpvis och stoppkommando vilket hon fick betyg 10+ av mig. Åtminstone en kursdeltagare uttryckte att han var imponerad. Det var när jag kastade en boll framför Stella, när hon förflyttade sig lös framåt, och därefter kommenderade stanna varpå hon stod som limmad i backen. Dutti vovve!

Fredagen tog vi en liten lov på stan eftersom jag upplevde att Stella var både fysiskt och psykiskt trött. Jag vet iofs inte om det var så men man måste väl få vara lat i alla fall.

Lördag fick det bli en liten promenad på fm. På em. åkte vi ut till barn och barnbarn där jag fick bilen tvättad, Stella fick loda runt som hon ville och jag fick i uppdrag av mitt barnbarn att vara fotograf.

Idag, söndag, fick husse ta hand om aktiviteterna eftersom jag hade fått tid för magnetröntgen i Västerås mitt på dagen. Jo, faktiskt jobbar de även helger för att kapa sina långa köer. Jag fick några uppmuntrande ord för en vecka sedan när jag var och gjorde en vanlig röntgen. "Har du gjort det förut?" " Nähä, ja det är många som inte klarar att ligga i apparaten, det tar en stund att göra det och det låter en hel del. Ja, ja." Ungefär så lät det där. Det är väl himla bra att uppmuntra människor på det viset. Tur att jag inte har cellskräck. Hursomhelst så upplevde jag det inte särskilt jobbigt. Det tog ca. femton minuter och hade jag legat där en stund till så hade jag troligen somnat.

På em. har vi jobbat lite i trädgården och fått igång pumpen i dammen så nu är "vattenfallet" igång. Har inte fotograferat det ännu, men det ska bli.

 

10: april: Det har blåst kallt, kallt väder hela påsken och även om solen har varit framme emellanåt så inte har jag svettats i alla fall. Så mycket hundträning har de inte blivit, men lite promenader och utflykter har vi gjort. Vi har haft gäster hela påsken så vi har ägnat oss åt att försöka vara sociala.

En utflykt till naturreservatet i Färnebofjärden och en skogspromenad har det blivit. Men i går eftermiddag när "lugnet" hade lagt sig så drog vi iväg ut i skogen och efteråt så tog vi appellplanen i besittning. Ingen lång träning, men fritt följ, inkallning, stegförflyttningar, vändningar och en koll på hopp - sitt -hopp ifall jag ska starta i KM om en månad, och det ska jag väl försöka. Kanske vågar jag mig på spåret också, men det visar sig. Tror knappt att vi har något kryp öht. Det har vi inte tränat på sedan, ja, längesedan var det.

Idag har vi varit ute på cykel igen. Långkallingarna åkte på och inte satt de i vägen. Egentligen skulle Stella ha varit och simmat, men de hade fått problem med vattnet efter att de hade fått bassängbottnen polerad. Det blir på torsdag istället.

Det var inte mycket på nästan en vecka, men det är skönt att ta det lite lugnt ibland.

5:e april  Vårvindar friska var det definitivt när Stella och jag var ute och cyklade. Dvs. jag cyklade och Stella sprang. Jag höll nästan på att blåsa av vägen. Ett par centimeter till åt höger så vete sjutton vad som hänt.

Stella tyckte bara det var kul. Hon har tyckt att hon haft världen slöaste husse och matte denna dag, som bara har städat. Helt onödigt tycker Stella. Väsentligheter i livet heter skogspromenader, cykelturer, spårning och i värsta fall lydnadsträning. Då får man åtminstone lite godis. När det städas så har man inte ens någonstans att ligga eftersom alla fällar bärs ut på altanen eller, ännu värre, stoppas i tvättmaskinen.

Blåsipporna tittar upp i mängder nu och jag lyckades väl sådär med att fotografera dem. Jag konstaterade, när jag kom hem, att blåsippor inte ska fotograferas i solljus utan i skugga. Det var så dags då!

Igår var vi hos Åsa och tränade. Eftersom så mycket har strulat på träningen hemma så hade jag inte några andra förväntningar än att vi skulle ägna oss åt att försöka rätta till det som inte fungerade. Så gick det som det ofta gör i sådan situationer. Det mesta fungerar! Fria följet bra. Rutan nästan bra. Hopp apport bra, förutom gripandet som aldrig är bra. Metallapportering bra. Där är gripandet nästan något bättre än när vi jobbar med träapporten. Kan det ha med inlärningen att göra? Mera hann vi nog inte med. Det vi kunde konstatera var att Stella i vissa lägen vill FÖR mycket. Hon blir så intensiv så hon glömmer att lyssna i de lägena. Det stora problemet är alltså att försöka hålla balansen så att vi hamnar mitt på så det väger lika mycket på båda sidor. Och hur lätt är det?

 

3:e april  Nu har det gått en väldans massa dagar utan uppdatering och då får jag leta i minnet för att komma ihåg vad som hänt.

Måndagen den 26:e var en sådan dag som tiden bara rusade iväg. Inte mycket nyttigt blev gjort. Tisdagen stod det simning på programmet och Stella fick simma lite längre än förra gången. Onsdagen blev det lite lydnadsträning som, om jag minns rätt fungerade hyfsat.

Torsdagen var det dags att starta min första kurs sedan jag blev examinerad som instruktör. Jag kan väl inte direkt säga att jag var nervös, men lite pirrigt är det ändå att träffa åtta hundägare med tillhörande hundar som har kommit upp i en ålder av mellan ett och ca. tre år. Man vet inte riktigt vad man kommer att möta, men det var åtta förväntansfulla hundägare som jag då ska ge så mycket kunskap så att de kan fortsätta själva efter kursen. Förhoppningsvis ska jag också ha väckt ett intresse hos dem att fortsätta att träna aktivt. Någon utav hundarna kommer troligen att kräva lite mera än de andra, men det är ju inte ovanligt. Ett par utav hundarna syntes redan efter kurskvällen stor skillnad på, och det känns ju bra. Jag har ju fått lite att fundera på också.

Fredagen var det cykeltur på programmet.

Lördagen tillbringade Stella hos grannen medan jag tog min respektive med mig till Trädgårdsmässan i Älvsjö. Efteråt så funderar man ju lite över vad det är för kriterier som gäller för att saker ska passa in på en sådan mässa. Veckotidningar skriver några sidor om trädgård, och vips passar de på en Trädgårdsmässa. Hmmm. Jag kom i alla fall hem med några fröpåsar, sex pelargonsticklingar och fyra julrosor, varav en var en present som jag redan givit bort. De andra tre ska jag försöka hitta en plats åt i min lilla trädgård.

Söndag morgon vaknade jag med en axel som var helt ur bruk. Antagligen en misshandlad muskel, fast jag vet inte hur. Husse fick hursomhelst en skogspromenad på det viset och det kan väl inte skada.

Måndag så var det dags att simma igen och tiden utökades ytterligare, så det blev sammanlagt ca. en kvart. Fä se nästa vecka om vi kan ta passet i två delar istället för tre. På kvällen blev det lite lydnadsträning som fungerade bra, förutom inkallning med stå och ligg. Det blir väl det vi får fokusera på att lösa imorgon när vi ska till Åsa och träna.

Idag var Stella och jag i skogen. Jag lade ett spår ca. 400m i form av ett M med fyra apporter. Sedan tog vi en promenad medan spåret fick ligga till sig. Det blåste en del idag med en vind som snodde lite hit och dit och då är det alltid spännande att se hur hunden jobbar.

Jag gjorde ett sidpåsläpp där vinden kom "från fel håll" och mkt riktigt så gick hon bakåt i spåret. Jag var beredd att släppa linan när hon gått 6-7m och låta henne lösa problemet själv. Då vänder hon och visar tydligt att hon har bestämt riktning. Sedan spårar hon klockrent, även om hon får jobba på vissa ställen där vinden snurrar runt. Apporterna tar hon klockrent men idag tycker hon att det är hennes byte så jag får jobba in henne till mig. Det är inga större problem. Vid en apport kom hon lite vid sidan av apporten men hade den i näsan och letade efter den tills hon hittade den. Det tyckte jag var den största behållningen av spåret idag, att se att intresset för att hitta föremålet var så stort. Det har ju varit det största jobbet med denna hunden.

Vi tar nog lite lydnadsträning i parken ikväll. Stella har varit trött nu på eftermiddagen. Det tycker jag känns bra.

 

25:e mars  Våffeldagen är det idag och självklart har vi ätit våfflor. Det är nästan enda gången på hela året som det blir av. Jag förstår inte varför när det är så gott. Vi hade nykokt jordgubbssylt till. Mums!

Stella och jag var på jobbet och vattnade i växthuset som vi har satt igång under namnet: Tema ODLING. Den 17:e maj är det ÖSBY - dagen och då skall vi sälja plantor till alla som vill köpa. Fast innan dess är det mycket jobb. Det är hundratals plantor som ska skolas ut så det vill till att vi ligger i ordentligt.

Vi tog en liten kort rastningspromenad och jag plockade några kvistar vide som jag har satt i en vas. Lite mera vårkänsla ger det. När vi kom hem så bytte vi bara utrustning till sele och cykel och gav oss iväg på en runda som blev en mil. Det var inte så jättevarm, men under tiden vi var ute så kämpade solen sig fram mellan molnen så jag var riktigt svettig och Stella var på väg att ge sig ut på isen på kalkbrottet för att hitta öppet vatten. Kanske hade hon tänkt bada?

Igår var vi på skogspromenad och passade på att plocka lite björkris och mossa för att bl.a. dekorera ute på trappan ihop med påskliljor och krokus. Glömde faktiskt att fotografera det. ska försöka komma ihåg att göra det imorgon.

Efter skogspromenaden åkte vi till klubben och tränade lydnad. Jag blir aldrig klok på varför det ska vara så svårt att få ALLT att fungera samma dag. Det vill verkligen till att det gör det den dagen vi (jag) äntligen bestämmer oss för att gå ut på appellplanen på tävling.

Fredagen passerade helt omärklig.

 

22:a mars  Så har vi då tränat idag. Det gick riktigt bra. Vissa moment gick riktigt riktigt bra och det känns riktigt riktigt bra. Fria följet fungerade bra när jag väl hade talat om att nu är det allvar. OK sa lilla damen och gick så bra som jag vet att hon kan. Så kan man ju fundera över hur mycket som hänger på mig. Jag måste försöka skärpa mig. Det går ju inte att kräva mera av Stella än vad jag kräver av mig själv.

Efter FF så körde vi en rak inkallning som gick kanon. Synd att det inte är raka inkallningar i trean. En inkallning med ett försök till ställande provade vi, det var bara det att ordet stå inte fanns i Stellas ordförråd just då. Ett nytt försök, och visst stannade hon, men det tog tid. Det var väl dålig kontakt mellan tanke och handling. Läggandet gick däremot riktigt bra.

Sedan tog vi rutan och vad det känns skönt att se att det lönar sig att träna. Full fart in, snabbt ställande och sedan belöning. Ytterligare en gång med stå och ligg och sedan min vandring med inkallande och allt fungerade jättebra. Sedan skulle vi avsluta med bara ett ställande i rutan men då körde Stella racet själv så hon han lägga sig innan hon hann få belöning för ställandet. Tänk om hundar kunde låta bli att tänka när de inte ska göra det.

Hopp - apport gick hyfsat. Jag vet inte hur jag skall bete mig för att få henne att ta en främmande apport utan att undersöka den från alla håll först.

Sedan körde vi fjärrdirigering och idag fungerade det 98%- igt. En anings av en aning flyttande på en framtass vid ett par tillfällen annars var det perfekt. Nu ska vi "bara" ha ut avståndet också. Det blir till att nöta vidare.

Sedan tog Åsa ut Frö och så gjorde vi sittande i grupp på två och därefter platsliggning. Sittandet måste vi träna lite mera på för att Stella ska förstå att hon ska sitta kvar när jag går. Hon vill gärna lägga sig. Antagligen tänker hon själv och tror att det är platsliggning.

Vädret var bättre i Fagersta än i Sala. Fyra - fem grader varmare och sol. Det skulle visst bli tio grader varmt och sol här imorgon, men det har vi inte sett ännu.

 

21:a mars  Det är otroligt vad tiden går. Tre dagar sedan jag uppdaterade och jag minns knappt vad jag har gjort dessa tre dagar.

Måndag, jo då var jag uppe på klubben och tränade lydnad. Det märks att jag har varit lite mer energisk med träningen. Tänk om jag kunde fortsätta med det, då kanske vi kunde komma till start om någon månad eller så. Fast jag tror att jag kan komma på fler ursäktar för att inte anmäla oss riktigt än. Usch, jag får fjärilar i magen bara jag tänker på det. Kanske ska jag debutera i trean på KM i maj. Då kan jag ju ta det som generalrepetition utan att det är på allvar liksom. Hmm, får nog fundera på det lite.

Tisdag. Ja, just det , då var min dotter och mitt barnbarn här så då blev det bara en runda ner på stan. Hade tänkt cykla, men, ja ni vet hur det kan vara. På kvällen tog jag dessutom hundfritt och åkte upp till klubben och hjälpte till att fixa spårsnitselförrådet.

Onsdag, idag alltså, så kom jag då äntligen ut och provade Springern som jag köpte för flera dagar sedan. Efter att jag hade pumpat eländet igen!

 Det kändes lite konstigt att cykla med hunden kopplad i den, istället för att hon skulle dra i min arm. Kändes som om jag hade glömt hunden hemma på något vis. Det tar nog några gånger innan jag får den rätta känslan. Det blev 5 km på cykeln. Imorgon åker vi till Fagersta och får en duvning av Åsa. Ska bli intressant att se hur det fungerar. Det har ju varit något varje gång som strulat.

 

18:e mars  I fredags, den 16:e, tog jag fram cykeln med förhoppning om att det skulle vara fullt med luft i bakdäcket. Inte då! Ändå var jag hos cykelhandlaren häromdagen och fick en liten mutter, eller vad det nu kan heta, utbytt och så skulle det vara tätt! Pyttsan!  Det blir nog till att byta hela slangen för det måste vara pyspunka. Kan inte komma på något annat. Irriterande är det. Satte igång att pumpa för hand för säkerhets skull för på macken där jag brukar pumpa är det någon dåre som roar sig med att stjäla slangen till cykelpumpen så fort de skaffar en ny. Undrar vad han/hon använder dem till? Fanns ingen idag heller. Tur att jag hade pumpat.

Jag satte mig på cykeln och sa till Stella att ta det lugnt utan några större förhoppningar om att bli lyssnad på. Hon har bara så vansinnigt bråttom de första kilometrarna eftersom hon tycker att det är så kul att springa bredvid cykeln. Tyvärr så är inte min axel i sådant skick så att jag kan ta tillbaka henne utan jag får vänta på att hon lugnar ner sig. Även om hon är lydig så känner hon att hon har övertaget just här. Det blev en runda på ca. 5 km. Jag tar det lite försiktigt så här i början av säsongen så att hon inte blir överansträngd. På hemvägen bestämde jag mig för att cykla förbi zooaffären och köpa en Springer. Jag orkar inte längre sitta och hålla emot när Stella drar. Självklart hade de stängt tidigare! Det får bli i morgon istället.

Igår, lördag tog jag med mig Stella ner på stan. Det fick bli en lugn promenad eftersom jag kände av min kropp på fel sätt idag. ONT överallt! En knippa tulpaner på torget, en Harry Boy i tobaksaffären och en Springer i zooaffären. Vi lodade runt och hade lite social träning. Det behövs faktiskt även med en vuxen hund.

Idag kändes kroppen ganska OK så jag åkte ut i skogen för att lägga spår. Hade det i princip färdigt i huvudet, men när jag kom fram där jag hade tänkt lägga spåret så var där fullt med folk och hundar. Omplanering, och åkte tillbaka en bit och lade ett annat spår med fyra apporter och ett slut. Fortsatte en bit till för att ta en skogspromenad. Man kan klart konstatera att det är mycket vatten i skogen. En bäck vi brukar passera var så bred idag så det blev till att leta upp en passage som jag kunde ta mig över. Stella var över flera gånger. Hade jag haft fyra ben så hade jag nog fixat det lite lättare än vad jag gjorde. Hursomhelst så kom jag över torrskodd.

Efter promenaden åkte vi vidare till klubben för att träna lite lydnad. Efter snön som föll inatt så var det riktigt blött på planen, men rutan, hopp - apport och fritt följ tränade vi i alla fall på. Rutan gick skapligt. Ingen riktig fart, men hon gick i alla fall raka vägen in. Andra och tredje gången gick det bättre.

Hopp - apport är sämre än det har varit, men jag tror att det hänger ihop med att Stella hade ont i ryggen så länge innan jag blev klar över problemet. Hon är rädd att det ska göra ont! Det är jag helt övertygad om och nu gäller det att få henne  att upptäcka att det inte gör ont längre. Hoppas jag i alla fall. Visar det sig att motsatsen gäller så är det färdigtävlat för oss.

Fria följet brister i kontakten. Det blir bättre efter ett tag, men man önskar ju att det skulle sitta som en smäck. Fast det är ju bara att komma ihåg att det är djur vi håller på med och inga maskiner.

Så var det då spåret. Den som har läst hur det gick i lördags vet att det inte var någon höjdare då. Idag var hon riktigt på tårna och jag fick säga till henne ganska ordentligt att ta det lugnt medan jag satte på sele och lina. Sen fick hon gå ut och ta sitt spår. Ett klockrent upptag trots att vinden egentligen låg från "fel håll". Jag har egentligen aldrig brytt mig om det utom när Stella var helt grön när det gällde spår. OK, vidare i spåret och första pinnen hittad. Klockrent! Bråttom hade hon och tyckte att vi hellre kunde fortsatt på spåret än att hålla på med belöningar. För att göra en lång historia kort så gick spåret klockrent. Plockade de fyra + en apporter jag hade lagt ut utan att tveka. Hon hade ett slag på ett ställe. Det kan ev. ha gått något djur där. Det kan också ha berott på att tre stigar möttes där. Vad vet jag, mera än att hon valde rätt spår. Duktig hund!

Man vill ju gärna tro att lilla vovven ska vara lite trött efter detta, men icke! Full rulle när vi kom hem, men jag är ju egentligen van och vet att det kan ta en stund för henne att gå ner i varv när vi har varit ute.

15:e mars: Igår, onsdag, tog vi en slappdag och gjorde inte mycket.

Idag var vi lite flitigare och åkte upp till klubben med fickan laddad med korv. Träningen började inte så jättebra. Stella var inte på hugget och jag hade lite svårt att få henne riktigt motiverad. Hon är lite för nyfiken ibland och ska ha koll på alla ljud som hörs, och det är många. Fågelkvitter, ljud från trafiken som letar sig till träningsplanen och sedan verkar det finnas ljud som inte jag kan upptäcka.

Inkallningen gick i 180 från sittande. Från liggande så förväntade hon sig ett ställande och ställde sig utan kommando vilket jag inte köpte. Det blev hyfsat bra till slut och eftersom det inte kändes som om det skulle gå att få det riktigt bra så slutade jag där. Ibland får man acceptera att man inte når ända fram.

Jag försökte få igång henne med lite snabba belöningar, med vändningar, med uteblivna belöningar, med variationer i träningen. Inte föll det i god jord heller. Då är frågan vad man gör. Ställer krav? Nja.

Till slut så kom jag på det! Jag gjorde som Birgitta Andersson! Om någon nu kommer ihåg vad hon gjorde. Hon vann på bättre hets!

Jag hade rutan uppställd och eftersom det inte var någon fart ut till den så tog jag tag i halsbandet och peppade med: var är RUTAN? var är den? och då vaknade hon till, så när jag släppte taget så gick det med rejäl fart ut. Sedan körde jag samma sak med apportering över hinder och metallapporten. Det satt som en smäck! Det kändes väldigt bra kan jag tala om.

Lite andra varianter av ställande och sättande körde jag också och det fungerade bra så då avslutade jag. Tittade i det läget på klockan och upptäckte att vi hade hållit på att träna i ungefär en timma. Tänk vad tiden går fort när man har roligt!

 

13:e mars:  Efter lördagen övningar så sa ryggen stopp! Söndagens långpromenad fick bli med hjälp av kryckor för att avlasta ryggen i möjligaste mån, men det gick det också.

Måndagen tog jag också kryckorna på morgonpromenaden och sedan var jag så korkad att jag åkte och tränade styrketräning efter jobbet. Jag kan bara säga att det skulle jag inte ha gjort! Det blev en em.promenad av det något kortare slaget. Som tur är så har Stella sin dagmatte så hon blev inte så väldigt lidande.

Idag, tisdag, så var det dags att simma igen. Den här gången hade jag bestämt att ta det i 3 - minuters-intervaller och det höll jag rätt så bra. 4 * 3 minuter körde vi och sedan var Stella lite lagom trött. Det gick fort över, och när hon kommit ur vattnet så var det full gas.

Nu när vi har kommit hem och hon har varvat ner så sover hon som en bäbis. Det återstår bara att se hur länge. Känner jag henne rätt så är det full rulle om ett par timmar. Visserligen har hon lugnat ner sig sedan hon var unghund, men ibland undrar jag nästan om jag har räknat fel på åren. Sju år, då borde man väl ha börjat lugna sig lite mera kan jag ibland tycka, men det är ju kul att det är fart på damen. Skönt också att se att hon mår bra efter allt hon varit med om.

 

10:e mars:  Så har vi gått årets första spår och så pratar vi inte mera om det!

Det var väl iofs. ungefär som det brukar när Stella inte har spårat på väldigt länge. Det är spåret som är intressant. Att det råkar ligga någonting i spåret är inte intressant. Ja, mattes handske då kanske. Av fyra apporter plus ett slut så lyckades alltså Stella springa över två plus slutet. Slutet brukar hon aldrig missa. Lite besviken blir man, men jag är ganska övertygad om att det nästa gång ser lite annorlunda ut. Annars får vi ta tag i det sen.

Spåret var ca 300 meter, mera fick knappt plats utan att pulsa i snö, men om vädret fortsätter som det är nu så kan man nog lägga spår nästan var som helst om en vecka. Kanske får man ta på sig höga gummistövlar om man inte ska bli blöt om fötterna. Men det gör man ju så gärna.

Efter att jag lagt ut spåret så tog vi en promenad medan spåret fick ligga till sig. Hur det såg ut kan ni se under I skog och mark om jag får till det.

 

8:e mars Otroligt vad tiden går! Här är man borta knappt en vecka och vips har det gått två veckor utan att jag har hunnit skriva någonting.

Vårt sportlov blev till största delen ett slapplov och det var inte helt fel. Tisdagen gick i stort sett åt till att sitta i bilen. Onsdagen kom det ett rejält snöväder på förmiddagen. Jag hade tänkt ta mig till en fotbollsplan där jag vet att man tränar fotboll största delen av året och brukar vara plogad. Problemet var ju bara att det snöade så det var inte till att tänka på att träna. Bara det att glasögonen snöade igen så att jag nätt och jämnt så var jag gick gjorde ju träning i stort sett omöjlig. Det fick bli en promenad på okända revir. Ja, inte för mig jag är ju uppvuxen där, men visst har det förändrats en del sedan dess.

På eftermiddagen åkte jag till Engelaiz kennel och träffade Marlene, Eivy, Foxy och Karamell. En hel del hundprat blev det, plus lite annat. Kanske blir det en valp någon gång i sommar om allt stämmer.

Torsdagen regnade det på förmiddagen så då passade jag på att planera lite inför hundägarkursen jag ska ha. Sedan blev det soffan och en bok. Lisa Marklund och Nobels testamente. Inte helt fel.

På eftermiddagen hade det nästan slutat regna så då åkte vi till militärövningsfältet och tog en promenad där. Stella tycker det är riktigt kul att gå på marker där hon inte har varit på länge. Det går rätt många hundar med sina förare där så det finns mycket att nosa på. En hel del hästar passerar också, så lite att äta kan man hitta om man är hund. Vi, eller jag, såg ett sångsvanpar i ån och det är väl ett vårtecken tycker jag.

Fredag tog vi en promenad på samma ställe. Då passade jag på att träna lite i skydd av ett tak som fanns vid en skjutplats, vad det nu kan heta. Asfalt var det i alla fall som underlag så lite inkallning med ställande, lite fritt följ, vändningar på stället och positionsförflyttningar passade vi på att träna lite på. Stella var helt med på noterna så det kändes bra.

Lördag fick Stella tillbringa tillsammans med hundvakt medan jag passade på att shoppa i Jönköping ihop med mina systrar. Ett wienerbröd slank ner utan att jag fick ett dugg dåligt samvete. Några toppar hittade jag plus ett par kastruller som jag länge har tänkt köpa.

På söndagen var det dags att sätta sig i bilen och åka hem. Tänk vad ett sportlov går fort!

På måndagen var jag på klubben för att träna. Helt ensam och helt oplogat! Jag ställde ut en ruta och provade att skicka Stella. Vadå ruta? Har aldrig hört talas om! Ja, ja. Det var bara att backa och ta det från början. Inkallning, fritt följ och fjärrdirigering, fast på nära håll fungerade bra. Sedan var vi nöjda. Det är inte särskilt kul att träna när underlaget är dåligt och man slirar lite hit och dit.

Tisdag var det träning hos Åsa. Rutan, vadå? OK, som sagt, ta't från början så löste det sig rätt så bra. Fast inte är det kul när det blir så här och man vet att hon kan göra det klockrent. Fjärrdirigeringen strulade en del. Kan det vara så svårt att sätta sig från liggande utan att lyfta hela baken? Inkallningen var kanon och det kändes riktigt kul. Inte en tanke på att lyssna på Åsa när hon kommenderade. Hopp - apport riktigt bra. Det man önskar är ett bättre gripande, men har man Boxer så har man.

Torsdag så tog vi årets första cykeltur! Gissa om Stella var på hugget! Hon älskar att springa bredvid cykeln. Svansen rätt upp och full fart. Fast vi nöjde oss med en 5- kilometare. Det är ju inte bra att överdriva så här i början.

Dessutom var jag ute i trädgården och konstaterade att snön hade smält såpass så att snödropparnas blommor syntes. Det känns att det är VÅR! Jag tvättar gärna tassar bara snön fortsätter att smälta.

 

26:e feb. Idag har Stella varit och simmat. Det märktes att det är länge sedan. Hon simmade jättefint, lugnt och avslappnat i fem minuter, sedan fick hon vila tills andning och puls gick ner. Därefter  var det meningen att hon skulle orka  i fem minuter till, men efter två- tre minuter så var hon rejält trött. Började plaska och det syntes på henne att det var jobbigt. Då fick hon en ny vila och efter det bara en runda till innan hon fick komma upp. Det är ju meningen att hon ska uppleva detta positivt och tycka att det är roligt för att det ska ge ett bra resultat. Om två veckor åker vi dit igen. Jag hade tänkt fota idag men glömde ta fram kameran. Ska försöka komma ihåg det nästa gång.

För övrigt är jag så TRÖTT på vädret! Det går inte att träna någonstans. Antingen slirar man runt i snön som om man vore berusad, eller också halkar man runt som om man vore berusad. Visst skulle jag kunna sätta på mig broddar, men vad säger Stella när jag råkar trampa henne på tassarna? Jag önskar att jag hade ett växthus på 3000 - 4000 kvm att träna i.

I morgon drar jag söderöver, närmare bestämt ner till Borås, så det blir väl inte så mycket mera värme eller mindre snö kan jag tro, men träningskläderna åker med ifall.

 

25:e feb. Väder igen: När jag drog upp persiennerna i "morse" så vad ser jag? Jo, snön yr utanför fönstret och jag hade mest lust att dra täcket över huvudet igen. Jag motstod frestelsen och drog på mig kläderna. Efter frukost och matförberedelser så drog Stella och jag ut i skogen. När det är sådant här väder så blir det "hemmaskogen" som vi har en kilometer bort. Egentligen hade jag planerat att ta en tur på en av vandringslederna vi har runt om stan.

Just idag hade jag tänkt ta den delen som går utefter en sjö och som är väldigt vacker när solen lyser men som är ruskigt blåsig när vädret är som idag. Jag tror inte Stella bryr sig så väldigt mycket var vi går bara vi går och det är ju bra. Då kan ju jag få bestämma lite.

Jag fick lite köttslamsor över när jag skar kött till köttgrytan och tänkte att det skulle vara en bra belöning för fjärrdirigeringsträning. Jag kan så här efteråt tala om att det blev för bra. Man ska ju ha bra belöning som hunden vill jobba för men detta blev som sagt FÖR bra. Stella koncentrerade sig så mycket på belöningen så hon glömde fokusera på vad hon skulle göra, så nu vet jag det. Man lär så länge man lever, eller som en lärare jag hade på högskolan sa, man lär så länge man har elever. Och elev får man väl anse att Stella är.

 

24:e feb. Visst blir det lite enformigt att börja med att klaga på vädret varje gång man skriver, men just nu kan jag inte låta bli. När kylan ger sig så börjar det BLÅSA istället. Tack och lov att jag inte bor i Skåne i alla fall. Fast jag kan tänka mig att flytta dit, åtminstone på sommaren. Nåväl, igår skjutsade  jag mitt barnbarn till ridskolan och passade på att ta en promenad med Stella där. Tyvärr så är det bara öppna gärden att promenera över. På väg tillbaka upptäckte jag att jag missat att träna vardagslydnad! Stella skulle tillbaka till ridskolan och barnbarn så fort det bara gick, med påföljd att jag fick en stark känsla av att det inte var jag som hade initiativet. Det blev till att försöka ta tillbaka det och eftersom jag helst undviker att ta till brösttoner så tog jag det på "frivillighetens" väg, vilket innebar att det blev många vändningar därute på det blåsiga gärdet innan Stella så småningom insåg att matte inte ville bli bogserad av henne. De som ev. såg oss funderade nog på om det fattades en eller annan häst i stallet.

Idag tog vi en tur ner på stan och vintermarknaden för att kolla om det fanns något att köpa samtidigt som jag fortsatte träningen från igår. Vi hittade lagom stora plastpåsar att ha träningskorven i. Sen var jag in och spelade på V75, fast varför vet jag inte. Hur jag än gör så springer inte rätt häst först i mål så det är rena förlusten.

Sedan gick vi och inhandlade lite hundgodis av modell större och det var Stella nöjd med. Blommor hade jag tänkt mig, men jag hittade ingenting som jag ville ha så då sparade jag de kronorna den här gången. En liten omväg hem då jag konstaterade att man inte behöver ge sig iväg ut på öppna gärden för att snålblåsten ska vina runt öronen. Kunde jag, så skulle jag gå i ide!

 

21:a feb. Nu längtar jag efter VÅREN! -17 grader kallt på morgonpromenaden, brrrrrrrr. Inte skönt. Dagmatte har tagit en promenad senare på dagen. Då sken åtminstone solen och temperaturen hade orkat upp till runt -10, men det var råkallt och inte särskilt skönt. Själv har jag jobbat heldag och kände mig riktigt trött när jag kom hem. Kände att jag bara var tvungen att få ner julgardinerna som har varit en vagel i ögat länge nu. Några nya blommor i fönstret och det kändes som om våren skulle kunna tänkas vara på väg. Kvällspromenaden är inställd! Jag är trött och det är så förb.....kallt.

Igår var vi i Fagersta och tränade hos Åsa. Tyvärr så verkade Stella ha glömt halva hjärnan hemma. Det var bara clowndelen som var med. Jodå hon kan det hon ska kunna och gör det också, men lite när hon själv tycker. Rutan och fjärren gick bra. Lite förflyttning framåt från sitt till stå men det är bara att nöta vidare. Tänk så mycket lättare det hade varit med+10 och barmark! En slät inkallning, vad är det? Matte brukar alltid skrika STÅ någonstans mitt på så jag stannar för säkerhets skull. NÄHÄ, inte det. Ingen korv där inte. Shit!

 Fria följet var koncentrationen sisådär 0. Stegförflyttningar och vändningar är i stort sett perfekta. Om damen behagade anstränga sig hela vägen så skulle det bli kanon. Men det kommer när tävlingssäsongen börjar! Kanske!

I måndags var det snöpulsning! Stella var helgalen! Hon for runt i snön som en unghund. Plöjde ner under snön, rullade sig, hoppade och for som en galning. Kunde bara njuta av att se livsglädjen. Vi gick inte så långt, någonstans mellan 2 och 3 km. Men med tanke på att det var 15-25 cm kramsnö och kuperad terräng så räckte det till. Jag var HELT slut och Stella lite lagom trött när vi hade tagit oss runt. Stella rann i alla fall upp i soffan när vi kom hem och låg där sedan största delen av kvällen. Utom när det var dags för mat förstås.

 

17:e feb. Sedan jag skrev senast så har min rygg protesterat rätt kraftigt. De promenader jag gjorde på friluftsdagen på det sliriga underlaget och i ett tempo som jag inte riktigt kunde bestämma  själv var inte min rygg nöjd med. Den har gjort ont, minst sagt, så torsdagens kvällspromenad blev inte så jättelång. Igår, fredag, tog vi en skogspromenad med snöpulsning. Jag kände att det var jobbigt för ryggen men Stella kan ju inte hela tiden få stå tillbaka för att jag inte mår bra. Hon hade kul.

Jag misstänker att hon hittade någon skit i ordets rätta bemärkelse, för i morse ville hon inte äta. Magen lät som en stenkross och var alldeles hård. Vi tog i alla fall en försiktig promenad, mest med tanke på min onda rygg, ner på stan och köpte lite blommor och fiskmat. När vi kom hem efter en dryg timma så åt hon sin frukost och det var ju bra. Jag blir alltid lika  rädd, varje gång detta händer, att magen ska rasa ihop på henne igen.

 

14:feb. Idag har vi haft friluftsdag på jobbet. Det stod bl.a. blodspår på programmet. Jag var "gruppledare" för sex tjejer som skulle lägga blodspår till sina hundar. Tur att jag för många år sedan gick en kurs så att jag hade lite hum om vad det var frågan om. Tre av tjejerna klarade sig själv. Har ingen aning om hur hundarna spårade. De hade travat iväg över ett snöigt gärde och lagt sina spår och jag orkade bara inte gå dit. De andra tre tittade jag på från vägen. En Engelsk springer spaniel och en dvärg/mellanpudel. Vet faktiskt inte vilket. Ingen av dem var några naturbegåvningar på blodspår. Springern tyckte i alla fall att det var kul att bära klöven. Sedan var det en nioårig stövare på tur och han visste direkt vad det handlade om. Han fick ingen klöv eftersom Stövare inte får jaga rådjur. Han hade en godispåse i spårslutet istället.

Stella och jag tog vår vanliga morgonpromenad och sedan var dagmatte ute med henne. Tro det eller ej, men jag tog mig samman och tränade fjärrdirigering inomhus idag. Det gick faktiskt kanonbra. Jag lade henne på en matta och körde växlingar sitt/ligg, stå/ligg, och sitt/stå. Allt fungerade. Då tog vi en liten paus och sedan lade jag henne på en annan matta och körde växlingar hej vilt. Många, många utan belöning och det fungerar! Kul, kul!

Sedan skulle jag på ett möte så jag tog Stella och gick dit medan Kjell-Åke fick ta bilen så att Stella kunde ligga där under mötet. Efter mötet så fortsatte vi promenaden. Riktigt skönt ute. Ett par grader kallt och vindstilla.

 

11:feb. Idag har jag varit riktigt lat. En kort, 3 km, runda med Stella och sedan åkte vi och tittade på ett Friskvårdscenter som öppnar i Västerås om någon vecka. Man fick ett presentkort på simning med instruktör 1 gång, och det är väl inte fel. Tänker nog försöka åka och simma varannan vecka med Stella. Det borde vara bra för hennes rygg. Ja, för hela henne förresten.

 

10:e feb. Årsmöte på klubben. Sala BK. Äntligen, efter fem år, har jag lyckats manövrera ut mig ur valberedningen. Jag är gärna med och jobbar, men fem år i valberedningen räcker. Det är dags att någon annan tar över där.

I slutet av mars ska jag ha min första Hundägarkurs för ägare till unghundar/vuxna hundar. Det ska bli riktigt spännande.

Idag blev det en liten runda på stan med Stella före årsmötet och sedan tog vi en skogspromenad. Jag hade en boll med mig som jag kastade ut i snön några gånger och som hon fick leta upp. Inte mycket till träning men hon tycker det är kul. Sedan hade hon att göra med att  bära hem den. Det är ju inte helt lätt att nosa runt med en boll i munnen och dessutom ha koll så att matte inte kommer och sparkar iväg bollen ut i snön igen.

 

9:e feb. I natt lyckades jag skada min vänstra axel medan jag låg och sov! Något är fel där och jag fick någon sorts kramp i musklerna. Det gjorde så j***a ont så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Iofs så gjorde det så ont så det var bara att ligga kvar. Jag lyckades få i mig ett par starka värktabletter och efter någon timma så började det lugna ner sig lite och så småningom lyckades jag somna en stund. Det blev till att vara hemma från jobbet.

Jag fick tag på min sjukgymnast som lyckades klämma in mig på em. och sträckte och tänjde så att det så småningom gav med sig. Det kändes som trolleri och var värt GULD. Några hundaktiviteter var inte att tänka på idag. Det är tur att man har snälla grannar som tar med sig hunden ut så att åtminstone hon får lite luft. Jag kunde ju å andra sidan utan alltför dåligt samvete titta på när Anja tog GULD i kombination.

 

7:e feb. Jag har ägnat en hel del tid till att fixa med min nya hemsida. Det har varit mycket trial and error, men nu börjar det åtminstone likna något. Kanske ser den inte ut alldeles som jag skulle vilja ha den, men det kommer den förmodligen aldrig att göra om jag känner mig själv rätt, men jag får jobba vidare på den allteftersom tid och lust finns.

Jag försöker träna lydnad men har inte disciplin nog för att träna så mycket som jag borde. Å andra sidan så tröttnar Stella om vi håller på för mycket så det är en balansgång att gå hela tiden.

Vi åker till Åsa Löfberg i Fagersta varannan vecka och tränar lydnad. Hon har en oanvänd industrilokal där hon bedriver träning vintertid. Det gör ju att man kan träna ordentligt åtminstone när man är där. Det har ju iofs. varit en bra vinter för träning, men just nu så är det för kallt för att träna. -22 gr. i morse  så morgonpromenaden fick bli lite kortare än vanligt. Stellas tassar reagerar på kylan ungefär som när man själv varit ute oh blivit riktigt kall. Det verkar krypa och klia i dem när hon kommer in och det kan ju inte vara så skönt.